Vi har gjort ett återbesök vid ”huset”. Sist vi var här och rotade var för två år sedan – se här!
Utifrån är sig huset ganska likt, fast tittar man närmare är nu de flesta fönsterutorna krossade. Halvvägs inne, i det som man kanske kan kalla förstukvisten, är förstubänkarna förstörda. Längre in ser man ännu fler märken från mänsklig framfart: lådor är utdragna, föremål är utspridda över golven, skåpsdörrar är avslitna. Men inte bara människan har nött på huset: på många ställen finns spår av vattnets och vindens härjningar. Det är som om människan, vinden och vattnet samverkade. När ett hus överges, ska det obevekligt malas ner till stoft så snart det bara går.
Kanske minns några av er vardagsrummets klenod (titta annars i länken), den nya öppna spisen, som huset fick strax innan det ”dog”. Den står där fortfarande nästan lika ny, fast jag ser – även om det inte syns på bilden här – att små fina sprickor bildats i det vita.
Trappan till övervåningen går inte längre att gå i och ledstången har lossnat. Golven där uppe har lösts upp och bär inte längre en människa. Det som är sig ganska likt är blicken ut genom fönstren, även om rutorna nu är borta på de flesta ställen.
Lagården har sjunkit ihop ett stycke till och takpannorna hotar att rasa ner på den som vågar sig för nära. Intill lagårdsäggen får jag syn på en liten knubbig kälke, som för min tanke till trinda sälar och runda hundvalpar.
Och i trädgården växer överallt min barndoms älsklingsblomma, gullvivan.
För den vill söka upp den här platsen – kanske för de hemliga gullvivornas skull – kan jag ge en vag ledtråd: Huset befinner sig inte långt ifrån Frändefors i södra Dalsland.
