Kategori: Litteratur

Jag läser sedan en liten tid Peter Handbergs Släpp ingen levande förbi – Berättelser från murens Berlin. Jag tänker läsa den långsamt och ännu har jag bara tagit mig igenom de första kapitlen. Så vitt jag kan se hittills är boken lika skoningslös och fri från allt överskylande och förmildrande babbel som titeln. Här finns inget av det gängse ”å ena sidan – å andra sidan” eller ”men DDR hade ju också fördelar, det var inte bara Stasi”. Här möter vi den människofientliga diktaturen i all dess grymma råhet. Läs här några rader ur kapitlet om det unga förhoppningsfulla paret Sieglindes och Lászlos misslyckade flyktförsök:

Klockan 03.20 denna junimorgon sönderslits tystnaden av en kraftig explosion. På ett ögonblick slits Sieglindes högra ben av. Lászlo blir stående som förstenad och stirrar på blodet som i tjocka kaskader pulserar ut från hennes sönderslitna benstump. Så fattar han tag i Sieglinde, släpar henne bort mot det sista sträckmetallstängslet och försöker vräka den svårt sargade kroppen över detta sista hinder. I det ögonblicket träffas han av ett flertal kulor. Några av dem genomborrar ena lungan och hjärtat. Han dör omedelbart.

Jag kommer att visa fler citat ur boken här efter hand som jag arbetar mig igenom den. Ja, den är mödosam att läsa, det vill jag medge direkt. Den är stark och otäck. Den väjer inte för det grymmaste. Och jag tänker välja mina citat bland just detta grymmaste, eftersom det så sällan kommer i ljuset.

I början av hösten som gick läste jag den transylvansk-ungerske författaren György Dragománs skakande roman Den vita kungen om diktaturens Rumänien.

Här är ett utdrag ur första kapitlet som ger en relativt god inblick i bokens helhet:

Den långe gråhårige hälsade inte ens utan frågade mamma direkt, hur är det, har ni inte ens talat om det för pojken, och då skakade mamma på huvudet och sa, det har ni inte med att göra. Men den långe gråhårige sa att det var inte bra, för förr eller senare får han ändå reda på det, sånt här är det bäst att klara av genast, för lögn föder lögn, och då skrattade mamma till och sa, ja, ni är ju sannerligen vänner av sanningen, och då röt den lille mannen åt mamma att hon skulle hålla mun. Och mamma blev faktiskt tyst, och den gråhårige ställe sig framför mig och frågade, lille vän, tror du fortfarande att vi är din pappas kolleger? Och då sa jag ingenting men jag kände att jag blev kall i hela kroppen, som på gymnastiktimmarna när vi har haft tidtagning och man måste böja sig fram för annars får man inte luft. Och då log den gråhårige mot mig och sa att då skulle han tala om för mig att de var inte alls pappas kolleger utan från säkerhetspolisen och att pappa var arresterad därför att han hade deltagit i statsfientliga aktiviteter. Så jag skulle nog inte få se honom på en tid, till på köpet på en mycket lång tid, för pappa var och grävde vid Donaukanalen. Visste jag vad det betydde, det betydde att han var i arbetsläger, och så arbetsskygg som han var skulle han inte klara det särskilt länge, så därifrån skulle han aldrig komma tillbaka. Det var möjligt att han inte levde längre, och när han sa det ryckte mamma åt sig muggen från bänken och dängde den i golvet så att den gick i bitar, och då avbröt sig officeren och det blev tyst ett ögonblick. Sedan sa mamma att det fick vara nog, nu fick de sluta med det där, ville de ta henne också så fick de göra det. Men mig skulle de lämna ifred, för jag var bara ett barn, fattade de det, mig skulle de lämna ifred, och de skulle tala om vad det var de ville, de skulle tala om vad de hade här att göra.

Under bokmässan i Göteborg intervjuade jag Dragomán för Salongens räkning. Efter intervjun sa han att han så småningom tänkte publicera min intervju i den svenskspråkiga delen av sin hemsida. Nyligen upptäckte jag att intervjun (tillsammans med en av Pia Ingström) kommit dit och det gjorde mig naturligtvis både glad och stolt. Här finns en länk till Dragománs hemsida, med början i den svenskspråkiga versionen.

Under de gångna Varbergsdagarna passade jag på att läsa några av essäerna i Horace Engdahls Ärret efter drömmen, eftersom boken fanns i huset – en gåva mellan mina föräldrar. Karl Philipp Moritz (1756-1793) har jag snuddat vid förr, men det är först nu efter läsningen av den korta essän ”Vandraren i Goethes skugga” som han fått gestalt för mig.

Goethe mötte Moritz i Rom 1787 och skriver bland annat så här om honom till Charlotte von Stein:

Han är som en yngre bror till mig, av samma sort, endast försummad och misshandlad av ödet, där jag gynnats och favoriserats.

Jag tänker på andra stora själar från Goethes tid som inte heller bars av Goethes lyckosamma öde, på Schiller till exempel eller – något längre fram i tiden – Hölderlin och Kleist. Men nu till Moritz. Engdahl skriver om hans gripenhet av Sturm-und-Drang-rörelsen och om hans självbiografiska roman Anton Reiser, där mycket av de högtflygande förhoppningarna och fantasierna bankas ner i skorna. Så här presenterar Engdahl romanen:

”Anton Reiser” är till sin form en märklig syntes av nykter fallbeskrivning och sekulariserad frälsningsberättelse, där de stora diktverken ersätter evengelium. Genom den vikt som läggs vid de sociala villkorens bestämmande makt är boken en föregångare till den naturalistiska självbiografin.

Goethe hjälpte Moritz till en professur i Berlin, men la samtidigt ut hinder i vägen för att denne skulle växa sig alltför stor. Först på 1950-talet var det enligt Engdahl dags för en uppvärdering av Moritz: Arno Schmidt hävdade i en essä att Moritz’ romaner Anton Reiser och Andreas Hartknopf var mer framstående än Balzacs, Strindbergs och Dostojevskijs verk. Schmidt räknar Moritz till den märkliga kategorin ”die Schreckenmänner” som ”i livet inte får något bröd, i döden ingen minnessten”.

Engdahl finner likheter mellan Moritz’ Anton Reiser och Thomas Bernhards självbiografiska böcker från 1970- och 1980-talet. Han tycker att likheterna är så stora att han antar att Moritz’ verk hör till Bernhards förebilder.

Anton, Moritz’ alter ego, genomlever en kärlekslös barndom och Engdahl väljer det här citatet för att delge oss djupet av eländet:

en vänlig blick, som han en gång fick, var för honom en fullkomlig besynnerlighet, som inte ville stämma överens med hans övriga föreställningnar

I Antons – och väl också i Moritz’ – liv kommer ljuset från litteraturen och teatern. De blir hans åtminstone tillfälliga räddning undan mörker, känslokyla och andra umbäranden.

Enligt Engdahl hör Tzvetan Todorov till dem som arbetat för att ge Moritz den ställning han genom sitt verk nu anses vara berättigad till. Todorov ser Moritz som en föregångsgestalt när det gäller skapandet av den romantiska estetiken.

Essän slutar så här:

Tanken att konsten skall tjäna yttre syften förnedrar den på samma sätt som individen förnedras när hon betraktas som blott och bart en kugge i samhällsmaskineriet. Och omvänt: den som säger l’art pour l’art säger också att en människa har rätt till sitt eget liv. Vår proletär-Goethe såg det först.

Jag inser att Anton Reiser är en bok jag behöver läsa…

För lite mer än ett år sedan fick jag en mycket vacker bok i min hand. Redan utsidan är ett löfte och idag när jag tog fram boken kändes den som den duvslagstrånga trappan upp i dikten som strax ska följa här nedanför.

foto Cato Lein – stjärnorna är mina

Rumänska synvinklar heter boken – ni har sett den här förr – och den presenterar en rad rumänska författarskap genom bilder, korta introduktionstexter och utdrag ur författarnas verk.

Jag har nu kommit eller återvänt till Grete Tartler (f. 1948) och jag läser i presentationstexten att hon är orientalist, att hon översatt klassisk arabisk litteratur men även H.C. Andersen och Goethe. Och hon har studerat vid Musikkonservatoriet. Nio diktsamlingar har hon givit ut.

Jag vill läsa den här lilla dikten för er för den smala trappans, för kanariefåglarnas och för fiolbyggarens egensinnes skull:

Fiolbyggaren

Med enkla glasögon och glänsande, kalt huvud,
i ett rum fullt av kanariefåglar
var han den mest kände fiolbyggaren, och honom
hade mina föräldrar bett
att göra en fiol åt mig.
Jag minns: jag var skolflicka, jag gick uppför
trappan, trång som ett duvslag,
invid en korg i ett rep, avsedd
att hissa upp post och tidningar.
Sedan blev jag student, men ännu ingen fiol.
Fortfarande återstår någon detalj, en sista putsning.
I dag behöver min dotter den,
men fiolbyggaren fnyser:
”Jag tänker inte låta hetsa mig
bara för att folk råkar ärva
den fixa idén att de skall spela ett instrument.”

översättningen är gjord av Dan Shafran

Ormen och jag
fred vilja ha på skinnömsningsdag.
Hör vi stora fötter,
som stampa vid trädets rötter,
samla vi gift att spruta
ur vår lilla tand.
Men när vår hud är spräcklig och skön,
då är världen god och grön,
av frukter den dignar.
Ormen och jag välsignar.

Kanske känner någon igen vår röst. Raderna är hämtade ur Birger Sjöbergs Syntaxupproret.