Jag läser Ungaretti igen; sannolikt finns det ganska många Ungaretti-dikter under pausträdet vid det här laget. Nej, jag tittar inte efter nu. Här är några rader ur Giorno per giorno (Dag för dag) 1940-1946, som jag vill låta er läsa:
Mai, non saprete mai come m’illumina
L’ombra che mi si pone a lato, timida,
Quando non spero più…
Ljuset har en särskild plats hos Ungaretti, ljusets styrka; ibland lyser till och med skuggan… Jag gör på försök en tolkning av de tre raderna:
Aldrig, aldrig kommer ni att veta vilket ljus jag får
Av skuggan, som blygt slår sig ned vid min sida
När jag inte längre hoppas…
…
Det blev visst både för mångordigt och för långradigt, men kan kanske ändå vara till hjälp för dem av er som inte kan italienska.
Tänk då vad han hade gjort av snö, ljuset från snön.
Det är märkligt att du säger detta just i det ögonblick då jag ska sätta in dagens solsnöinlägg!
Jag tycker den översättningen var helt bra och förmedlade tanken. Det är mycket svårt att göra en komprimerad text på ett annat språk.
Tack Birgitta,
ja det är oerhört svårt. Sysslar du möjligen med översättning av italiensk lyrik?
Jag är avundsjuk på dina italienska språkkunskaper. Din översättning var verkligen till hjälp för min del. Jag uppskattar också Ungarettis koncentrerade diktkonst. Han finns visserligen översatt till en del men givetvis är det mycket som ännu inte finns på svenska.
Så, tack för den!
Tack Einar,
då var det meningsfullt att tänka ut den här tolkningen.