Sándor Kányádi: Dagg på stjärnan

Jag har just nu lyckan att få lära känna en ny poet. Ännu har jag bara tagit de allra första stegen in i hans diktvärld. Det är den transsylvansk-ungerske poeten Sándor Kányádi jag talar om och det är en av hans översättare till svenskan, Ove Berglund, som har lett mig in på spåret.

Låt oss inleda med en kort saklig bakgrundstext om Kányádi. Jag läser början av Ove Berglunds förord till diktantologin Dagg på stjärnan:

Sándor Kányádi, född 1929, växte upp i en ungersk småbrukarfamilj i byn Galambfalva i Transsylvanien i nuvarande Rumänien. Han studerade filologi i Kolozsvár (Cluj-Napoca), där han är bosatt sedan 1950-talet, hela tiden med hustrun Magda. Han är poet, översättare från bland annat tyska, yiddish och rumänska, och har varit redaktör för flera litterära tidskrifter för vuxna och barn. Kányádi har publicerat cirka 600 dikter i ett dussin utgåvor i Ungern och Rumänien, på 1980-talet huvudsakligen i Ungern efter att han hamnat i politisk kyla.

I slutet av boken, efter ungefär 300 sidor av dikter ur olika samlingar, finns ett efterord av Zoltán Veress. Jag vill också läsa lite ur det:

Men det finns och har alltid funnits människor vilka anser att bevarandet som mål och ideal har ett högt moraliskt värde, kanske det högsta som man idag kan tänka sig och som en poet kan ge uttryck för. Som exempelvis de som en gång på grund av sitt ursprung eller sin religion skulle förintas i gaskamrarna, de som på grund av sin nationalitet eller sitt annorlunda tänkande blev fångar i gulaglägren, de vars urskog fälldes och som har berövats sitt land. Så skulle de som blev atombombens offer tänka, om de nu levde, och så anser alla som oroar sig för bevarandet av en familj, ett folk, eller hela mänskligheten […] Kritiken från nirvanas och nihilismens ideologer är obönhörlig: Kányádis poesi är alldeles för snäv och särpräglad och ständigt sysselsatt med en liten folkgrupps (de transsylvanska ungararnas) bevarandefrågor; till och med stjärnorna på himlen kopplar han ihop med dessa tankar. Men detta är helt enkelt inte sant. Även föregående lilla urval av hans dikter låter oss ana hans djupa medkänsla med folk av samma öde som hans eget i världens alla hörn.

Men nu är det hög tid att lyssna till Kányádis egen röst:

HÖSTBLOMMA

Till M

glöd med vit ögonfrans
redo att vakna
till eld
så ser jag dig
i den allt mörkare
skoningslösa natten
söker dig
på varje stjärna

HÄSTEN OCH RYTTAREN

hästen gnägg-gnäggar
näsvingen benen darrar
vittring

rädd skrider som en blind
marken sjunk-viker under hoven
tuvig sank

ej betsel eller sporrar
blott en torftig grimma
två säkra knän

hör du brus från bäcken
eller är det blodet
i dina ådror

du skulle hoppa –
om det fanns en motsatt strand

översättningar av Farkas Vánky och Ove Berglund

TILL SLUT

Sen blir allt översköljt av havet.
Från dunklet av en gammal skymning
hör jag ännu min mor säga mitt namn,
medan en liten blind fjäril flyger emot
det lilla husets fönster från lampan hon håller i.
Sen blir allt översköljt av havet,
vaggande Solen och Månen och
underbara båtar på sina vågor.
Och bara ett föräldralöst vildpäron vinkar
efter mig från denna strandlösa värld.

översättning av Susanna Fahlström

Brända Böcker Förlag

PS Idag intervjuas Ove Berglund i Salongen.

En tanke om “Sándor Kányádi: Dagg på stjärnan

  1. En subtil påminnelse om vår korta tid. ” Hör du brus från bäcken eller är det blodet i dina ådror…” – bara för att inte missa miraklet. Fint.

Kommentera