Kategori: Platser

Piazza Hortis ligger mellan Piazza Cavana och Piazza Venezia. Kanske är detta långsmala, parkaktiga torg hjärtat i mitt Trieste eller så är hjärtat lite större och omfattar alla de här tre små torgen och det som är emellan dem och runt dem. Punkten där jag står på bilden har nog samma avstånd till Zorans lilla rumsuthyrning och Elvios ”osmiza”. Och dessa två platser är centrala i mitt triestinska liv, även om jag ibland bor i Alessandras lägenhet uppe på Via Testi. Bredvid mig står Italo Svevo staty, eller det är väl snarare jag som har ställt mig bredvid honom.

Jag känner till tre statyer i den här ”serien”, men jag minns inte skaparens namn. De två andra statyerna föreställer Umberto Saba och James Joyce. Alla tre utgör de element i Triestes speciella ande. De här metallfigurerna är lite mindre än vad vi kallar ”naturlig storlek”, fastän jag inte med någon större säkerhet lyckas visa det med min närvaro där bredvid Svevo. Och ingen av dem står på någon sockel. Man möter dem på gatan bland människorna. Och Joyce går ju för alltid över Ponterosso.

Alldeles intill platsen där Svevo står brukar det om vardagarna finnas en liten marknad med en av ”Italiens” bästa boklådor. Det brukar inte ligga framme säskilt många böcker men nästan alla är av högsta karat: Bassani, Verga, Ginzburg, Moravia, Sciascia, Morante, Magris…Jag räknar nu upp några av författarnamnen jag såg morgonen efter att denna bild togs. Och nästan alla böckerna får du för ett par euro. Jag har varit där flera gånger med min dotter Alexandra (vi har ju Trieste som träffpunkt mellan Zagreb och Bologna) och vi brukar gå fullastade och upprymda därifrån.

På en bakgata strax intill finns det underbart minimala museet för Svevo och Joyce, ett rum för dem var, en värld, en dröm…

Våren är här och till stor glädje. Det är igår eftermiddag och jag har just hoppat av spårvagnen vid Glavni kolodvor (Centralstationen) och jag går in mot Park kralja Tomislava, som är både torg och park. Duvorna utformar sin luftbalett kring kung Tomislav som i metall rider rakt framåt in i en kort evighet. Umjetnički paviljon (Konstpaviljongen) är så gul den kan och orkar och bakom den till höger ser man domkyrkans båda tornspiror. Snön efter skridskobanan ligger på gräset i små krympande fläckiga högar. Skuggorna från duvorna ovanför mitt huvud leker och dansar på stenplattorna. Och solljuset målar allt i den rätta färgen.

Varje år låter jag andraårsstudenterna skriva om sina hemstäder. Det blir texter på ungefär en sida. De som är från Zagreb får specialisera sig på sin stadsdel eller sitt kvarter. Det här är en av mina vägar in i mitt nya land, som väl inte är så nytt längre, men ändå fullt av platser att upptäcka eller lära mig något om. En del tycker om uppgiften, andra är inte helt glada åt den, men jag läser alla texterna med spänd förväntan. När jag säger de till dem, tycker de kanske att jag är lite underlig. Möjligen är jag underlig objektivt sett också, vad det nu är.

För varje år som går är det förstås fler och fler av platserna som jag känner till eller har satt min fot på. I årets texter finns dessa städer och byar med: Slavonski Brod, Karlovac, Koprivnica, Sisak, Velika Gorica, Kaštela, Pribislavec, Split, Jastrebarsko, Čakovec, Hrvatska Kostajnica och Varaždin. Och så Zagreb förstås. Dessutom väntar jag ännu på texter från  Biograd, Buje och Omiš.

Jag har läst en text om den sedan stenåldern bebodda platsen där nu Slavonski Brod ligger och om det enorma torget där. På romersk tid fanns här staden Marsonia. Dessutom vet jag från annat håll att där nu finns en av Kroatiens största flyktingförläggningar. Därifrån rapporteras det då och då på tv. Som ni ser på kartan ligger det ganska långt härifrån Zagreb och på andra sidan Sava ligger Bosanski Brod i Bosnien-Hercegovina. Och jag läser i studenttexten om raffinaderiet på den bosniska sidan som förorenar luften så.

I Karlovac, som ligger sydväst om Zagreb, har jag varit mer än en gång och jag känner till den stora parken och de fyra floderna som flyter genom staden: Korana, Kupa, Dobra och Mrežnica. Koprivnica ligger nära den ungerska gränsen. I årets text nämns ingenting om en annan gräns, den så kallade militärgränsen, som från medeltiden ända långt in på 1800-talet var ett buffertområde mellan Dubbelmonarkin och Osmanska riket, men jag minns från andra texter.

Sisak ligger nästan rakt söderut härifrån och där har jag varit och jag minns dess broar och floder. Här rinner Sava, Kupa och Odra. Jag får veta att den kroatiska armén en gång besegrade den osmanska här. En del av dagens stadsbild präglas av det jättelika övergivna järnverket. Arbetslöshet och alkoholism hör till problemen. Här används ett speciellt uttryck, ”ala”, för att visa både entusiasm, likgiltighet och undran. Det lär närmast komma från turkiskan och egentligen betyda Allah. Och så har vi Velika Gorica som inte ligger långt härifrån, men jag har hittills bara strukit förbi. I alla fall verkar det vara en välmående stad som det är lätt att leva i.

Kaštela är litet och vackert och ligger mellan Trogir och Split. Dels får jag veta att det finns ett ord där, dz, som ”anger antal”, dels får jag den prosaiska upplysningen att Splits flygplats finns där och slutligen läser jag att staden ligger mellan havet och ett berg och att detta att sitta vid havet där ”ger en frid man inte kan känna annorstädes”. Och nu tar vi ett stort kliv från sydväst till nordost och hamnar i byn Pribislavec, där livet är lugnt utom att zigenarna ibland stjäl husdjur för att kräva ägaren på pengar. Ja.

Split känner vi väl alla till och jag nöjer mig med att sända en drömsk tanke till Diocletianus palats. Fast så läser jag att den bästa delen av Split är berget Marjan. Det lägger jag på minnet. Och i nästa text är vi i Jastrebarsko som ligger mellan Zagreb och Karlovac. Namnet kommer av ordet ”jastreb” som betyder falk och det finns verkligen mycket falkar här. I trakten odlas ett vin som efter EU-inträdet måst byta namn för att ingen ska tro att det är portugisiskt. Nästa stad är Čakovec (byn Pribislavec ligger alldeles intill) som befinner sig i det nordöstra hörnet av landet, ett stenkast från både Slovenien och Ungern. Under staden vilar enligt sägnen en drake.

Och så åker vi rakt söderut från Sisak och hamnar i Hrvatska Kostajnica, som är en liten gränsort mot Bosnien-Hercegovina, vackert belägen ovanför en krök av floden Una. Namnen kommer av en dialektal variant av det kroatiska ”kesten” som precis som ni anade betyder ”kastanj”. Där firas förstås en årlig kastanjefest. Till sist far vi upp mot nordost igen och nu till den vackra barockstaden Varaždin, där det varje år hålls en kulturfestival som bär namnet Špancirfest. ”Špancirati” betyder ”promenera” på stadens språk.

Zagreb hör ni om nästan varje dag, så inget idag utom att det finns ett kvarter som heter Čučerje och att namnet låter roligt även för kroater. Buje ligger i Istrien och enligt uppgift – endast muntlig tills vidare – är dess historia inte helt utforskad, men det finns ruiner. Och Biograd heter Biograd na moru och ligger mellan Zadar och Split. Omiš till sist lär vara ett mirakel – ett berg, en flod i en djup kanjon och så havet!

Under förmiddagen föll ett lätt regn över staden och förlänade den ett melankoliskt skimmer. Jag gick lite krokigt från Vlaška – jag hade varit uppe på Voćarska i ett ärende – mot Trg lite grann som om jag var på upptäcksfärd i en främmande stad. I hörnet mellan Vlaška och gatan som går upp mot parken Ribnjak stannade jag och tog en bild glad åt det ena husets gulhet och dessutom fick jag med baken av spårvagnen (åtta eller fjorton) som klättrar upp mot Mihaljevac.

Sedan fick jag syn på tre munkar i bruna kåpor. De såg glada och mycket unga ut och jag gick efter dem ett stycke, medan jag utan att alls lyckas med det försökte föreställa mig deras liv. I backen upp mot domkyrkan vände jag, för jag skulle ju inte dit upp.

Jag gick tillbaka ner på Trg Europe och sedan svängde jag in i den där lilla kanske namnlösa gränden från en annan tid och lät mig än en gång överväldigas av dess märkliga förlorade värld.

Ja, detta är en flik av staden där jag bor och vi är närmare centrum eller det upphöjda Donji grad än man skulle kunna tro. Här finns ännu gröna gräsytor och träddungar. Och vittrande tegelbyggnader som väntar på plötslig undergång eller stilla sönderfall. Inne i bilden anar ingen den skränande, bilbrummande Heinzelova.

Vi kan inte korsa fältet, Londi och jag, – ett stängsel står i vägen – men vi kan gå utmed det och vi kan titta in genom metallmaskorna. Och solen värmer oss och längst borta bakom träden och byggnaderna kan vi, eller i alla fall jag, följa Medvednicas mjuka linje med blicken.