En av kvällarna i Trieste – de är hundra i mitt minne nu – sa Ale till mig att hon ville visa mig något för att se vad jag skulle tycka. Vi satte oss i bilen och följde kusten i nordvästlig riktning förbi Castello di Miramare och Aurisina till Sistiana. Strax utanför Sistiana, på havssidan ligger Portopiccolo. På vägen dit berättade Ale historien om denna plats. Under ett antal år pågick en strid mellan markägarna till några övergivna stenbrott vid havet och ortsbefolkningen. Ägarna vill bygga ett slags ”lyxresort” på hela ytan och stänga av området mot omgivningarna. Ortsborna ville fortsätta att bada och grilla och leva i och runt de gamla brotten. Ägarna vann och med stor hast bebyggdes hela havssidan med byggnader som gav sken av att vara vackra och beboeliga. Ja, nu har historien visst glidit över i mina händer – med Ales välsignelse, tror jag. Men tillbaka till det jag fick höra: Innan allt var klart påbörjades försäljningen av de svindyra bostäderna, minns inte priset per kvadratmeter nu. Till en början var det några som köpte, men sedan hände något. Jag tror det som hände var att folk kom dit och tittade i verkligheten. Ni måste tänka er rena ytor, väl avstämda färger och former, dyrbara material och ett slags anspråksfull artificiell naturlighet som slumpgenerats fram med stor skicklighet. För tre år sedan, om jag inte minns fel, invigdes Portopiccolo och fram till idag är 75 procent av lägenheterna osålda.
Vi passerade en gränsbom och kom in i ett stort välordnat parkeringshus, ställde av bilen där, lite osäkra på hur vi skulle betala. Efter en hissfärd kom vi in i orten. Allt var perfekt rent och mycket glest befolkat. Mina tankar famlade mellan Giorgio de Chiricos städer, Luciano Lauranas målning ”La città ideale” och Tommaso Campanellas hisnande skräckskildring ”La Città del Sole”.
Ale såg uppfordrande och undrande på mig – vad tyckte jag? – och jag tittade på de få människorna omkring oss, alla välklädda, snygga och liksom mimande något. ”Queste persone fingono di essere qui, fingono di predere l’aperitivo, di parlare…”, sa jag och blev med ens lite osäker på om vi också låtsades vara där.
Inte en smutsfläck, inget trasigt, inget ogräs, ingen ålder… Vi började fundera högt tillsammans över vad som gör en plats möjlig att känna sig hemma på. Är det verkligen bristen, smutsen och felen som skapar hemkänsla och livsluft? Vi gick ut på en pir och satte oss under ett vitt parasoll och lät oss serveras varsin prosecco av en vitklädd servitör. Är det för att allt planerats och byggts i ett stycke som det inte går att bo här? För att att man inte bygger hus utan områden? Vi tittade på stranden med de vita solsängarna, på de välordnade, skenbart naturligt oordnade, stenbumlingar, på de på ett lämligt sätt lika men ändå olika husen som var placerade på sluttningen.
Det mörknade och vi tittade upp mot de få tända fönstren. Bodde det verkligen människor innanför dem? Vi reste oss, betalade och lämnade piren. Vi gick genom en egentligen vacker portik och jag kunde inte låta bli att säga att den verkade död, ja, inte som något som har levat och sedan dött, utan som något som alltid varit dött. Så kom vi fram till den avslutande piazzettan. Ale gick in i en hotellreception för att fråga hur man betalade för parkeringen – eller snarare för att komma ut. När hon kom tillbaka sa hon att alla tre i receptionen stramat upp sig och lett mycket professionellt fast kanske en aning för ivrigt och att en av dem sagt att parkeringen är gratis efter klockan åtta. Ja, och nu var det nästan tomt på torget.
Vi småsprang lite halvhysteriskt till hissen och genom underjorden, knappast en bil kvar, var är vår? Ja, där. När vi lämnade Portopiccolo hade vi fortfarande inte hittat svaret på vår fråga. Varför stöter denna plats bort allt verkligt liv? I mitt huvud dök också den här frågan upp: Är detta paradiset? Jag rös.