Igår hittade jag bland melodifestivalprat (2 sidor), ett reportage om att läsa snabbt (4 sidor, mest bilder i och för sig), mode och ”flickighet” (3 sidor) i SvD:s kulturdel en text av Elise Karlsson, som verkade handla om novellen. ”Boomen med korta texter blev inte lång” löd rubriken. Den läser jag, tänkte jag. Så här börjar den:
Litteraturkritiker och författare utropar med jämna mellanrum romanens död, men den lilla prosakusinen novellens hädangång föredrar man att tala om i bisatser. Som Erik Löfvendahl som i en recension häromveckan beskrev hur tidskrifterna inte längre gör plats för novellen. Eller Tommy Olofsson som i förra lördagens SvD beklagade att 90-talets novellboom inte följdes av något motsvarande under 00-talet.
Vad har det här stycket att säga läsaren? Att man talar om novellens hädangång i bisatser? Och att Erik Löfvendahl och Tommy Olofsson gör detta – talar om novellens död ”i bisatser”? Nå, kanske klarnar det längre fram. Så här fortsätter Karlsson:
Ändå poppar det upp ett antal novellsamlingar på den globala marknaden varje år.
Trots att man talar om novellens död ”i bisatser”? Och varför måste novellerna ”poppa upp” på en "marknad”? Men jag håller tillbaka gallan och läser lite till:
Storsäljande romanförfattare som Kazuo Ishiguro, Chimamanda Ngozi Adichie och Haruki Murakami ger sporadiskt ut samlingar som blir mer kritikerhyllade än lästa.
OK, trots att vi talar i bisatser om novellens död poppar det upp noveller på marknaden och storsäljande romanförfattare ger ut novellsamlingar som blir mer kritikerhyllade än lästa. Den karlssonska texten blir mer och mer besynnerlig. Var ska vi till slut hamna efter ett sådant anlopp?
Karlsson går (djärvt?) vidare:
Det verkar till och med dyka upp kapabla novelldebutanter med jämna mellanrum, som Petina Gappah som förra året vann The Guardians debutantpris för ”Sorgesång för Easterly”.
Trots att det bara talas i bisatser om novellens död?
Karlsson påbörjar ett nytt stycke:
Fast i sammanfattningen av det svenska litterära 00-talet nu vid årsskiftet var novellen märkligt frånvarande.
”Märkligt frånvarande” – trots att Petina Gappah vann The Guardians debutantpris?
Avsnittet fortsätter:
Poesin fick sina översikter och romanerna sina listor, novellen på sin höjd en parentes.
I stället för bisatser kanske?
Men texten är inte slut än:
Detta trots att några av decenniets mest intressanta texter var noveller.
Med Alejandro Leiva Wengers ”Till vår ära” från 2001 gick startskottet för den språkexperimentella prosaexplosionen. I samlingen fanns grunden till mycket av det som andra författare skulle utveckla i romanform under de kommande åren: betydelsebärande grammatiska förskjutningar, texter som bild och ljudlek, gestaltningen av karaktärernas inre genom språket.
Visa mig en sådan här ”betydelsebärande grammatisk förskjutning”, please! Och vari består det experimentella eller nya, när en författare gestaltar ”karaktärernas inre genom språket”?
Låt oss läsa vidare:
I Kajsa Sundins OEI-debut ”Definition” från 2007 befinner sig texterna i en retsam gråzon mellan dikt, kortprosa och novell, söker sig bort från just definitionen. Den flytande formen i Sundins texter påverkar meningen, får oss att ifrågasätta och omkonstruera den berättelse som förmedlas.
Ja, nu är vi snart inne i en annan ”retsam gråzon” vill jag mena och jag frestas att omkonstruera det hela.
Vi är framme vid det tredje och sista stycket:
Mest typiskt för den svenska novellens utveckling under 00-talet är kanske Jerker Virdborgs författarskap. Virdborg debuterade med de välslipade novellerna i ”Landhöjning två centimeter per natt” 2000, men har sedan dess övergått till att använda sig av samma förtätning och isbergsteknik i romaner med ett bredare tilltal.
Virdborg använder sig alltså av isbergsteknik med ett bredare tilltal. Betyder ”bredare tilltal” att han skriver romaner i stället för noveller, som har ett ”smalare tilltal”?
Tillbaka till den karlssonska texten:
Också tre av de mest hyllade 90-talsnovellisterna Hans Gunnarsson, Cecilia Davidsson och Ninni Holmqvist har under 00-talet övergått till romanformen, även om de då och då återkommer till novellen.
Ingen kommentar. Nu går vi in på upploppet:
Och visst förstår man oviljan att fastna i novellfacket, vem vill associeras med med ett format som knappast ens kvalificerar en för litteraturhistoriens fotnoter?
Nej, nu kan jag nog inte skratta längre. Vad är detta för tanklöst nonsens? Vad är det för en instrumentell och fullständigt själlös syn på litteratur?
Så här lyder slutraderna:
Att man framöver skulle få se en svensk Alice Munro, någon som i lugn och ro tillåts bygga hela sitt författarskap på att utvinna insikter genom att teckna människoöden i korta och koncisa berättelser, känns inte särskilt troligt.
Phhhh.
Vad är det Elise Karlsson berättar i den här texten? Nästan ingenting alls. Det hade räckt med rubriken: ”Boomen med korta texter blev inte lång”. Man kan bara hoppas att boomen för den här typen av kritikertexter snart är över.
…
PS I Salongen finns en text om noveller.
