Kategori: Platser

Šalata är både en stadsdel och en gata i övre delen av Gornji grad. Här är de flesta välbärgade och här finns bland annat en rad ambassadörsbostäder. Utsikten över staden är vid och fri och det finns breda stråk av grönområden, parker som ännu högre upp övergår i berget Medvednicas natur. Imorse hade jag anledning att befinna mig däruppe och trots trafiken tyckte jag att luften kändes renare och klarare (Zagreb har egentligen förhållandevis bra luft) och att trädens guld lyste starkare.

På nervägen längs den slingrande Vončinina stannade jag då och då och beundrade trädens prakt mot den måttlöst blåa himlen. Den vägen är lång också som nerförsbacke, men det gjorde ingenting denna morgon. Jag var trött efter för kort sömn, men sorglös på något vis. Så småningom var jag nera på ”normalnivå” på Vlaška och gick förbi vinbaren Mali bar, som verkade ha bytt namn.

Till sist stannade jag vid monumentet över författaren August Šenoa. Jag ställde mig vid det märkliga tornet, som hans avbild står lite lätt och avspänt lutad emot, och försökte – men lyckades inte riktigt – fånga hans profil mot domkyrkan och andra kyrkliga byggnader. Det blev mest bilar och parasoller, men man ser att himlen är mycket blå.

Jag har ofta funderat över vad hemligheten med Slovenien är och varje gång försöker jag en ny väg, när det gäller att beskriva landet och nu tänker jag så här, i och för sig inte så långt ifrån mina andra beskrivningsförsök:

I Slovenien är vattnen uppdelade i droppar och varje enskild droppe speglar en värld…

Igår gjorde jag tillsammans med Toma och Londi en av dessa – i kilometer räknat kanske ganska korta – oändligt ringlande Slovenienresor. Som alltid var allt det essentiella där: Husen som speglar sig i flodkröken, bergens och kullarnas böljande linjer, grönskan och den lilla vita kyrkan överst på kullen.

(Jag får för övrigt intrycket att Slovenien är detta enda land som Andrzej Stasiuk inte riktigt kommer åt i sin bok På vägen till Babadag.)

den lilla staden Kostanjevica nästan helt innesluten i en av Krkas meandrar

borgen Otočec på en ö i Krka

Novo Mesto, som väl varit ny i hundratals år, speglar sig i Krka

Eftersom Romana varnat mig för att busstidtabellerna inte var helt pålitliga, bestämde jag mig för att ta mig upp till Mariahelgedomen och borgen i Trsat via de 561 trappstegen, men kanske inte bara därför. Det är ju något lockande med en pilgrimsvandring och ett sådant här ojämnt antal steg. Jag räknade förresten stegen men på ett tanklöst och okoncentrerat sätt. Jag liksom strödde ut räkneorden i luften och kom aldrig till mer än så där 300 kanske. Och plötsligt steg jag genom en lövklädd port och efter den fanns inga trappsteg.

Lite förvånad tänkte jag något om att jag blivit buren den sista delen. Jag tittade över en oregelbunden stenmur. Där nedanför var staden och havet. Jag följden en stenlagd liten väg med gräs på båda sidor och snart stod jag inför en rundad gul kyrka med ett ganska högt torn , ”den äldsta Mariahelgedomen i Kroatien” enligt Romana.

Jag gick in i kyrkan och drog in dess lukt i näsborrarna, lät blicken gå över väggarna och fram mot altaret. Sedan vände jag och gick ut genom porten och svängde strax in i byn och fortsatte bort mot borgen. Jag gladde mig över det tjocka sagoaktiga tornet.

Efter ett ögonblicks tvekan om vilken väg jag skulle ta följde jag en liten familj som skuttade upp för trapporna som förde upp till det högsta tornet. När jag kom upp där blev jag först lite chockat överraskad över hur lågt räcket var. Egentligen fanns det inget räcke utan mellan de uppstickande dekorativa partierna var muren bara knappt 40 centimeter hög, gissar jag. Och barnen sprang omkring. Jag var tacksam över att jag inte hade några barn att hålla reda på. Jag mötte en mors blick.

Jag gick sedan ner till balustraden framför borgen och hamnade då mitt i ett sällskap av gamla italienare på återbesök i den gamla hemstaden. Nedanför oss låg staden och havet och jag följde floden Rječinas gröna linje medan jag lyssnade på brottstycken ur samtalen omkring mig: ”Là c’era una fabbrica di cigarette in quei tempi. La carta era fine fine, sai?” ”Una volta lavoravo in quella fabbrica. Andavo sù e giù…” ”A Fiume era sempre…” ”E là dietro quella casa bianca col tetto rosso abitava la mia amica Giulia.”

Då fortsätter vi längs Korzo,

fast oj, nu har vi visst gått förbi Stadstornet (det går att se på gårdagens avslutningsbild), så vi tar några steg tillbaka och går genom tornporten in i Stari Grad, Gamla Stan. Jag plockar ut två vyer åt er som jag tycker är speciellt vackra: Den ena är Crkva Uznesenja Blažene Djevice Marije i Kosi toranj (Jungfru Marie Himmelsfärdskyrka och Lutande tornet),

som väl inte ser så värst lutande ut på den här bilden. Den andra visar några vackra hus – som får mig att tänka lite på Trieste – alldeles i närheten av en utgrävning från romartiden:

Som för att skapa en lämplig kuliss åt min uppvisning av Rijekas olika ansikten gick solen in bland mörka moln just när jag kom ner till hamnen.

Gång på gång under min vandring genom staden kom jag på mig själv med att vilja svänga in på någon gata som egentligen finns i Trieste. Rijeka och Trieste är som två systrar, så lika, men ändå var och en med sin egen själ och karaktär. Jag anar att jag kommer försöka gå in i någon gränd som egentligen finns i Rijeka nästa gång jag är i Trieste.

Flera gånger gick jag över Mrtvi kanal alldeles i närheten av den punkt där den blandar sig med floden Rječinas vatten.

För den här dagen föreslår jag att vi stannar upp just där Stube Petra Kružića eller enklare Trsatske Stube med sina 561 trappsteg, som för upp till Trsat med sin Mariahelgedom och sin borg, börjar:

(I nästan allt jag beträder och berättar här följer jag min ex-student Romanas anvisningar, för hon känner den här staden och dess omgivningar som egen handväska… om hon nu har någon sådan.)

Min själ har ännu inte kommit tillbaka från Sarajevo, denna hisnande obegripliga värld av skönhet, smärta, brutalitet, fattigdom, rikedom, marmor, guld och smuts. Sorg, svart humor och glädje trots allt. Den långa resan dit och den långa resan hem är det enda som skapar något slags begriplighet. Jag passerade ju genom världar.

Och så var jag där i staden omgiven av vänner och andra människor. Det var sällan tomt omkring mig. Jag gick mycket men jag satt också på kaféer och drack det goda bosniska kaffet.

Jag gick längs Miljacka och såg platsen där Frans Ferdinand och hans gemål blev skjutna för drygt hundar år sedan. Jag gick i slitna kvarter med kulhål i husväggarna. Jag var uppe på berget – vet inte vilket – och såg så långt som någon människa kan se – blå himmel, skogar, blånande berg. Och till Baščaršija, de gamla basarkvarteren, kunde jag inte låta bli att återvända gång på gång.

I Srebrenicamuseet såg jag också en film om belägringen av Sarajevo, om massakern på de 10000. Jag såg en man med ett barn inlindat i aluminiumfolie eller cellofan i famnen, bara ansiktet var fritt. Han överhöljde det lilla döda ansiktet med kyssar i oändlig evig förtvivlan – jag kände evigheten i det. På gatorna springer eller haltar 10000 hemlösa hundar. Man skjuter dem, man förgiftar dem, det finns ingen lösning. Jag minns den sjuka, kanske förgiftade, högdräktiga tiken sitta tungt på betongplattorna. Jag har mött hennes blick.

Sarajevo är inte möjligt att beskriva annat än i fragment. Människorna är tappra, råa och fulla av ett nedtonat vetande om helvetet. De skämtar och låter dagarna gå.