För några dagar sedan stötte jag på två texter om Tannhäuser i bloggvärlden: Tannhäuser genom Wagner… och Tannhäuser genom Wagner genom Baudelaire…. Jag började fundera över Tannhäusergestalten och eftersom jag är fascinerad av den medelhögtyska diktningen i sig, så valde jag en annan väg än Wagners till Tannhäuser. Bland böckerna här i huset finns ett vackert häfte i serien ”Safari Kunstreihe” som återger några av bilderna ur Manessische Handschrift eller Große Heidelberger Liederhandschrift, en medeltida handskrift som hade som mål att samla alla sånger/dikter av tyskspråkiga lyriker från 1100-talets början till 1300-talets början. Manessische Handschrift var inte ett unikt projekt – den medelhögtyska diktningen hör ju till den europeiska litteraturens absoluta höjdpunkter – men det var det som nådde längst i sitt uppsåt.
I mitt häfte finns en berömd avbildning av Tannhäuser och i texten bredvid kan man läsa följande om den:
Auf dem Bilde in der Manessischen Handschrift ist er nicht als Kreuzfahrer, sondern als Deutschordenritter dargestellt, aber doch mit deutlicher Beziehung auf sein Kreuzzugslied.
(På bilden i Manessische Handschrift framställs han inte som korsfarare utan som riddare av Tyska orden, men ändå med en tydlig förbindelse till sin korstågssång.)
Man vet mycket lite om personen Tannhäuser. Kanske härstammade han från en släkt som tagit sitt namn från byn Thannhausen vid Neumarkt i Oberpfalz. Tannhäusers dikter beräknas vara skrivna mellan 1225 och 1265. Han beskrivs som en brytningstidens man. En del av hans dikter kan hänföras till den klassiska höviska traditionen medan andra distanserar sig ifrån denna och bryter med de gamla idealen och idealismen och även ironiserar över dessa. Och ändå finns det smärta och längtan till det som varit i det han skriver.
En av Tannhäusers dikter eller sånger beskriver ett korståg där han själv var med. Här talar han på ett för tiden uppseendeväckande öppet och konkret sätt om vedermödorna under färden. Han skriver om hur han som skeppsbruten hamnar på Kreta. Dricksvattnet är skämt, vinet mögligt, skeppsskorporna som stenar och allt stinker av smuts. Detta är en mycket otypisk korstågsskildring.
Tannhäuser var både hovsångare och kringvandrande rimsmed.
Jag är lite konfunderad beträffande Tannhäuser.
Den Tannhäuser som Du skriver om är, vad jag förstår, en historisk person som levde på 1200-talet.
Han skall alltså ha varit en kringvandrande minne-sångare (kärleksdiktare). Kollega med storheter som Wolfram von Eschenbach och Walther von der Vogelweide.
Undring nr 1:
Finns några av hans dikter bevarade?
Har Du läst någon? (Jag får det intrycket av Ditt inlägg.)
Finns dom exempelvis i Manessische Handschrift?
Den historiske Tannhäuser ka antas ha inspirerat den senare uppkomna legenden om Tannhäuser. Legenden lär finnas dokumenterad i en eller flera ballader från 1400-talet.
Undring nr 2:
Vilka tidiga (1400-talet?) nedteckningar av legenden finns bevarade? Har Du sett någon?
Richard Wagners källa till sin egen Tannhäuser-figur (1843) var i första hand:
Ludwig Tieck, ”Die Märchen aus dem Phantasus” (1812-1816)
En av sagorna heter ”Der getreue Eckart und Der Tannhäuser”.
Se denna länk:
Eckart och Tannhäuser
Klicka på Zweiter Abschnitt för att läsa om Tännhäuser (Tannenhäuser).
Erster Abschnitt handar om Eckart.
Wagner kanske också hade läst Heinrich Heine, ”Der Tannhäuser. Eine Legende.”
Se denna länk:
Heine, Der Tannhäuser
Värt att notera är att Wolfram von Eschenbach (baryton) och Walther von der Vogelweide (tenor) finns med som roller i Wagners opera.
Du skriver mycket här, Lars. Jag ska försöka anknyta till ett och annat. Tannhäuser hör till de senare ”Minnesänger” och av olika skäl har han sedan också gått in i mytens värld (lite som Faust kanske). I mitt häfte i konstserien ”Safari Kunstreihe” står det, apropå myten i slutet av kommentaren till Tannhäuser, så här:
Diese Töne waren neu in der deutschen Dichtung, und die realistische Ausdruckskraft, mit der sie vorgetragen wurden, machte Eindruck auf die Zeitgenossen. Vielleicht ist es bei einer solchen Persönlichkeit nicht unverständlich, wenn sich später, im 15. Jahrhundert, die Sage an Tannhäuser hängte, das geschichtliche Bild des Dichters umgeformt wurde, und seine Gestalt als Abtrünniger, als Minneverfallener und Weltverstoßener nachlebte.
I ”Manessische Handschrift” finns ett stort antal av hans dikter och enligt vad som står i mitt häfte från ”Safari Kunstreihe” är det den fullständigaste samlingen av Tannhäuser-dikter.
I stället för att försöka mig på att knacka av en eller två dikter på egen hand vill jag visa en länk jag hittade nyss, en länk jag tänker läsa runt i lite noggrannare:
Die Dichtung des Tannhäusers. Kommentierte Kieler Online-Edition
Tack för dina hänvisningar och länkar till Tannhäuser-inspirerad diktning. En gestalt som Tannhäuser kommer nog aldrig att upphöra att så frön till nya dikter eller andra konstverk.