Kategori: Litteratur

Efter mitt inlägg om Jan Myrdal i förrgår och efter att jag läst Gunnars myrdalspsykologiska text på Pressylta har mina tankar cirklat kring den mänskliga ondskan en del. Hur föds den? Och varför tillåts den ofta att bli så stark? Varför låter omgivningen sig så ofta tyranniseras av denna själsliga förkrympthet?

Ondskan är – funderar jag – en brist, en ensamhet som perverterat till ett grått hål av illvilja och missunnsamhet. Den onde har ingen glädje och därför ska ingen annan heller få det. Men varför låter de som lever nära ett sådant här hål av ondska den onda människan hållas? Varför får ynkedomen så ofta härja fritt?

Jag kommer att tänka på en av berättelserna i Corrado Alvaros novellsamling Gente in Aspromonte (jag tror att den finns på svenska), som handlar om fattiga herdars och småbönders hårda liv i Kalabrien för kanske hundra år sedan. Berättelsen jag tänker på heter ”Teresita” och jag ska försöka sammanfatta den här:

En man, il Ferro, tyranniserar sin familj. Hustrun och de två äldre döttrarna betjänar honom under tystnad med allt. De sätter till och med på honom skorna varje morgon. Sönerna drivs hemifrån tidigt och får bli herdar på det karga berget. Bara den yngste låter han vara, för honom vill han göra något annat av. Det finns bara en i familjen som får närma sig honom och det är Teresita, den yngsta, men hon måste å andra sidan göra det. Varje morgon väcker hon honom, så har han bestämt att det ska vara. Hon knackar på hans dörr och ber att få komma in, men det dröjer alltid en god stund innan han släpper in henne. De stunder då hon står utanför dörren och gång på gång ber att få komma in är de enda som ger honom någon glädje – en skev och sjuklig glädje. Efter att hon varit inne och hälsat godmorgon, får hon inte visa sig mer under dagen. Il Ferro äter alltid ensam och han kommenderar hustrun och döttrarna hit och dit.

Åren går, barnen växer upp och flyttar en efter en hemifrån. Till sist är bara Teresita och hustrun kvar, men så gifter sig Teresita och flyttar ett stycke bort i byn. Till sin skräck ser il Ferro att hon är lycklig. Han befaller henne då, att fortsätta att komma och väcka honom varje morgon precis som förr. Hon underkastar sig och nu får hon varje morgon stå en god stund utanför ytterdörren i stället för utanför dörren till il Ferros rum. Historien slutar med att hon en kall och regnig morgon får vänta extra länge; det är morgonen efter att hon fött sitt första barn. När hon så äntligen kommer in i huset med blodet rinnande utmed anklarna är hennes krafter slut och hon faller kort därpå ner död. Och il Ferro? Hur reagerar han? Han skriker: ”Chi mi vuole più bene, ora, Teresita, chi mi vuole più bene?” (Vem tycker om mig nu, Teresita, vem tycker om mig?”)

Ibland försöker jag skapa lite ordning bland mappar och texter i min dator och då kan det hända att jag hittar något jag helt glömt bort existensen av. Så kan det i och för sig också vara när jag städar i verklighetens hyllor. I alla fall hittade jag en mapp som det stod ”kortrecensioner” på. Jag tittade in och fann tre verkligen mycket korta bokpresentationer. Den översta handlar om en roman av tidsfördrivstyp och de två andra är reseromaner. Alla tre är skrivna på tyska. Kanske skrev jag de här texterna för att försöka få någon förläggare att låta mig översätta någon av romanerna? Och möjligen var den där tidsfördrivromanen tänkt som lockbete. Jag är lite osäker, men jag har för mig att Wolfgang Büschers Berlin–Moskau nu finns på svenska. Den av de tre romanerna jag helst hade velat eller skulle vilja översätta är Letzten Sommer in Deutschland. Nu häller jag ut mappens innehåll här:

Genren i Kuss sucht Frosch (2004) är chat- eller mailromanens. Boken har två röster – en skapad av den ena författaren (Birgit Blumenstock) och en av den andra (Dietmar Ranz) – de båda huvudpersonernas röster, en skriven i kursiv och en med normalstil. Romanen handlar om sökande efter kärlek på nätet och är samtidigt en kärlekshistoria (med lyckligt slut). Det hela är skrivet på ett underhållande sätt, med ett lätt handlag. För den som söker djupa sanningar eller ett allvarligt budskap är det här ingenting, men det är en avkopplande och trevligt skriven liten historia, som man kan läsa på stranden, i hängmattan eller när man vill vila eller slappa lite efter arbetsdagen.

Den tyske författaren Wolfgang Büscher har med boken Berlin-Moskau Eine Reise zu Fuß (2003) skrivit en ganska egenartad reseskildring. Målet för Büschers resa är Moskva, det säger redan titeln och denna talar också om att det är till fots han ska ta sig dit. Hans resa är ett slags kamp; han har satt upp ett mycket svårt mål som han egentligen inte kan vara säker på att han når. Büschers resa är också något av en förvandling – vandringsmannen fjärmar sig mer och mer från den person han var vid resans början. Och vandrandet i sig ger resandet en ytterligare dimension – när man går till fots får man del av sådant som bara ilar förbi bilisten eller tågresenären.

Letzten Sommer in Deutschland (1997) är en reseroman skriven av den tysk-ryska författarinnan Irina Liebmann. Sträckningen på hennes resa beskriver i grova drag en lite hackig krok från Oder i öster till Schaffhausen och Rhen i sydväst. Liebmann har en vag plan som hon följer på ett lite trevande sätt. Mycket handlar om människor hon möter på vägen, en del av det hon förmedlar till läsaren kan beskrivas som fria associationer kring det hon ser eller upplever. Hennes stil varierar mellan något som man skulle kunna kalla ett slags rinnande fri vers, som ger en känsla av en lite slingrande rörelse och mer kompakta stycken på ett slags normalprosa, där hon och läsaren liksom stannar upp och på olika sätt lär känna platserna, deras utseende, deras historia, människornas levnadsvanor.

Jag läser Ungaretti igen; sannolikt finns det ganska många Ungaretti-dikter under pausträdet vid det här laget. Nej, jag tittar inte efter nu. Här är några rader ur Giorno per giorno (Dag för dag) 1940-1946, som jag vill låta er läsa:

Mai, non saprete mai come m’illumina
L’ombra che mi si pone a lato, timida,
Quando non spero più…

Ljuset har en särskild plats hos Ungaretti, ljusets styrka; ibland lyser till och med skuggan… Jag gör på försök en tolkning av de tre raderna:

Aldrig, aldrig kommer ni att veta vilket ljus jag får
Av skuggan, som blygt slår sig ned vid min sida
När jag inte längre hoppas…

…

Det blev visst både för mångordigt och för långradigt, men kan kanske ändå vara till hjälp för dem av er som inte kan italienska.

En novemberdag för ett drygt år sedan hade jag en liten novembertext av Peter Bichsel här. Idag är det en snödag, så jag vill passa på att läsa en snötext av samme författare, men först lite snö:

Erklärung

Am Morgen lag Schnee.
Man hätte sich freuen können. Man hätte Schneehütten bauen können oder Schneemänner, man hätte sie als Wächter vor dem Haus getürmt.
Der Schnee ist tröstlich, das ist alles, was er ist – und er halte varm, sagt man, wenn man sich in ihn eingrabe.
Aber er dringt in die Schuhe, blockiert die Autos, bringt Eisenbahnen zum Entgleisen und macht entlegene Dörfer einsam.

På svenska blir det ungefär så här:

Tillkännagivande

På morgonen låg det snö.
Man hade kunnat glädja sig. Man hade kunnat göra snöhyddor eller snögubbar, man kunde ha ställt upp dem som väktare framför huset.
Snön är trösterik, det är allt den är – och den håller en varm, säger man, om man gräver in sig i den.
Men den tränger in i skorna, blockerar bilarna, får tågen att spåra ur och avskärmar avlägsna byar från världen.

…

Bichsel säger ungefär det jag tänker om snön: Vad bra att jag kan åka skidor idag igen, men egentligen tycker jag det är otäckt att inte se marken.

Sedan kan man förstås applicera den här lilla formeln på allt möjligt annat i tillvaron…

…

Liet annat av Bichsel.

Den sista januari klockan sju på kvällen kan den som vill – än finns det platser kvar – vara med om ett evenemang som fritt rör sig i och kring Elfriede Jelineks texter och som låter dessa mötas med sekvenser ur Höga Visan. Platsen är Julia Romanowskas salong vid Torbjörn Klockares Gata 14 i Stockholm. Här följer ett udrag ur presentationstexten:

Schibbolet-föreställningen ”Jag är sjuk av kärlek” är ett lyrisk-episkt flätverk som bygger på texter ur ”Lust” av Elfriede Jelinek sammanfogade med sekvenser ur Höga Visan. Textfloden interfolieras med musik.

En Schibbolet-föreställning är ett slags litterär och musikalisk installation – ett collage av text och musik – som gestaltas sceniskt av två läsröster, en manlig och en kvinnlig. Lyrik, prosa, dokumentära texter och kommentarer binds samman med musik; från konstmusik till populärmusik, från medeltida musik till avantgarde. I ett intensivt samspel eller motspel strömmar musikstycken och textfraser i ett polyfoniskt flöde, med ständiga växlingar mellan olika genrer.

Chagall: Salomos Höga Visa (1958)

Här finns lite till att läsa från scensalongens hemsida. Och några praktiska upplysningar.

…

I sammanhanget passar det kanske med en text om Elfriede Jelinek från en annan salong.