Påsken tillbringade vi i Varberg. Som vanligt gick vi mycket vid havet. Så här såg det ut – allt ser ut som det brukar och ändå är det på något vis nytt:
Lilla Apelviken
Albert och Frida
Londi på Subbeberget
Kallbadhuset
Fästningsmurar
Kategori: Bilder/bildkonst
Kastanjeträdet vaknar ur vintervilan
Vårdagar i Varberg. Himmel så blå så blå.
Bland tallarna vid Vassbotten
Ibland går vi hit ner till sjön; Vassbotten heter den här den allra sydligaste fliken av Vänern. Vi hoppar på klipporna och strövar i gräset mellan tallarna.
Vad jag tänker på här bland stammarna? På det som är, på livets skörhet men också på oändligheten. Är det inte den som vinkar där borta vid Brätte på andra sidan den ljusa vattenstrimman?
…
PS I Salongen har nu ytterligare en översättarintervju publicerats.
Vi finns i skogsdunklet
Det har fallit snö igen, massor av snö, men i minnet lever ännu våren som var här alldeles nyss. Vi finns i skogsdunklet och i det veka solljuset som letar sig in i alla springor. Och snart är det här minnet tillbaka som verklighet och snart är denna verklighet förbi.
Bland träden
Vandringarna längs de mjuka stigarna mellan tallarna och björkarna skapar underströmmen i det mesta av mitt tänkande och skrivande. Här i mosskanten hämtar jag ro.
Och vid min sida eller kanske snarare strax framför eller strax bakom mig finns hela tiden Londi. I skogen är det svårt att se skillnaden mellan människa och djur, mellan Londi och mig. Båda går vi, båda hoppar vi bland tuvorna, båda iakttar vi det som rör sig omkring oss. Vi lyssnar till spillkråkans och gröngölingens knackande och om det som rör sig inne i oss vet ingen mer än vi. Fast kanske vet inte ens vi…
…
PS Här i Hufvudstadsbladet finns förresten min recension av Olga Tokarczuks roman ”Löparna”.