Mostar i minnet

Egentligen var jag bara några timmar i Mostar och kallt och grått var det, men ändå har upplevelsen bitit sig djupt in i mig. Jag gick omkring – i idealiskt sällskap – i mina föregripande minnen och minnena av mina drömmar om hur det en gång skulle vara att komma dit. Cirklar kanske – lite som halva brovalv. Mostar är betvingande. Det är svårt att höja rösten mot något så stillsamt mäktigt.

bild1-45

bild2-45

bild3-45

bild4-45

3 tankar om “Mostar i minnet

  1. Bodil, dina Mostarbilder är insvepta i den sortens dis och dimma som gör att husen och miljöerna framstår som oerhört magiska. Den mystik de utstrålar vittnar du om i dina korta texter. Jag har fascinerad följt bilderna och jämfört dem med pappas bilder från 1960- och 1970-talen. Mellan hans och dina finns ett barbariskt krig. Ur askan verkar Mostar ha rest sig mot något i nuet som också omfattar det förflutna (inte minst det faktum att Stari Most-bron är på plats igen.Jag minns tårarna och förtvivlan när den rasade ner i floden, Wilhelm Agrell skildrade hela dramatiken i en av de böcker jag gav ut, hans I terrorns spår). Tack för detta Bodil!/ Thomas

  2. Tack för kommentaren, Thomas. Du får gärna visa mig någon/några av din pappas bilder från Mostar, om det är möjligt. Minnena av kriget lever säkert här, men jag har inte tillgång till dem. Det behövs lång tid för att lära känna sådana här platser. Jag kan bara se hur vackert det är och jag känner det allvar som vilar här, fast det är kanske annorlunda när solen skiner; jag menar innan den börjar skina så starkt att allvaret återvänder men i en annan form. Jag tittade på den katolska kyrkans torn och kunde inte låta bli att tycka att den, åtminstone på avstånd, liknar en minaret.

    Jag har läst en del om staden och dess historia och pratat med människor om den, men det är ändå väldigt lite jag vet.

    PS Med ”halva brovalv” menade jag egentligen ”dubbla brovalv”, men lät mig luras av ordens klang. Och det fick stå kvar.

Kommentera