En dikt av Sándor Weöres

Svenska Dagbladets kultursidor halkar allt mer över till nöje och en kul tur genom glassiga bilder och till intet förpliktande babbel. Detta har andra sagt före mig och med mera emfas, men det tål att sägas en gång till.

Ändå har tidningen fortfarande en del mycket läsvärda skribenter kvar och någon text som det är mödan värt att läsa på allvar, hittar jag nästan varje dag. Härom dagen fann jag till exempel en intressant recension av Erik Bergqvist, en recension av en bok av en för mig dittillls okänd ungersk poet, Sándor Weöres. Bergqvist presenterar en nyöversättning av ett urval av Weöres’ dikter, Det högre ljuset. Översättningen är gjord av Ove Berglund och Farkas Vánky och det är Brända Böcker Förlag som givit ut boken.

weores

Jag vill tillsammans med er läsa en av dikterna som Bergqvist visar på i sin recension:

Vid livets slut 1969

Jag har slumrat mig igenom livet
Allt jag har sett har virvlat som i en dröm.
Jag gjorde inget, allt bara hände,
halvsovande skrev jag tusen dikter,
i tobaksrök, jag vet ej hur det skedde.

Det framgår inte om det här är hela dikten, men det spelar kanske ingen roll just här, för den verkar alls inte behöva något mer för att vara hel. Den påminner mig – särskilt de första raderna – om en annan stor poets ord…

10 tankar om “En dikt av Sándor Weöres

  1. Tack Thomas,
    alldeles nyss, när jag googlade runt för att se vad som egentligen finns skrivet om Weöres på nätet, hittade jag din text om honom från maj 2009. Jag tänkte just länka dit.

  2. Bodil! Läs gärna Anna Hallbergs inlägg i dagens DN. Själv kan jag bara instämma i det mesta av det hon skriver.

  3. Lennart,
    nu har jag läst Hallbergs text och visst finns det en del i den som jag kan hålla med om, men samtidigt tycker jag att den innehåller ganska mycket slagg. Ta inte illa upp!

  4. Din blogg är som en fackla i ensamma natten Bodil. Du lyfter fram för mig okända författare och poeter som uppenbarar nya världar att vidare utforska, bevara och berätta om. Tack för allt det fina.

  5. Tack Sven,
    för din uppmuntran!

    Just den här författaren lyftes fram för mig själv nästan samtidigt som för de pausträdsläsare som inte redan kände hans verk.

  6. Här är hela dikten.

    Vid livets slut 1969

    Jag har slumrat mig igenom livet.
    Allt jag sett har virvlat runt som i en dröm.
    Jag gjorde inget, allting bara hände,
    halvsovande skrev jag tusen dikter,
    i tobaksrök, jag vet ej hur det skedde.
    Ända från tonåren till denna dag
    har kvinnomakter lindat mig i bomull
    och sövt mig: inte handla, inte leva.
    Jag halvsov hela dagar, skrev på nätter,
    fann som fladdermusen väg i mörkret.
    Min inre syn ersatte den yttre.
    Om under tiden vishet eller dumhet,
    lidande, något annat, skakat om mig,
    min värmepanna ändå inte sprängdes,
    det yrde i mig, kokade och spände.
    Två världskrig drog förbi, hundra miljoner
    människor föröddes, mor och far gick bort,
    men intet kunde väcka mig ur drömmen.
    Hur mycket jag än skäms så är det sanning.
    Jag har upplevt allt som på en filmduk.
    Även när jag blev sänd att vakta svin,
    gräva gravar, och när kulor visslade
    förbi mitt huvud, sov jag, likgiltig.
    Men nu, när åldern skakar mina lemmar
    och huden ligger tätt mot mitt skelett,
    kanske det till slut är tid att vakna upp
    och läppja min försakade vällust,
    glädjas, och i ånger över lyckan
    lida och dö, sargad av försenad lust,
    övergiven i skam, i stank, i smuts,
    som en rabiessjuk hund på en dynghög.
    Men, som allt annat, detta är en dröm.
    Om jag hittills inte vaknat vet jag
    att jag nu ska sova till min död. Kanske
    ska jag i min dödskamp konfronteras
    med bördan av vad jag försummat. Kanske
    vaknar jag långt bortom drömmens tystnad.

  7. Stort tack, Ove!
    Först tänkte jag: ”Vem är det här? Och varför känner jag igen namnet?” Nu ser jag ju att det är du som är översättaren.

Kommentera