Jag har på ett lite oordnat sätt börjat läsa om Corrado Alvaros ”racconti” (berättelser).
Till de texter jag nu läst om hör den otäcka lilla berättelsen ”Gelosia” och jag funderar på att gå närmare in på den som helhet under någon av de närmaste dagarna. Idag vill jag emellertid stanna vid det inledande stycket i den, för det berättar en egen fristående historia, som jag tycker är värd att återge. Så här lyder det i original:
Vi sono parecchi modi di servirsi del medico e delle sue prescrizioni in Calabria – mi disse un mio amico, medico per l’appunto, che ritrovavo dopo molti anni. Uno di tali modi, forse il più antico, nel popolo, consiste nel mettere la ricetta sotto il cuscino dell’infermo: il maligno, intento a decifrare i geroglifici del medico, si distrae e lascia l’infermo. Non c’è affatto da sorriderne: molti pregiudizi dell’uomo moderno non valgono più di tanto.
Och här ett förslag till en svensk version:
Det finns många sätt att använda sig av en läkare och hans ordinationer i Kalabrien – sade en vän till mig, som är just läkare, när jag återsåg honom efter många år. Ett av dessa sätt, kanske det äldsta bland vanligt folk, består i att man lägger receptet under den sjukes kudde: det onda, som då måste lägga sin kraft på att tyda läkarens hieroglyfer, tappar koncentrationen och lämnar den sjuke. Detta är inget att hånle åt: många av den moderna människans vidskepelser är alls inte visare.
