Nu vet ni hur det var med Rab för Londi, D. och mig. Men det finns en annan historia om ön, andra historier. Jag börjar med namnet som enligt vissa källor kommer från det illyriska ordet ”arb” som ska betyda ”dunkel” eller ”mörkgrön” eller ”skogklädd”. Nu far tanken till ”det skogklädda Zakynthos”, var nu den raden kommer ifrån? Odysséen? På Rab finns Kalifront, en av de sista ekskogarna vid Medelhavet. Jag drömde om den så närbelägna men ändå helt ouppnåeliga skogen en av de heta flåsande eftermiddagarna i hotellrummet på Rab. Ja, det var Londi som stod för flåsandet. Fast kanske jag också. Vi var trots den närmast skräniga diskbänksrealismen i vår tillvaro där – svett, vassa stenar, inpyrda heltäckningsmattor, matsalsträngsel – ändå inte på ön i verkligheten. Vi kom aldrig till staden Rab – eller såg jag en skymt av tornen genom bilrutan en gång? Jag gick aldrig längre än några hundra meter längs viken innanför Suha punta. Tidsekonomin förbjöd mig större utsvävningar. Simma eller gå och jag valde simma. På ett märkligt sätt har jag trots veckan där aldrig varit på Rab. Jag ser ökenlandskapet vid färjläget, ett stycke väg, lite spridd tallskog, en by, hotellet och så klippstranden vid Suha punta halv sex på morgonen. Just där och då förbinds drömmen, fantasin, reseskildringen med en glimt av upplevd verklighet.
