Kategori: Litteratur

Reiner Kunze har jag snuddat vid tidigare här, dels med den lilla underfundiga dikten Nashorn, dels med några utdrag ur prosaboken Die wunderbaren Jahre. Idag vill jag läsa en Kunze-dikt igen:

Sensible Wege

Sensibel
ist die erde über den quellen: kein baum darf
gefällt, keine wurzel
gerodet werden

Die quellen könnten
versiegen

Wie viele bäume werden
gefällt, wie viele wurzeln
gerodet

in uns

…

Jag försöker mig på en översättning:

Ömtåliga vägar

Ömtålig
är jorden över källorna: inget träd får
fällas, ingen rot
dras upp

Källorna kunde
sina

Hur många träd
fälls, hur många rötter
dras upp

i oss

För några år sedan läste jag den både fascinerande och sorgmodiga reseskildringen ”Vid Joniska havet” av George Gissing – boken var en gåva från en god vän. Originalet heter ”By the Ionian Sea” och den svenska översättningen är gjord av Christina Sjöholm. Boken skildrar en resa i Kalabrien 1897 och det är förlaget Atlantis som givit ut den.

Här är några rader ur Christina Sjöholms förord:

Resan i Kalabrien ägde rum på hösten, i ett landskap där man redan skördat frukterna, där träden fällt sina löv, där solen blivit svagare och lyste mera sällan. Man anar hösten också i författarens inre landskap; den avklarnade livssynen, det stilla vemodet, medvetandet om att han aldrig skulle återvända och den påminnelse om sin egen död som han hade fått i Cotrone [egentligen heter staden Crotone, men det står fel också på kartorna i bokens början och slut]. Från och med nu försämrades hans hälsa och han hade bara sex år kvar att leva. Illa till mods över den moderna civilisationen, den industriella utvecklingen och krigshetsen, den giriga penningmarknaden och storstadens feberaktiga aktivitet, som är reflektionens och livsnjutandets fiende, blickar Gissing vid resans slut ut över havet i Reggio och önskar att han inte måste återvända till sitt gamla liv. I slutorden ”den som aldrig kan forma sitt liv som han vill och vars omständigheter oupphörligen hotar att fördystra tillvaron” ger han en antydan om bakgrunden till resan. Han betraktar Sicilien tvärs över Messinasundet och drömmer om att få stanna kvar i den antika världens skönhet och tystnad, kanske den enda värld som han, författaren som så inträngande skildrat det moderna samhällets mest brännande frågor, kände sig helt hemma i.

Vad minns jag då från min läsning 2004? Inte så många detaljer mer än delar av själva resvägen, eftersom jag rest i trakterna själv, visserligen i högsommarhetta och närmare hundra år senare än Gissing, men platserna och havet är ju ändå desamma. Jag minns berättelsen som en smutsig väv med hål i här och där. Genom hålen såg jag en skimrande antik drömvärld. Den smutsiga väven var nöden i de syditalienska byarna, mörkret i gränderna, lidandet och alla sjukdomarna. Fast ibland lyste solen plötsligt upp den här sidan av väven och bjöd på hopp trots allt. Eller så ägde ett litet oförutsett intermezzo av glädje rum. Jag vill med ett citat ur kapitlet ”Miseria”, som börjar mycket dystert, visa ett litet exempel på det här ljuset mitt i mörker och smuts:

På en liten brant gata där luften var outhärdligt förpestad, möttes jag av en märklig syn: en gris och en katt lekte tillsammans helt för sig själva och roade sig av hjärtans lust. Grisen lade sig ned i den rinnande leran och misse som hade hoppat upp på honom började klia honom på ryggen, nafsa honom i öronen och smeka honom längs sidorna. Plötsligt var nasse överst och katten, som låtsades kämpa för livet, låg under hans framben. Det var den enda roliga händelsen i Squillace och det enda ögonblicket av något som liknade livsglädje.

Svenska Dagbladets kultursidor halkar allt mer över till nöje och en kul tur genom glassiga bilder och till intet förpliktande babbel. Detta har andra sagt före mig och med mera emfas, men det tål att sägas en gång till.

Ändå har tidningen fortfarande en del mycket läsvärda skribenter kvar och någon text som det är mödan värt att läsa på allvar, hittar jag nästan varje dag. Härom dagen fann jag till exempel en intressant recension av Erik Bergqvist, en recension av en bok av en för mig dittillls okänd ungersk poet, Sándor Weöres. Bergqvist presenterar en nyöversättning av ett urval av Weöres’ dikter, Det högre ljuset. Översättningen är gjord av Ove Berglund och Farkas Vánky och det är Brända Böcker Förlag som givit ut boken.

Jag vill tillsammans med er läsa en av dikterna som Bergqvist visar på i sin recension:

Vid livets slut 1969

Jag har slumrat mig igenom livet
Allt jag har sett har virvlat som i en dröm.
Jag gjorde inget, allt bara hände,
halvsovande skrev jag tusen dikter,
i tobaksrök, jag vet ej hur det skedde.

Det framgår inte om det här är hela dikten, men det spelar kanske ingen roll just här, för den verkar alls inte behöva något mer för att vara hel. Den påminner mig – särskilt de första raderna – om en annan stor poets ord…

Jag läser sedan en liten tid Peter Handbergs Släpp ingen levande förbi – Berättelser från murens Berlin. Jag tänker läsa den långsamt och ännu har jag bara tagit mig igenom de första kapitlen. Så vitt jag kan se hittills är boken lika skoningslös och fri från allt överskylande och förmildrande babbel som titeln. Här finns inget av det gängse ”å ena sidan – å andra sidan” eller ”men DDR hade ju också fördelar, det var inte bara Stasi”. Här möter vi den människofientliga diktaturen i all dess grymma råhet. Läs här några rader ur kapitlet om det unga förhoppningsfulla paret Sieglindes och Lászlos misslyckade flyktförsök:

Klockan 03.20 denna junimorgon sönderslits tystnaden av en kraftig explosion. På ett ögonblick slits Sieglindes högra ben av. Lászlo blir stående som förstenad och stirrar på blodet som i tjocka kaskader pulserar ut från hennes sönderslitna benstump. Så fattar han tag i Sieglinde, släpar henne bort mot det sista sträckmetallstängslet och försöker vräka den svårt sargade kroppen över detta sista hinder. I det ögonblicket träffas han av ett flertal kulor. Några av dem genomborrar ena lungan och hjärtat. Han dör omedelbart.

Jag kommer att visa fler citat ur boken här efter hand som jag arbetar mig igenom den. Ja, den är mödosam att läsa, det vill jag medge direkt. Den är stark och otäck. Den väjer inte för det grymmaste. Och jag tänker välja mina citat bland just detta grymmaste, eftersom det så sällan kommer i ljuset.

I början av hösten som gick läste jag den transylvansk-ungerske författaren György Dragománs skakande roman Den vita kungen om diktaturens Rumänien.

Här är ett utdrag ur första kapitlet som ger en relativt god inblick i bokens helhet:

Den långe gråhårige hälsade inte ens utan frågade mamma direkt, hur är det, har ni inte ens talat om det för pojken, och då skakade mamma på huvudet och sa, det har ni inte med att göra. Men den långe gråhårige sa att det var inte bra, för förr eller senare får han ändå reda på det, sånt här är det bäst att klara av genast, för lögn föder lögn, och då skrattade mamma till och sa, ja, ni är ju sannerligen vänner av sanningen, och då röt den lille mannen åt mamma att hon skulle hålla mun. Och mamma blev faktiskt tyst, och den gråhårige ställe sig framför mig och frågade, lille vän, tror du fortfarande att vi är din pappas kolleger? Och då sa jag ingenting men jag kände att jag blev kall i hela kroppen, som på gymnastiktimmarna när vi har haft tidtagning och man måste böja sig fram för annars får man inte luft. Och då log den gråhårige mot mig och sa att då skulle han tala om för mig att de var inte alls pappas kolleger utan från säkerhetspolisen och att pappa var arresterad därför att han hade deltagit i statsfientliga aktiviteter. Så jag skulle nog inte få se honom på en tid, till på köpet på en mycket lång tid, för pappa var och grävde vid Donaukanalen. Visste jag vad det betydde, det betydde att han var i arbetsläger, och så arbetsskygg som han var skulle han inte klara det särskilt länge, så därifrån skulle han aldrig komma tillbaka. Det var möjligt att han inte levde längre, och när han sa det ryckte mamma åt sig muggen från bänken och dängde den i golvet så att den gick i bitar, och då avbröt sig officeren och det blev tyst ett ögonblick. Sedan sa mamma att det fick vara nog, nu fick de sluta med det där, ville de ta henne också så fick de göra det. Men mig skulle de lämna ifred, för jag var bara ett barn, fattade de det, mig skulle de lämna ifred, och de skulle tala om vad det var de ville, de skulle tala om vad de hade här att göra.

Under bokmässan i Göteborg intervjuade jag Dragomán för Salongens räkning. Efter intervjun sa han att han så småningom tänkte publicera min intervju i den svenskspråkiga delen av sin hemsida. Nyligen upptäckte jag att intervjun (tillsammans med en av Pia Ingström) kommit dit och det gjorde mig naturligtvis både glad och stolt. Här finns en länk till Dragománs hemsida, med början i den svenskspråkiga versionen.