På vägen ner till Vassbotten och Norskens Brygga möter Londi och jag ofta de här fem fårblickarna. De vet vilka vi är, så de är inte rädda, men samtidigt vet de inte tillräckligt – tycker de (tror jag) – så de följer oss ofta så långt de kan längs staketet.
Men ibland, när de ligger och vilar och bildar ett slutet sällskap, nöjer de sig med avståndsblickar…
…
PS I Salongen har vi nyss publicerat en ny översättarintervju.
Tidigare under våren förvånades jag över asparnas hängen här. Så stora hade jag aldrig förr sett dem. Nu har hängena vitnat:
och luften är full av vita plymer som sakta singlar ner över gräs, buskar, människor och djur:
Allt emellanåt tar vinden tag i hängena och ruskar om dem och då faller skyar av sommarsnö:
In i skrymslena letar sig det vita och längs kanter av olika slag bildas bårder av flygig ull. Så här mycket snö kom det inte hit under vintern som gick:
…
PS I Salongen har vi inlett en ny serie – som är tänkt att löpa parallellt med allt annat som händer där – en serie texter skrivna av mycket unga skribenter (mellan 15 och 20 år ungefär). Den första är skriven av Sara Öberg och den handlar om ”Kärleken är dödens motsats” av Roberto Saviano.
Förra våren vilade paradisträdet och gav bara några glesa taniga blomsterknippor. Men i år lever det upp igen med full kraft och är lika rosenhimmelsvackert som för två år sedan:
16 maj
20 maj
Nu är det den tiden då älgkorna just drivit bort sina fjolårskalvar, för strax föds de nya små eller så är de redan födda. Under den senaste veckan har jag vid tre tillfällen stött på sådana här bortdrivna kringirrande storkalvar. Den senaste såg jag uppe på Hunneberg, ett av den här traktens två älgberg. De andra två vimsar omkring här i Onsjöskogarna.
Från Hunneberg kan man se över till Halleberg, som förresten nog är det älgtätaste området i Sverige:
blick från Hunneberg mot Halleberg
Men också uppe på Hunneberg strövar många älgar omkring. Vi går längs bergets ena sida och mellan träden skymtar då och då det andra berget. Stigen löper mjukt genom gröngräset och Londi tassar på.
Plötsligt hörs ett slags dovt hostande och där står han eller hon, ungälgen och spänner ögonen i oss. Vi vänder om…
…
PS För dig tycker om älgbilder:
Under en period av min tidiga ungdom fascinerades jag av bilder, berättelser och sagor från Fjärran Östern, gärna också från fjärran tider. Jag minns ännu två sådana här ”österländska” böcker, båda på tyska, som jag hittade i mitt föräldrahem – ja, de finns nog kvar där än – den ena handlar om japanska teceremonier och den har titeln ”Das Buch vom Tee” och den andra heter ”Chinesische Meisternovellen”. I den kinesiska novellsamlingen tyckte jag särskilt mycket om berättelsen om en man som en dag försvann in i en tavla på väggen. Man såg en liten förändring i bilden efteråt.
Då och då återvänder jag in i den här kinesisk-japanska sago- eller mytvärlden och för något år sedan köpte jag mig på ett antikvariat nära Kollwitzplatz i Berlin två tunna lätta böcker från den här kretsen. Den ena heter ”Chinesische Volksmärchen” och i den finns sagor som ”Fjäderdräkten”, ”Den grymma apmodern” och ”Grisen, som kunde hetta upp havet”. Den andra är en liten bok med 23 japanska färgträsnitt av olika konstnärer. Jag har tittat mycket på de här vackra och suggestiva bilderna och jag har valt ut den här, för det speciella flöjtspelets skull:
Kommentaren till bilden i boken lyder så här:
Ein frühes Blatt von Utamaro: Der chinesische Kaiser Hsüan Tsung (712-756) mit seiner Geliebten Yang Kueifei, eins der berühmtesten Liebespaare der ostasiatischen Welt.
Kitagawa Utamaros födelseort är okänd, men man tror att han levde mellan1753 och1806. När hans träsnitt nådde Europa någon gång under mitten av 1800-talet blev de snabbt mycket omtyckta och hans bilder kom att påverka de europeiska impressionisternas konst.