I Baščaršija andas nästan allting historia, inte fjärran förgången utan upplevd och levd historia, ett nu med många trådar bakåt in i basarkvarteren. Och de olika religionernas helgedomar blinkar hemlighetsfullt mot varandra korsande gator och gränder med blickarna betygande varandra sitt underliggande samförstånd. Men jag har sagt ”nästan” och även om jag nu helst vill smita ifrån fortsättningen, tvingar jag mig vidare. Det finns ett ställe, jag tror det är bakom Ferhadija-moskén, där en helt annan atmosfär råder.
Här är materialen moderna – plexiglas och stål – och allt liksom rentvättat från det mänskliga. Allt ser också för stort ut. Jag var försiktig och tog inga bilder på människor där, allra minst på den tätt sammanhållna gruppen hårt beslöjade svartklädda kvinnor. De svartslöjade blir allt vanligare och jag hörde någon sucka över att bosniska kvinnor aldrig burit svarta slöjor allra minst sådana som täcker stora delar av ansiktet. Jag har hört rykten om att rika gulfstater köper in sig här och skaffar sig en stödpunkt, fast det heter kanske inte så. Det är Stützpunkt jag tänker på. Som ni märker försöker jag blanda bort korten. Det här talar man inte om, så det gör inte jag heller. Men det finns en oro.