Två dikter av Miklós Radnóti

Om kvällarna läser jag nu i den tunna lilla boken Krig, död, kärlek, dikter i urval av den ungerske författaren Miklós Radnóti (ursprunligen Glatter). Hans föräldrar var ungerska judar och Miklós föddes 1909 i Budapest. Modern och hans tvillingbror dog vid förlossningen. I flera av hans dikter finns spår av denna tidiga förlust.

1935 gifte han sig med sin tonårskärlek Fanni Gyarmati och i en av bokens pärmar finns den här vackra lilla bilden av dem båda i ett snölandskap:

p1070013

Radnóti blev tidigt katolik och upplevde sig som en bärare av ett europeiskt kulturarv. Sin judiska identitet försökte han komma ifrån. Han ville vara just ungrare, men tiden gav inte någon sådan valfrihet åt en som var av judiskt ursprung. Han kom i flera arbetsläger och avrättades 1944 och begravdes sedan i en massgrav.

Det är Ove Berglund som har tolkat dikterna och det är också han som skrivit introduktionen till författarskapet. Brända Böcker Förlag har givit ut boken.

Jag läser två dikter som jag tycker mycket om:

Natt på vår gård

På himlen nymånen är smal,
liknar en skåra svalan plöjt
i vattenytan med en vinge,
och genast glömt.

Trädgården bäddade för natt,
och viveln smög sin väg,
den morska tulpanen somnade
stående på post.

Jag rör mig lätt och tänker att
hårknuten i hennes nacke är
en punkt i guld, som nickar
efter en lustig dikt.

Jag läser, dikten tar sig fram
ifrån min mun, likt andedräkt
efter en kyss, likt gräs som spirar
under fallna löv.

Jag tar med dikten till vårt hus,
hon möter, nacken vit som snö.
hårknuten, om den löses, blir
ett gyllene baner.

Natt

Hjärtat sover, och i hjärtat sover rädslan,
på väggen nära spindelnätet sover flugan,
det är tyst, i huset hörs inte ens musen,
gården sover, och på grenen sover duvan,
i kupan sover bina, och i rosen viveln,
sommaren sover i vart vetekorn, och elden
gått till ro i månen, himlens kalla skiva.
I natten smyger hösten ut att stjäla.

Mänsklig dårskap

Något för en vanlig torsdagsmorgon kanske?

Friedrich von Logau (1604-1655):

Menschliche Torheit

Wenn keine Torheit mehr wird sein,
So wird die Menschheit gehen ein.

416px-logau_kupferjpg1

Tolkningsförsök:

Mänsklig dårskap

När all dårskap når sitt slut,
Skall mänskligheten blomma ut.

Nej, det blev visst inget vidare. Så här då:

Mänsklig dårskap

När ingen dårskap mer finns kvar,
Vi slutet nått av mänsklighetens dar.

I väntan på ett bättre förslag…

Adriana Szymańska: Kväll

En röst i pausträdets lövverk har gjort mig uppmärksam på dikten ”Kväll” av Adriana Szymańska. Jag har plockat fram poesiantologin Jag i första och sista person, som innehåller flera dikter av Szymańska och dessutom en kort presentation av henne. Så här lyder den:

Adriana Szymańska är född 1948. Poet, författare och översättare av bland annat fransk-kanadensisk, rumänsk och rysk litteratur. Hon har gett ut ett tiotal diktsamlingar, bland annat Lato 1999, Sommaren 1999 (2000), In terra (2003) och W podróży, På resa (2007). Hon har även skrivit ett antal böcker för barn. Bosatt i Warszawa.

p1070008

Över den eftersökta dikten står en dedikation: Till Leszek Kołakowski.

Kväll

Förbanna inte dagen före solnedgången.
Bada inte med Herakleitos i samma källa.
Sätt dig här, vid den namnlösa floden
och hör hur skogen nynnar
sin eftermiddagskoral.
Fråga dig: varför är det så svårt att bli arg
på världen när himlen flammar rött
just före skymningen?
Varför är det så lite bergatroll i dig numera?
Du växer, öppnar famnen
och nuddar ömt vid talltopparna.
Du älskar den här utsikten: månen en vitlöksklyfta
över vägen, slumrande båtar i hamnvaggan.
Träddungen av ljus målad på vattnet, stillheten
inne i en mjuk kråkvinge.
Ögonblicket tar dig ur händelsernas larm
liksom trollsländan som flyger in ovanför vattenspegeln.
Ni är som två brinnande atomer
i någons djupa varma andetag.
Du vet att du måste gå
ingen ärkeängel ställer in dödens stund.
Men just i detta ögonblick, när du håller en blekröd molntapp
i din famn är du räddad.

pict5501_2

Översättningen är gjord av Irena Grönberg och det är förlaget Tranan som givit ut antologin.

Friedrich von Logau – en diktare för vår tid

Idag vill jag läsa en kort satirisk dikt av Friedrich von Logau (1604-1655). Han levde i Schlesien och publicerade sina verk under namnet Salomon von Golaw. Under sin egen tid, barocken, förblev han ganska okänd, men genom G.E. Lessings (och K.W. Ramlers) försorg kom 1751 ett urval av hans dikter ut och fick då större genomslag. Och Logau är utan tvivel en diktare också för vår tid.

416px-logau_kupferjpg

Heutige Welt-Kunst

Anders sein und anders scheinen,
Anders reden, anders meinen,
Alles loben, alles tragen,
Alles heucheln, stets behagen,
Allem Winde Segel geben,
Bös’ und Gutem dienstbar leben,
Alles tun und alles Dichten
Bloß auf eignen Nutzen richten:
Wer sich dessen will befleißen,
Kann politisch heuer heißen.

Här en liten prosatolkning på rak arm:

Aktuell världskonst

Vara och verka annorlunda/ Tala på annat vis och mena annat/ Berömma allt, bära allt/ Hyckla jämt, behaga ständigt/ Ge segel åt var vind/ Tjäna ont som gott/ Ställa all handling och all dikt/ Enbart i egennyttans tjänst/ Den som lyckas väl med detta/ Har en plats i dagens politik.

Här föds kanske

All denna snö är som en tät dimma, fast ogenomtränglig inte bara för ögat. Var är marken nu? Hur långt borta är den? Hur djupt nere är sjön? Stigarna och skidspåren löper ovanför varandra i ingen vet hur många lager. Efter varje stort snöfall söker vi oss nya vägar, nästan där det föregående spåret sträckte sig, men inte riktigt. Vi bygger i det blinda vita på en labyrint, som vi inte anar formen eller omfånget på.

p1060949

Kanske föds

Dimman som suddar ut oss

Kanske föds en flod häruppe

Jag lyssnar till sirenernas sång
från sjön där staden låg

Nej, Ungaretti går inte att härma. Det är så här han säger:

Nasce forse

C’è la nebbia che ci cancella

Nasce forse un fiume quassù

Ascolto il canto delle sirene
del lago dov’era la città

Det blir lite tystare under pausträdet de närmaste dagarna, fast kanske inte helt stumt.