Kategori: Litteratur

Igår hittade jag bland melodifestivalprat (2 sidor), ett reportage om att läsa snabbt (4 sidor, mest bilder i och för sig), mode och ”flickighet” (3 sidor) i SvD:s kulturdel en text av Elise Karlsson, som verkade handla om novellen. ”Boomen med korta texter blev inte lång” löd rubriken. Den läser jag, tänkte jag. Så här börjar den:

Litteraturkritiker och författare utropar med jämna mellanrum romanens död, men den lilla prosakusinen novellens hädangång föredrar man att tala om i bisatser. Som Erik Löfvendahl som i en recension häromveckan beskrev hur tidskrifterna inte längre gör plats för novellen. Eller Tommy Olofsson som i förra lördagens SvD beklagade att 90-talets novellboom inte följdes av något motsvarande under 00-talet.

Vad har det här stycket att säga läsaren? Att man talar om novellens hädangång i bisatser? Och att Erik Löfvendahl och Tommy Olofsson gör detta – talar om novellens död ”i bisatser”? Nå, kanske klarnar det längre fram. Så här fortsätter Karlsson:

Ändå poppar det upp ett antal novellsamlingar på den globala marknaden varje år.

Trots att man talar om novellens död ”i bisatser”? Och varför måste novellerna ”poppa upp” på en "marknad”? Men jag håller tillbaka gallan och läser lite till:

Storsäljande romanförfattare som Kazuo Ishiguro, Chimamanda Ngozi Adichie och Haruki Murakami ger sporadiskt ut samlingar som blir mer kritikerhyllade än lästa.

OK, trots att vi talar i bisatser om novellens död poppar det upp noveller på marknaden och storsäljande romanförfattare ger ut novellsamlingar som blir mer kritikerhyllade än lästa. Den karlssonska texten blir mer och mer besynnerlig. Var ska vi till slut hamna efter ett sådant anlopp?

Karlsson går (djärvt?) vidare:

Det verkar till och med dyka upp kapabla novelldebutanter med jämna mellanrum, som Petina Gappah som förra året vann The Guardians debutantpris för ”Sorgesång för Easterly”.

Trots att det bara talas i bisatser om novellens död?

Karlsson påbörjar ett nytt stycke:

Fast i sammanfattningen av det svenska litterära 00-talet nu vid årsskiftet var novellen märkligt frånvarande.

”Märkligt frånvarande” – trots att Petina Gappah vann The Guardians debutantpris?

Avsnittet fortsätter:

Poesin fick sina översikter och romanerna sina listor, novellen på sin höjd en parentes.

I stället för bisatser kanske?

Men texten är inte slut än:

Detta trots att några av decenniets mest intressanta texter var noveller.

Med Alejandro Leiva Wengers ”Till vår ära” från 2001 gick startskottet för den språkexperimentella prosaexplosionen. I samlingen fanns grunden till mycket av det som andra författare skulle utveckla i romanform under de kommande åren: betydelsebärande grammatiska förskjutningar, texter som bild och ljudlek, gestaltningen av karaktärernas inre genom språket.

Visa mig en sådan här ”betydelsebärande grammatisk förskjutning”, please! Och vari består det experimentella eller nya, när en författare gestaltar ”karaktärernas inre genom språket”?

Låt oss läsa vidare:

I Kajsa Sundins OEI-debut ”Definition” från 2007 befinner sig texterna i en retsam gråzon mellan dikt, kortprosa och novell, söker sig bort från just definitionen. Den flytande formen i Sundins texter påverkar meningen, får oss att ifrågasätta och omkonstruera den berättelse som förmedlas.

Ja, nu är vi snart inne i en annan ”retsam gråzon” vill jag mena och jag frestas att omkonstruera det hela.

Vi är framme vid det tredje och sista stycket:

Mest typiskt för den svenska novellens utveckling under 00-talet är kanske Jerker Virdborgs författarskap. Virdborg debuterade med de välslipade novellerna i ”Landhöjning två centimeter per natt” 2000, men har sedan dess övergått till att använda sig av samma förtätning och isbergsteknik i romaner med ett bredare tilltal.

Virdborg använder sig alltså av isbergsteknik med ett bredare tilltal. Betyder ”bredare tilltal” att han skriver romaner i stället för noveller, som har ett ”smalare tilltal”?

Tillbaka till den karlssonska texten:

Också tre av de mest hyllade 90-talsnovellisterna Hans Gunnarsson, Cecilia Davidsson och Ninni Holmqvist har under 00-talet övergått till romanformen, även om de då och då återkommer till novellen.

Ingen kommentar. Nu går vi in på upploppet:

Och visst förstår man oviljan att fastna i novellfacket, vem vill associeras med med ett format som knappast ens kvalificerar en för litteraturhistoriens fotnoter?

Nej, nu kan jag nog inte skratta längre. Vad är detta för tanklöst nonsens? Vad är det för en instrumentell och fullständigt själlös syn på litteratur?

Så här lyder slutraderna:

Att man framöver skulle få se en svensk Alice Munro, någon som i lugn och ro tillåts bygga hela sitt författarskap på att utvinna insikter genom att teckna människoöden i korta och koncisa berättelser, känns inte särskilt troligt.

Phhhh.

Vad är det Elise Karlsson berättar i den här texten? Nästan ingenting alls. Det hade räckt med rubriken: ”Boomen med korta texter blev inte lång”. Man kan bara hoppas att boomen för den här typen av kritikertexter snart är över.

…

PS I Salongen finns en text om noveller.

Idag tar jag fram en dikt av Giuseppe Ungaretti som jag har läst så många gånger. Den är liten som en hasselnöt och säger ändå allt om unga (soldater är oftast unga) soldaters nöd, när allt ter sig utsiktslöst.

Soldati

Si sta come
d autunno
sugli alberi
le foglie

Under titeln står det med lite mindre stil ”Bosco di Courton luglio 1918”.

Kan man översätta det här? Förmodligen inte, inte så att det som finns i dikten verkligen återskapas i det andra språket.

Här är ett försök:

Soldater

De är som
om hösten
trädens
löv

Första raden betyder inte ”de är som”, utan snarare ”man känner sig som” eller ”man har det som”. Kanske kan man komprimera raden i stället:

Soldater

Som
om hösten
trädens
löv

Eller ska jag vända lite på radföljden?

Soldater

De är som
löven
på träden
om hösten

Några gånger under de senaste två veckorna har jag i en av korridorerna på Humanisten vid Göteborgs universitet gått förbi en rad pappkartonger med böcker på finska. På en pappskylt står det att man får ta vilka av böckerna man vill. Härom dagen stannade jag till och började rota bland i lådorna. Strax fastnade min blick på ett författarnamn: F.E. Sillanpää. Det namnet kände jag igen. Jag plockade upp den lilla boken och tittade på den. Över ett stiliserat landskap med ett par grangrenar, fast nej, det är nog inte grangrenar, något tomt vitt, en ensam gestalt och några grå åsar läste jag titeln: ”Nuorena nukkunut”. Den tar jag med mig, tänkte jag, och stoppade ner den i väskan.

När jag kom hem på kvällen öppnade jag boken och bläddrade fram och tillbaka i den. Det var inte många ord jag förstod. På ett ställe hittade jag en understrykning: "Karttuvia vaikeuksia ilmestyi talon pidossa" lyder den understrukna meningen. Kanske är det bara något grammatiskt intressant – eller så står det verkligen något särskilt märkligt där. Jag hittar ett annat understruket ställe: …”Silja, tuo ainoa, jonka elämä jatkui täyteen ikään asti.” Jag känner igen ordet ”elämä” – betyder det ”liv”? Fast så här kommer jag nog inte närmare bokens innehåll. Jag väljer en annan väg och börjar i stället leta efter Sillanpää och hans författarskap i bokhyllorna och på nätet. Detta bland annat finner jag, en understreckare i SvD från 1939:

Eller se på "Silja"! Vilken beklämmande historia skulle inte en rättrogen naturalist ha gjort av detta öde: faderns omaka äktenskap, barndomshemmets upplösning och Siljas eget liv, som bara hann omfatta en föräldralös flickunges slit för andra, en hopplös, halvt overklig kärleksepisod och några av det röda upprorets ohyggligheter, innan hon dör, ensam i ett främmande uthus. Men Sillanpää blåser inte upp sig till något flåspatos, han vältrar sig inte i sotsvarta effekter. Ty han förmår se bortom det yttre, in till det väsentliga: Siljas egen personlighet. Och den är ljus och klar och osårbar i sin mjuka fasthet. "Under sitt korta liv hann flickan just inte vara någonting annat än en människa som leende förverkligar sitt öde. Allt som rör Silja, flickan, som nu slumrat in i bastukammaren på Kierikka, är till största delen härligt obetydlig." Vem mer än Sillanpää skulle ha brukat ordet härligt i det sammanhanget? Och han gör det inte för att nå en paradoxal verkan: han gör det därför att han finner det obetydliga och vardagliga just som sådant härligt, fritt från det skenväsende som han mer än annat avskyr och fyllt av all den jordiska verklighetens helgd. Hur genomströmmad av stilla andakt, som någon av Fra Angelicos fresker, är inte scenen då Silja dör – och ändå finns där intet utom den finska vardagens enklaste ting, intet utom den höghet som omger det väsentligt mänskliga: "Bastukammaren var ganska solig, och i farstun kvittrade svalorna, som byggt sitt bo därute, och detta gav hennes finaste förnimmelser stoff till ljusa och lyckliga tankar och stämningar. De hemska dödsfantasierna höll sig fjärran från henne ända till slutet, hon fattade knappast att döden – som hon hört talas om så ofta i livet – nu kom även till henne. Och denna död kom till henne i en stund, då omgivningens ordlösa härligheter var underbarare än någonsin. Silja gick bort en morgon då klockan närmade sig fem, vid den tid som mer än andra var svalornas och solens. Dessutom var den gryende dagen söndag, och ingenting i omgivningen hade ännu så tidigt på morgonen brutit helgdagsstämningens skärhet".

Här är hela understreckaren.

…

PS Salongen har öppnat för en ny säsong.

Richard Swartz, som väl just nu bland annat är aktuell för att han inte längre skriver för SvD eller DN – eller misstar jag mig här? – , har nyligen framfött en bok som bär namnet ”Vita lögner”.

Början av baksidestexten lyder så här:

Finns en kärlek fri från lögn och förställning? Eller ens en sådan erotik? Kan vardagens vita lögner vara en omskrivning för det som förstör, och ibland leder till förräderi?

I sex variationer undersöker Richard Swartz den eviga konstellationen ”man möter kvinna”.

Jag befinner mig ännu i den första variationen – jag tycker ju om att skriva om böcker innan jag har läst dem på riktigt – närmare bestämt i dess början och ännu har ingen mött någon. Platsen för handlingen är New York och tiden, så vitt jag förstår, ett begynnande 1900-tal och huvudpersonen är en medelålders eller äldre man, som råkar vara från just Sverige, men som mest verkar vara från Europa. Lite grann, men bara lite grann, tänker jag på Stefan Zweigs ”Die Welt von gestern”, när jag läser denne mans tankar. Han har en trött charm.

Nu läser jag ett stycke:

Ibland om nätterna drömde mannen om den dag då han skulle återvända till Europa. Om den drömmen var han ensam. Hans grannar, som Cohn eller Friedmann, drömde i stället om Amerika och deras drömmar var vakendrömmar som jagade dem genom dagen och pockade på förverkligande. En sådan vakendröm driver den som har den i huvudet ur sängen eller upp från soffan, men eftersom mannens högsta önskan var att bli kvar i sängen eller soffan föredrog han sin europeiska dröm. Till den höll han sig tills det blev sängdags igen.

Och några sidor längre fram, strax före den punkt där jag befinner mig nu, läser eller läste jag det här:

Mannen hade så tvingats inse att han helt saknade vad som här hade kunnat hjälpa honom att ta sig fram. Framåtanda och målmedvetenhet var inte hans sak, och just den stilkänsla som alltid utgjort en del av hans person i livets alla skiften och på vilken kontinent han än befann sig, hade här till och med blivit till ett hinder: form uppskattades inte i detta samhälle, så larmande upptaget med att i stället skapa innehåll, ett lyckorike med tjutande fabriksvisslor, parader, grammofoner, berusade kvinnor i aftonklänningar, dansmusik, utspillda drinkar, bolmande cigarrer eller skorstenar eller gula sädesfält redo att mejas ner av en armé av skördetröskor, ett samhälle som störtat sig i det omättliga och ändlösa utan tanke på andra gränser än dem som skulle överskridas.

Jag ser fram emot fortsättningen…

Min dagliga läsning just nu – och för ett tag framöver kommer det att vara så, tänker jag mig – genomlöps av en tråd av berättelser av Corrado Alvaro (1895-1950). Sedan igår har jag läst några till, men jag tänker ändå fortsätta att tala om ”Gelosia” (Svartsjuka).

Handlingen i den korta novellen utspelar sig i en fattig by i Aspromonte i Kalabrien (Aspromonte heter inte så för inte: ”aspro” betyder ”kärv” eller ”hård”). En man berättar för novellens berättare – som inleder med den lilla anekdoten jag återgav här igår – om en episod ur sitt liv som läkare bland Aspromontes herdar och småbönder. Innehållet i hans berättelse kan sammanfattas så här:

En dag kommer en pojke från en fattig bergsby till läkaren. Han berättar att hans mamma sedan dagar har svåra smärtor i sidan och att hon håller på att förlora medvetandet av plågorna. Pojken och läkaren följer i timtal åsnestigen uppåt och de säger mycket lite till varandra. Vid byns första hus möts de av pojkens moster. Läkaren frågar om han kan få titta på den sjuka. Systern säger att det inte går, för först måste mannen komma hem, den sjuka är nämligen en ung kvinna. Han hör jämmer inifrån en fattig torpstuga. ”Jadör, jadör, jadör”, säger rösten om och om igen. Läkaren tänker en rad ting om svartsjuka och om kvinnors öde i byarna där, men han kan ingenting göra, så han slår sig ner i ett skjul strax intill för att vänta. Efter ett tag kommer mannen hem och läkaren går med tydligt skrapande steg mot stugan. Mannen och läkaren möts och mannen ropar till sin hustru därinne. Han frågar om hon vill att läkaren ska titta på henne. Hon svarar att hon inte kan bestämma det, han måste avgöra. Sedan kommer två andra män ut ur stugan; det är den sjukas bröder. Maken vänder sig till dem och säger att de ska bestämma ”om en främling ska få se hur deras syster är skapt”. Läkaren blir mer och mer upprörd och han försöker tänka ut vad han ska säga för att få rätt att undersöka kvinnan: yrkeshemligheten, möjligheten att männen kan anklagas för mord om de hindrar undersökningen och slutligen att han själv ändå snart ska lämna trakten. Systern kommer då fram till honom och hon ber honom att inte gå in, ”för den som kommer att få betala för det är den sjuka. Mannen kommer under år att tortera henne med svartsjukescener, han kommer att slå henne.” Läkaren ser på mannen, som egentligen ser mycket stillsam ut. Mannen säger då: ”Om bröderna tillåter det är det deras ansvar.” Den yngre brodern svarar: ”Nej. Du kommer att säga att det är vårt fel. Det är din fru.” Och den äldre brodern tillägger: ”Om du lovar och svär att inte misshandla henne eller förfölja henne med att en annan man sett henne, så accepterar jag. Annars blir det min sak att försvara henne.” Mannen svarar då: ”Nej, det kan jag inte lova.” Sedan hörs den sjukas röst inifrån som säger till läkaren att han ska gå. ”Det blir som Gud vill.” Läkaren ger sig av, men säger innan han går att han tänker stanna i byn nedanför ända till nästa dag, om de skulle ändra sig. Morgonen därpå går läkaren tillbaka till torpstugan där den sjuka bor. Han stannar utanför och frågar hur det är. Någon svarar att den sjuka mår lite bättre och att ”det blir som Gud vill”. I slutraden säger läkaren till berättaren: ”Jag överlåter åt dig att gissa om kvinnan överlevde eller dog.”

…

Det är en arkaisk, patriarkalisk värld som skildras, en värld där kvinna är det första offret, men där också mannen sitter låst i konventionernas skruvstäd. Det är en värld där ingen tänker själv och där besluten fattas genom ett slags seriekopplade fällor. Ordet ”svartsjuka” är egentligen för litet och banalt och individuellt för att beskriva drivkraften bakom mordet på den unga kvinnan här.

Oberoende av sitt skrämmande budskap är texten – som så många av Alvaros berättelser – full av skönhet. Jag vill läsa ett utdrag för er (och lägga till ett översättningsförslag som orientering). Så här beskrivs vägen upp till bergsbyn:

La brezza dell’altopiano sembra dire subito che là è un altro regno; la montagna con le sue valli è una immensa conchiglia che echeggia il brusio ondoso di tutto quel mondo vegetale percorso dal fremito delle acque.

Högslättens friska vind verkar genast säga att där är ett annat rike; berget med dess dalar är en ofantlig snäcka som genljuder av hela den böljande växtvärldens sorl genomströmmat av vattnens brus.

Och här är ett annat avsnitt, också det mycket vackert, men på ett helt annat vis. Läkaren funderar så här över kvinnorna i byarna på Aspromonte:

Per una di queste donne, la vecchiaia rappresenta una liberazione da tutti, a cominciare dal marito: diventano argute, da riservate che erano finiscono con l’adoperare parole ardite, vi guardano franche in viso, di là da ogni sospetto di dramma, mascolinizzate, sgombre dagli incubi della gelosia, dalle tentazioni, dalle sollecitazioni, starei per dire dal pudore. E finalmente possono mostrare al medico i loro mali, la parte del corpo che reca il male. Siccome sfioriscono presto, poco prima dei quaranta anni, se non dei trenta, paiano appartenere a un terzo sesso, vigoroso, liberato, superiore.

För de här kvinnorna innebär ålderdomen en befrielse undan alla, först av allt undan maken: de blir slagfärdiga, från att ha varit reserverade börjar de plötsligt använda vågade uttryck, de ser en rakt i ansiktet, de är bortom varje spår av ett drama, de är maskuliniserade, fria från svartsjukans mardrömmar, från frestelserna, eggelserna, ja, jag höll på att säga från skammen. Och äntligen kan de visa de av sjukdom drabbade delarna av sina kroppar för läkaren. Eftersom deras blomstring är förbi tidigt, strax före fyrtio, om inte före trettio, verkar de tillhöra ett tredje kön, kraftfullt, befriat, överlägset.