Kategori: Platser

Igår eftermiddag befann jag mig under någon timme på överraskande hög över staden. Även om jag egentligen inte tycker om höghus något vidare, så är det ibland spännande att titta ut genom ett fönster på hög höjd, spännande och lite otäckt. Och nu var jag plötsligt på tjugofjärde (jag förstår att ni har varit högre upp, men det kan jag leva med) våningen och såg staden breda ut sig på ett för mig mycket upplysande sätt under mig. Jag tog några bilder för senare skärskådande av det hela. Det här höghuset står i södra delen av staden men norr om Sava och bara tre spårvagnsstopp väster ut från mitt kvarter. Jag tittade fascinerad på det stora nästan tomma järnvägsområdet: spår, jord, gräs och några grupper av byggnader och lite järnvägsvagnar. Jag hittade Branimirova, det är den långa raka gatan utmed järnvägsområdet. Branimir, är ett sådant där uråldrigt furstenamn… Med lite envishet lyckades jag identifiera Umjetnički paviljons kupolformade glastak (ganska långt till vänster på den första bilden och nära mitten på den andra). Och jag följde berget Medvednicas härliga linjer med blicken. Domkyrkan i Kaptol var lättast att känna igen med sitt dubbeltorn (finns bara på den första bilden) och därmed var det inte svårt att hitta till Gradec med Sankt Markuskyrkans vita torn.

Nu ska vi titta lite närmare på den andra bilden. Här har en del lite ruffiga byggnader från hitsidan av järnvägen kommit med och längst bort i fonden till vänster (i väster) ser man andra berg än Medvednica, det är väl bergen ovanför Samobor, gissar jag. Dessutom kan man på denna bild se det mäktiga stationshuset med sina tre ”hjälmar” (det heter säkert något riktigt) och det magnifika Hotel Esplanade snett emot, högt och vitt med ärggrönt tak. Den höga skorstenen vet jag ingenting om, i alla fall inte just nu.

Jag inser att det här nog är roligare för mig än för någon som inte känner igen tillräckligt många ”landmärken” här för att kunna leka den här gissningsleken…

I Baščaršija andas nästan allting historia, inte fjärran förgången utan upplevd och levd historia, ett nu med många trådar bakåt in i basarkvarteren. Och de olika religionernas helgedomar blinkar hemlighetsfullt mot varandra korsande gator och gränder med blickarna betygande varandra sitt underliggande samförstånd. Men jag har sagt ”nästan” och även om jag nu helst vill smita ifrån fortsättningen, tvingar jag mig vidare. Det finns ett ställe, jag tror det är bakom Ferhadija-moskén, där en helt annan atmosfär råder.

Här är materialen moderna – plexiglas och stål – och allt liksom rentvättat från det mänskliga. Allt ser också för stort ut. Jag var försiktig och tog inga bilder på människor där, allra minst på den tätt sammanhållna gruppen hårt beslöjade svartklädda kvinnor. De svartslöjade blir allt vanligare och jag hörde någon sucka över att bosniska kvinnor aldrig burit svarta slöjor allra minst sådana som täcker stora delar av ansiktet. Jag har hört rykten om att rika gulfstater köper in sig här och skaffar sig en stödpunkt, fast det heter kanske inte så. Det är Stützpunkt jag tänker på. Som ni märker försöker jag blanda bort korten. Det här talar man inte om, så det gör inte jag heller. Men det finns en oro.

Nu har jag ett tag dagligen visat bilder från Mostar, men det var ju i Sarajevo jag var. Jag vill nu låta er se några kända och mindre kända vinklar av staden, de flesta i eller i närheten av Baščaršija. En duggregnig och lite småkylig dag gick jag längs den inte alltför snarfagra gatan Petrakijina och fick mig det här tehuset utpekat: Franz & Sophie, ja, många namn här rycker i historiens trådar. Det här är det bästa stället i hela Sarajevo, ja, kanske i hela Bosnien, för en teälskare. Vi gick inte in för vi hade andra mål, men jag ville lägga det på minnet, så jag tog en bild.

Ja, det där andra målet var frukt- och grönsaksmarknaden, där det trots kylan gick ganska livligt till.

Sedan gick jag på egen hand lite turistiskt i Baščaršija. Jag letade mig till den berömda brunnen Sebilj och gladde mig åt att platsen omkring inte längre var en byggarbetsplats, som den var förra gången jag var här. Det var fint och tyst.

Jag hade en idé om att försöka köpa en riktig bosnisk ćilim-matta (”kelim” på turkiska), så jag tillbringade en rätt lång stund på en mattmarknad och tittade och kände på matta efter matta, men de flesta var inte bosniska, så jag skjuter upp detta till nästa besök i trakten – då ska jag till Visoko, där det bästa hantverket ska finnas.

I stället drack jag kaffe och åt baklava, även om det nog inte var i kaféet på bilden här. I alla fall är jag inte säker.

En kväll gick vi till ett underbart ställe: kafé, bar, vinstuga, vad var det? Allt och lite till kanske. Nej, jag minns inte namnet, men jag vet att jag vill dit igen. Vi har många bra ställen här i Zagreb, men något sådant finns inte:

Egentligen var jag bara några timmar i Mostar och kallt och grått var det, men ändå har upplevelsen bitit sig djupt in i mig. Jag gick omkring – i idealiskt sällskap – i mina föregripande minnen och minnena av mina drömmar om hur det en gång skulle vara att komma dit. Cirklar kanske – lite som halva brovalv. Mostar är betvingande. Det är svårt att höja rösten mot något så stillsamt mäktigt.

I Mostar talar stenarna till dig. Det är en stad att nalkas långsamt i andakt. Jag hade sett bilder av Mostar förr, oändligt vackra bilder, men detta att möta staden i verkligheten var något mycket djupare. Till och med vykort och souvenirer i gathörnen såg ut som heliga ting. Det var en mulen dag och jag tror att det var bra. Stenen blev mer sten på det sättet och allting mer inåtvänt och slutet, tyngre och allvarligare. Hela staden är en helgedom med floden grönskimrande i sitt innersta.