Kategori: Litteratur

Under de gångna Varbergsdagarna passade jag på att läsa några av essäerna i Horace Engdahls Ärret efter drömmen, eftersom boken fanns i huset – en gåva mellan mina föräldrar. Karl Philipp Moritz (1756-1793) har jag snuddat vid förr, men det är först nu efter läsningen av den korta essän ”Vandraren i Goethes skugga” som han fått gestalt för mig.

Goethe mötte Moritz i Rom 1787 och skriver bland annat så här om honom till Charlotte von Stein:

Han är som en yngre bror till mig, av samma sort, endast försummad och misshandlad av ödet, där jag gynnats och favoriserats.

Jag tänker på andra stora själar från Goethes tid som inte heller bars av Goethes lyckosamma öde, på Schiller till exempel eller – något längre fram i tiden – Hölderlin och Kleist. Men nu till Moritz. Engdahl skriver om hans gripenhet av Sturm-und-Drang-rörelsen och om hans självbiografiska roman Anton Reiser, där mycket av de högtflygande förhoppningarna och fantasierna bankas ner i skorna. Så här presenterar Engdahl romanen:

”Anton Reiser” är till sin form en märklig syntes av nykter fallbeskrivning och sekulariserad frälsningsberättelse, där de stora diktverken ersätter evengelium. Genom den vikt som läggs vid de sociala villkorens bestämmande makt är boken en föregångare till den naturalistiska självbiografin.

Goethe hjälpte Moritz till en professur i Berlin, men la samtidigt ut hinder i vägen för att denne skulle växa sig alltför stor. Först på 1950-talet var det enligt Engdahl dags för en uppvärdering av Moritz: Arno Schmidt hävdade i en essä att Moritz’ romaner Anton Reiser och Andreas Hartknopf var mer framstående än Balzacs, Strindbergs och Dostojevskijs verk. Schmidt räknar Moritz till den märkliga kategorin ”die Schreckenmänner” som ”i livet inte får något bröd, i döden ingen minnessten”.

Engdahl finner likheter mellan Moritz’ Anton Reiser och Thomas Bernhards självbiografiska böcker från 1970- och 1980-talet. Han tycker att likheterna är så stora att han antar att Moritz’ verk hör till Bernhards förebilder.

Anton, Moritz’ alter ego, genomlever en kärlekslös barndom och Engdahl väljer det här citatet för att delge oss djupet av eländet:

en vänlig blick, som han en gång fick, var för honom en fullkomlig besynnerlighet, som inte ville stämma överens med hans övriga föreställningnar

I Antons – och väl också i Moritz’ – liv kommer ljuset från litteraturen och teatern. De blir hans åtminstone tillfälliga räddning undan mörker, känslokyla och andra umbäranden.

Enligt Engdahl hör Tzvetan Todorov till dem som arbetat för att ge Moritz den ställning han genom sitt verk nu anses vara berättigad till. Todorov ser Moritz som en föregångsgestalt när det gäller skapandet av den romantiska estetiken.

Essän slutar så här:

Tanken att konsten skall tjäna yttre syften förnedrar den på samma sätt som individen förnedras när hon betraktas som blott och bart en kugge i samhällsmaskineriet. Och omvänt: den som säger l’art pour l’art säger också att en människa har rätt till sitt eget liv. Vår proletär-Goethe såg det först.

Jag inser att Anton Reiser är en bok jag behöver läsa…

För lite mer än ett år sedan fick jag en mycket vacker bok i min hand. Redan utsidan är ett löfte och idag när jag tog fram boken kändes den som den duvslagstrånga trappan upp i dikten som strax ska följa här nedanför.

foto Cato Lein – stjärnorna är mina

Rumänska synvinklar heter boken – ni har sett den här förr – och den presenterar en rad rumänska författarskap genom bilder, korta introduktionstexter och utdrag ur författarnas verk.

Jag har nu kommit eller återvänt till Grete Tartler (f. 1948) och jag läser i presentationstexten att hon är orientalist, att hon översatt klassisk arabisk litteratur men även H.C. Andersen och Goethe. Och hon har studerat vid Musikkonservatoriet. Nio diktsamlingar har hon givit ut.

Jag vill läsa den här lilla dikten för er för den smala trappans, för kanariefåglarnas och för fiolbyggarens egensinnes skull:

Fiolbyggaren

Med enkla glasögon och glänsande, kalt huvud,
i ett rum fullt av kanariefåglar
var han den mest kände fiolbyggaren, och honom
hade mina föräldrar bett
att göra en fiol åt mig.
Jag minns: jag var skolflicka, jag gick uppför
trappan, trång som ett duvslag,
invid en korg i ett rep, avsedd
att hissa upp post och tidningar.
Sedan blev jag student, men ännu ingen fiol.
Fortfarande återstår någon detalj, en sista putsning.
I dag behöver min dotter den,
men fiolbyggaren fnyser:
”Jag tänker inte låta hetsa mig
bara för att folk råkar ärva
den fixa idén att de skall spela ett instrument.”

översättningen är gjord av Dan Shafran

Ormen och jag
fred vilja ha på skinnömsningsdag.
Hör vi stora fötter,
som stampa vid trädets rötter,
samla vi gift att spruta
ur vår lilla tand.
Men när vår hud är spräcklig och skön,
då är världen god och grön,
av frukter den dignar.
Ormen och jag välsignar.

Kanske känner någon igen vår röst. Raderna är hämtade ur Birger Sjöbergs Syntaxupproret.

Plötsligt fann jag en nästan obeskrivlig tröst i de här raderna av Adam Zagajewski:

Trettiotal

Trettiotal
Jag finns inte ännu
Gräset spirar
En flicka äter jordgubbsglass
Någon lyssnar på Schumann
(galne Schumann,
förlorad)
Vilken lycka
Jag finns inte ännu
Jag hör allting

Anders Bodegård har översatt

PS I Salongen kan ni läsa om Sonetterna till Orfeus.

Jag får inget riktigt grepp om varför, men det här året känner jag inför den annalkande vintern något som nästan liknar skräck. Den första snön har fallit, men jag kan alls inte glädja mig. Jag tycker bara det är skrämmande. Är det olyckan som spökar? Det var ju vid den här tiden förra året som den där förfärliga upplevelselsen kastade om mitt liv. Och ändå överlevde vi ju alla.

Den här morgonen har jag försökt besvärja rädslan genom att läsa några iakttagelser om klimatet i Hinterpommern i Christian Graf von Krockows Die Reise nach Pommern. Så här skriver han på ett ställe om resan österut:

Denn hier im Tal der Persante liegt eine Klimascheide. Im vorderen und mittleren Pommern ist es zwar etwas trockener, aber auch milder. Von jetzt ab aber wird es rauher; der Frühling zögert, ehe er weiterwandert. Er spürt, wie er vom ozeanischen Einfluß sich entfernt und gegen die Macht der Kontinentalmassen samt allen Eisheiligen ankämpfen muß. Sie liegt die Durchschnittstemperatur des April in Stettin bei 7,1, in Lauenburg dagegen nur bei 5,7 Grad. Und während man hier im Jahresmittel 7,2 Grad mißt, bringt der deutsche Westen, zum Beispiel Frankfurt am Main, auf 9,6 Grad. Um es handfester, also genauer zu sagen, als Regel fürs Überleben:

Ein rechter Bauer alter Art
trägt seinen Pelz bis Himmelfahrt.
Und vierzehn Tage nach Johann,
da zieht er ihn schon wieder an.

Oder sogar: ”Ohne Fußsack darf der Pommer nur vom 27. Juli bis zum 3. August reisen.” Dabei sind die Sommer eigentlich trocken und warm. Aber man kann’s ja nie wissen.

…

PS Av en slump upptäckte jag alldeles nyss att Hufvudstadsbladet lagt ut min kortrecension av Andrea Maria Schenkels obehagliga kriminalroman Bunker på nätet. Här finns den.