Kategori: Litteratur

För några dagar sedan stötte jag på två texter om Tannhäuser i bloggvärlden: Tannhäuser genom Wagner… och Tannhäuser genom Wagner genom Baudelaire…. Jag började fundera över Tannhäusergestalten och eftersom jag är fascinerad av den medelhögtyska diktningen i sig, så valde jag en annan väg än Wagners till Tannhäuser. Bland böckerna här i huset finns ett vackert häfte i serien ”Safari Kunstreihe” som återger några av bilderna ur Manessische Handschrift eller Große Heidelberger Liederhandschrift, en medeltida handskrift som hade som mål att samla alla sånger/dikter av tyskspråkiga lyriker från 1100-talets början till 1300-talets början. Manessische Handschrift var inte ett unikt projekt – den medelhögtyska diktningen hör ju till den europeiska litteraturens absoluta höjdpunkter – men det var det som nådde längst i sitt uppsåt.

I mitt häfte finns en berömd avbildning av Tannhäuser och i texten bredvid kan man läsa följande om den:

Auf dem Bilde in der Manessischen Handschrift ist er nicht als Kreuzfahrer, sondern als Deutschordenritter dargestellt, aber doch mit deutlicher Beziehung auf sein Kreuzzugslied.

(På bilden i Manessische Handschrift framställs han inte som korsfarare utan som riddare av Tyska orden, men ändå med en tydlig förbindelse till sin korstågssång.)

Man vet mycket lite om personen Tannhäuser. Kanske härstammade han från en släkt som tagit sitt namn från byn Thannhausen vid Neumarkt i Oberpfalz. Tannhäusers dikter beräknas vara skrivna mellan 1225 och 1265. Han beskrivs som en brytningstidens man. En del av hans dikter kan hänföras till den klassiska höviska traditionen medan andra distanserar sig ifrån denna och bryter med de gamla idealen och idealismen och även ironiserar över dessa. Och ändå finns det smärta och längtan till det som varit i det han skriver.

En av Tannhäusers dikter eller sånger beskriver ett korståg där han själv var med. Här talar han på ett för tiden uppseendeväckande öppet och konkret sätt om vedermödorna under färden. Han skriver om hur han som skeppsbruten hamnar på Kreta. Dricksvattnet är skämt, vinet mögligt, skeppsskorporna som stenar och allt stinker av smuts. Detta är en mycket otypisk korstågsskildring.

Tannhäuser var både hovsångare och kringvandrande rimsmed.

Jag har just nu lyckan att få lära känna en ny poet. Ännu har jag bara tagit de allra första stegen in i hans diktvärld. Det är den transsylvansk-ungerske poeten Sándor Kányádi jag talar om och det är en av hans översättare till svenskan, Ove Berglund, som har lett mig in på spåret.

Låt oss inleda med en kort saklig bakgrundstext om Kányádi. Jag läser början av Ove Berglunds förord till diktantologin Dagg på stjärnan:

Sándor Kányádi, född 1929, växte upp i en ungersk småbrukarfamilj i byn Galambfalva i Transsylvanien i nuvarande Rumänien. Han studerade filologi i Kolozsvár (Cluj-Napoca), där han är bosatt sedan 1950-talet, hela tiden med hustrun Magda. Han är poet, översättare från bland annat tyska, yiddish och rumänska, och har varit redaktör för flera litterära tidskrifter för vuxna och barn. Kányádi har publicerat cirka 600 dikter i ett dussin utgåvor i Ungern och Rumänien, på 1980-talet huvudsakligen i Ungern efter att han hamnat i politisk kyla.

I slutet av boken, efter ungefär 300 sidor av dikter ur olika samlingar, finns ett efterord av Zoltán Veress. Jag vill också läsa lite ur det:

Men det finns och har alltid funnits människor vilka anser att bevarandet som mål och ideal har ett högt moraliskt värde, kanske det högsta som man idag kan tänka sig och som en poet kan ge uttryck för. Som exempelvis de som en gång på grund av sitt ursprung eller sin religion skulle förintas i gaskamrarna, de som på grund av sin nationalitet eller sitt annorlunda tänkande blev fångar i gulaglägren, de vars urskog fälldes och som har berövats sitt land. Så skulle de som blev atombombens offer tänka, om de nu levde, och så anser alla som oroar sig för bevarandet av en familj, ett folk, eller hela mänskligheten […] Kritiken från nirvanas och nihilismens ideologer är obönhörlig: Kányádis poesi är alldeles för snäv och särpräglad och ständigt sysselsatt med en liten folkgrupps (de transsylvanska ungararnas) bevarandefrågor; till och med stjärnorna på himlen kopplar han ihop med dessa tankar. Men detta är helt enkelt inte sant. Även föregående lilla urval av hans dikter låter oss ana hans djupa medkänsla med folk av samma öde som hans eget i världens alla hörn.

Men nu är det hög tid att lyssna till Kányádis egen röst:

HÖSTBLOMMA

Till M

glöd med vit ögonfrans
redo att vakna
till eld
så ser jag dig
i den allt mörkare
skoningslösa natten
söker dig
på varje stjärna

…

HÄSTEN OCH RYTTAREN

hästen gnägg-gnäggar
näsvingen benen darrar
vittring

rädd skrider som en blind
marken sjunk-viker under hoven
tuvig sank

ej betsel eller sporrar
blott en torftig grimma
två säkra knän

hör du brus från bäcken
eller är det blodet
i dina ådror

du skulle hoppa –
om det fanns en motsatt strand

översättningar av Farkas Vánky och Ove Berglund

…

TILL SLUT

Sen blir allt översköljt av havet.
Från dunklet av en gammal skymning
hör jag ännu min mor säga mitt namn,
medan en liten blind fjäril flyger emot
det lilla husets fönster från lampan hon håller i.
Sen blir allt översköljt av havet,
vaggande Solen och Månen och
underbara båtar på sina vågor.
Och bara ett föräldralöst vildpäron vinkar
efter mig från denna strandlösa värld.

översättning av Susanna Fahlström

…

Brända Böcker Förlag

PS Idag intervjuas Ove Berglund i Salongen.

I en paus mellan det ena och andra läste jag härom dagen några noveller ur samlingen Novelle saracene av den sicilianske författaren Giuseppe Bonaviri (1924-2009). Jag fastnade särskilt för den förtrollande stämningen i den lilla novellen ”L’uccello dalle penne blu” (Fågeln med de blå fjädrarna).

Historiska fakta,saga och fantasi flyter i sämja bredvid varandra i den här texten. Platsen är mytens och den långa historiens Sicilien. Det finns några huvudpersoner: kung Federico, kungasönerna Manfredo och Corradino, drottningen och slutligen Fågeln. En dag låter kungen kungöra att den som fångar in fågeln med de blå fjädrarna ska bli oändligt rik. Sicilien flammar i sommarhettan, men ändå beger sig många unga män ut på jakt. Också Manfredo och Corradino ger sig av, fastän Corradino bara är fjorton år. Och de blir de som finner fåglen. Långt ute på havet skimrar den i blått. Pojkarna simmar ut och Corradino fångar fågeln. Manfredo grips av avund och i en hast får vi veta att han är son till en annan mor och att han är utan hjärta. Han slår ihjäl Corradino och tar med sig fågeln till slottet. Drottningen undrar var Corradino är, men får bara svävande svar. Kungen ger Manfredo den utlovade belöningen och strax därpå skickar han ut sina män att söka efter den yngste sonen.

Tre år går och drottningen sörjer men kan ändå inte sluta hoppas.

En dag går en herdepojke längs havet med sin hund och sina elva getter. Hunden gräver upp ett ben i strandkanten. Herden gör sig en visselpipa av benet och när han börjar blåsa i den sjunger den klagande:

O pecorarello che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello blu,
e mio fratello il grande fu.

(O herdegosse som håller mig i din hand
jag blev dödad här vid vattnens strand
då jag fångade fågeln den blå
det var bror min som lät mig förgå)

Herdepojken blir rädd och springer hem till byn och visar pipan för sin far. Fadern för den till munnen och den sjunger:

O pecoraro che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello blu,
e mio fratello il grande fu.

Saken blir känd och pipan förs till slottet där drottningen lyfter den mot läpparna. Sången hörs igen, nu riktad till modern:

O mammuzza che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello blu,
e mio fratello Manfredo fu.

Alla blir rädda. Kungen skickar iväg sina män till stranden, där herdepojken hittat benet. Snart har de grävt upp ett skelett vitt som silver. Kungen vill straffa Manfredo, men han är långt borta och kämpar mot saracenerna. Drottningen dör av sorg. Det blir höst. Vid hovet får man veta att Manfredo dött i strid. Kungen blir ensam kvar och om kvällarna vid solnedgången tar han fram benpipan och för den till munnen:

O padruzzo che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello in blu,
e mio fratello Manfredo fu.

Om kvällarna läser jag nu i den tunna lilla boken Krig, död, kärlek, dikter i urval av den ungerske författaren Miklós Radnóti (ursprunligen Glatter). Hans föräldrar var ungerska judar och Miklós föddes 1909 i Budapest. Modern och hans tvillingbror dog vid förlossningen. I flera av hans dikter finns spår av denna tidiga förlust.

1935 gifte han sig med sin tonårskärlek Fanni Gyarmati och i en av bokens pärmar finns den här vackra lilla bilden av dem båda i ett snölandskap:

Radnóti blev tidigt katolik och upplevde sig som en bärare av ett europeiskt kulturarv. Sin judiska identitet försökte han komma ifrån. Han ville vara just ungrare, men tiden gav inte någon sådan valfrihet åt en som var av judiskt ursprung. Han kom i flera arbetsläger och avrättades 1944 och begravdes sedan i en massgrav.

Det är Ove Berglund som har tolkat dikterna och det är också han som skrivit introduktionen till författarskapet. Brända Böcker Förlag har givit ut boken.

Jag läser två dikter som jag tycker mycket om:

Natt på vår gård

På himlen nymånen är smal,
liknar en skåra svalan plöjt
i vattenytan med en vinge,
och genast glömt.

Trädgården bäddade för natt,
och viveln smög sin väg,
den morska tulpanen somnade
stående på post.

Jag rör mig lätt och tänker att
hårknuten i hennes nacke är
en punkt i guld, som nickar
efter en lustig dikt.

Jag läser, dikten tar sig fram
ifrån min mun, likt andedräkt
efter en kyss, likt gräs som spirar
under fallna löv.

Jag tar med dikten till vårt hus,
hon möter, nacken vit som snö.
hårknuten, om den löses, blir
ett gyllene baner.

…

Natt

Hjärtat sover, och i hjärtat sover rädslan,
på väggen nära spindelnätet sover flugan,
det är tyst, i huset hörs inte ens musen,
gården sover, och på grenen sover duvan,
i kupan sover bina, och i rosen viveln,
sommaren sover i vart vetekorn, och elden
gått till ro i månen, himlens kalla skiva.
I natten smyger hösten ut att stjäla.

Något för en vanlig torsdagsmorgon kanske?

Friedrich von Logau (1604-1655):

Menschliche Torheit

Wenn keine Torheit mehr wird sein,
So wird die Menschheit gehen ein.

Tolkningsförsök:

Mänsklig dårskap

När all dårskap når sitt slut,
Skall mänskligheten blomma ut.

Nej, det blev visst inget vidare. Så här då:

Mänsklig dårskap

När ingen dårskap mer finns kvar,
Vi slutet nått av mänsklighetens dar.

I väntan på ett bättre förslag…