Och så åkte då Liv och Horace till Recanati. Och ja, det var för Leopardi de åkte dit; det är väl svårt att krysta fram någon annan anledning. Låter jag mer än lovligt grinig? Möjligt, men jag tycker att det blev för grunt och babbligt, för mycket prat om dem själva och när det gällde Leopardi om hans sjukdom. Nej, det går naturligtvis inte att gå förbi hans grymma öde, det präglade ju hans liv, men jag vill inte höra att han kanske genom det var ”rätt jobbig för andra” och liknande tomheter. Sagt i all oskuld förstås och med ett smittsamt skratt.
Om jag hade varit Horace och ville visa Recanati för en yngre person som aldrig hört talas om Leopardi, så hade jag kanske gått till några av hans dikters platser. Kanske hade jag letat mig till den plats, där man ser ner i dalen utmed den ensamma sparvens (som egentligen inte är någon sparv utan en ovanligare fågel) tänkta flykt. Dikten börjar så här:
D’in su la vetta della torre antica,
Passero solitario, alla campagna
Cantando vai finchè non more il giorno;
Ed erra l’armonia per questa valle.
Missförstå mig inte, både Liv och Horace är charmfulla och trevliga och kan prata och skratta framför en kamera utan att det känns konstlat, inte särskilt i alla fall. Någon sa till mig att Liv Strömquist faktiskt är en väldigt intelligent person och att hon därför borde ha mer plats i serien. Jag sa, eller så tänkte jag det bara, att jag inte tvivlar på att både hon och Horace Engdahl är intelligenta. Skulle en bildningsresa inför en större publik få genomföras av dumma människor? (Ja) Jag förutsätter naturligtvis att båda är intelligenta, men också att de är bildade och inte just ”inom andra områden”. Men ok, kanske är detta ett oslagbart recept: bildad äldre herre för omkring livlig yngre kvinna i sin bildnings hemtrakter. Kanske skulle det kunna gå, men varför blir det då så tunt? Är man rädd att publiken ska tycka att det blir tungt om det inte är lite lättsamt nojsigt? Eller är det så att den yngre personen inte är tillräckligt ung för att det djupa allvaret ska kunna infinna sig?
Jag tyckte om bilderna från Recanati och en sak som Liv sa om människans grymhet. Och jag var glad över avsnittet ur den vackra filmen Il giovane favoloso, fast det var väldigt kort…
Och vad vet jag, kanske är det här försöket lovvärt och bra, visserligen med lutning åt ”bättre än ett par på käften” eller ”bättre än en pinne i ögat” men ändå?
I allt väsentligt delar jag din uppfattning. Det blir för många ”liksom”, ”typ” och ”alltså” och för lite substans. Och det blir som du säger väldigt tunt. Jag tror faktiskt att Horace kunnat göra det här bättre själv, som en televiserad berättelse om vår gemensamma kulturhistoria. Kanske kunde man ta denna brittiska serie som förebild_ http://nydahlsoccident.blogspot.se/2013/12/civilisation-personal-view-by-kenneth.html
Det är Kenneth Clarks legendariska tv-serie från 1969.
Grundtanken för Horace och Liv är hur fin som helst, men en sådan serie måste ha stramare tyglar för att fungera, inte minst med tanke på den korta tiden (med samma långa intro i varje avsnitt blir den i praktiken bara 25 minuter).
Nå jag ser i alla fall fram emot det avslutande avsnittet från Lissabon.
Jag skrev någon annanstans – vet inte var nu – att Horace hade kunnat göra den resan till en rad möten med högt bildade personer på olika platser i Europa. Sankt Petersburgavsnittet snuddade för övrigt vid detta och det var en bra sak, jag menar mötet med Ignatij. Ja, introt har jag undrat över – varför denna långa omtagning varje gång? För min del är jag glad över att ha Recanati-avsnittet bakom mig, jag behöver inte oroa mig för hur det blir. Och det var ändå fint att få se bilderna.
Håller med dig Bodil. Ignatij var mycket rörande. Ett vittne och en kulturmänniska. Jag gjorde en bloggpost idag om en annan serie med koncentrationen på konst som sänds i dansk tv och lade med en länk till dig. Tack för att du skriver om detta! http://nydahlsoccident.blogspot.se/2016/03/liv-horace-och-per-arnoldi.html
Tack Thomas, för länken! Ska bara hinna runt först…