All denna snö är som en tät dimma, fast ogenomtränglig inte bara för ögat. Var är marken nu? Hur långt borta är den? Hur djupt nere är sjön? Stigarna och skidspåren löper ovanför varandra i ingen vet hur många lager. Efter varje stort snöfall söker vi oss nya vägar, nästan där det föregående spåret sträckte sig, men inte riktigt. Vi bygger i det blinda vita på en labyrint, som vi inte anar formen eller omfånget på.
Kanske föds
Dimman som suddar ut oss
Kanske föds en flod häruppe
Jag lyssnar till sirenernas sång
från sjön där staden låg
…
Nej, Ungaretti går inte att härma. Det är så här han säger:
Nasce forse
C’è la nebbia che ci cancella
Nasce forse un fiume quassù
Ascolto il canto delle sirene
del lago dov’era la città
…
Det blir lite tystare under pausträdet de närmaste dagarna, fast kanske inte helt stumt.
Så vacker dikt, både italienskan och svenskan. Och snön: den här vintern har slagit alla rekord, åtminstone alla sedan 1987 …
Bernur,
tack. Ja, denna vita vita snövinter…
I min tolkning/mitt översättningsförsök har jag medvetet låtit en sak vara annorlunda (och det kan man förstås ha invändningar emot): Titeln och första raden hänger ihop i den svenska versionen, medan det finns ett ”hack” emellan dem i originalet. En rak översättning av det partiet kunde kanske vara: ”Kanske föds/Där är dimman som suddar ut oss”.
Jag läste din intervju med Nádas i Axess och gick till biblioteket och införskaffade en bok av denne. Det blev Spurensicherung. Fantastisk läskväll igår. Tack för det tipset.
Gustaf,
då får jag tacka för ditt lästips här. Jag har alltså inte läst Spurensicherung.