”Winterreise” igen

Jag har fastnat i målningen ”Winterreises” garn. Nyss lät jag denna Christopher Rådlunds målning spela en av huvudrollerna i en kort text i Salongen och nu tittar jag på den igen och undrar och grubblar lite över komponenterna i den. Egentligen är den här målningen två. En andas tysk romantik i lustfylld smärta och en är kall metall från modern tid (eller möjligen urtid). Eller så kan man säga att själva grunden i målningen är ett eko från romantiken: himlen, marken – den nära och den avlägsna, ljuset, skuggorna, den ”innersta stämningen”. De schematiskt uppställda stolpraderna är det nurtida och dessa stolpar verkar inte ha del av tavlans ljus eller dunkel. De ser ut att vara ditställda i svart ovanpå målningens yta.

Är det mörka fältet bortom den snötäckta eller i alla fall ljusa marken kanske havet? Då är de ljusa stänken i det mörka väl vågors skumkammar. Plötsligt känner jag igen platsen. Men då måste jag hålla undan stolpraderna.

Nog är väl marken, havet och himlen i Rådlunds målning ett slags något vidare vy över marken, havet och himlen i Caspar David Friedrichs Der Mönch am Meer? Och munken, ja, han har givit sig av.

Jag ser på ”Winterreise” igen. Det romantiska öppnar betraktaren och skapar mottaglighet för förnimmelser av smärta och annat. Stolparna naglar fast.

Kommentera