Kategori: Bilder/bildkonst

Jag sitter och tittar på en tavla av den dalsländske målaren Olle Rudolf.

Motivet eller motiven är djupt nordiska – älvorna och näcken. Men brukar man se dem tillsammans? Näcken är väl alltid ensam, han är ju ensamheten. Och älvorna ÄR väl egentligen inte. Dem anar man bara, men de har själva inget väsen. Näcken känner smärtan, men älvorna vad känner de?

En mening formas i mitt huvud: ”Älvorna på ängen dansa”. Jag letar lite och finner Stagnelius’ dikt ”Näcken”.

Näcken

Kvällens guldmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
Och den bladbekrönta Näcken
Gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar
I violens ånga vilar,
Klangen hör från källens vatten,
Ropar i den stilla natten:

"Arma Gubbe, varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
Skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
Ljusets änglar i det höga –
Aldrig skådar dem ditt öga."

Tårar Gubbens anlet skölja,
Ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig Näcken
Spelar mer i silverbäcken.

Vi är ute i markerna igen, Londi och jag och det är dagar av snö – egentligen för första gången den här vintern. Det är en lätt och liksom luftfylld snö som ligger på stigen och på trädens grenar. Vi går förbi Lennarts vedhus, ja, en gång var det ett växthus, men ”ongarna” kastade sten på glasrutorna (jag undrar om det verkligen var ”ongar” som gjorde det), så Lennart gav upp huset som växthus och nu fyller han det med ved. Ingen har så mycket ved som han.

Vi stjäl oss in bland granarna. Här inne är vi hemma på vårt eget sätt.

Vi tassar på ett tag under de snöiga träden utan att tänka på något särskilt, men så bestämmer jag mig för att gå ut en sväng i sommarens kohage för att få lite ljus. Londi tittar misstänksamt på mig när jag kryper under taggtråden. I somras fick hon en rejäl smäll av ett elstängsel strax utanför Schliersee i Oberbayern, så hon ser en fara i stängsel. Jag håller tråden så högt jag kan och lockar på henne. Till sist slinker hon snabbt under på taxkorta ben. Vi tittar ut över det öppna.

In under taggtråden igen, den här gången går det snabbare och så är vi tillbaka i skogen. Londi rusar iväg i ett rådjursspår men är snart vid min sida igen. Mellan träden ser vi det som är kvar av Hovmanstorpet, lagården alltså, ja, den är väl inte ”kvar” utan den hör till en nyare tid. Där brukar kommunens jaktlag stycka älgarna efter jakten. Man hittar ofta pälstussar, klövar och horn där utanför.

Londi hör något som inte jag uppfattar – ett rådjur? en älg?

Vi går upp på åsen och så ner på andra sidan. Våra stövlar och tassar ritar tecken i snön.

Jag ser det lilla jakttornet och där bortom finns de fula såren från den senaste och ovanligt brutala avverkningen, men snötäcket brer ut ett slags försoning över allt och ingenting verkar längre trasigt. (Tills det töar igen.)

Högst upp i den övre ändan av den långsträckta mäktiga Vaclavplatsen – Václavské nám – i Prag står den pampiga bronsstaty som föreställer tjeckernas skyddshelgon Sankt Václav till häst. I en galleria vid torgets ena sida, Pasáž Lucerna, finns en helt annan ryttarstaty, fast ryttaren är, åtminstone skenbart, densamme:

Statyns skapare heter David Černý och det är också han som ligger bakom Entropa, ett Europa i narrspegeln. Se här och välj annat språk än tyska, om det passar er bättre.

PS Ursäkta, men jag kan inte låta bli att göra ett tillägg – här är en sak till av David Černý:

Vi går i skogskanten och tittar ut över åkrarna, Londi och jag. Just nu är vi i den här stumma januarivåren som föregår vintern, för snart blir det vinter, med eller utan snö.

Alldeles nyss har de varit här och avverkat igen, inte så grovt och hänsynslöst destruktivt som i höstas, men jag kan ändå inte låta bli att känna vemod inför anblicken av varje nyfällt träd. Det här var en stor präktig gran. Jag tittar på årsringarna och låter pekfingret glida över dem och de ojämna sågspåren. Barren ser fortfarande alldeles friska och levande ut:

Jag tittar på andra träd som är borta och märker att man inte kan titta på det som är borta, att minnet inte kan återskapa mer än på ett vagt sätt. Var det här aspar? Eller vilka träd är det som har den här gula färgen i sitt inre? De stod alldeles i kanten av åkern, för nära kanske.

De liggande träden, det kringspridda riset och de tomma stubbögonen fyller mig med sorg. Som väl är finns Londi vid min sida och hon sörjer nog inte utan gläder sig i stället över avbrutna grenar.

Någon gång under senhösten måste någon ha vräkt ut de här stövlarna i diket just där skogsvägen in mot Hovmanstorpet böjer av från bilvägen ut mot golfbanan, kanske i farten genom en bildörr. Londi och jag har gått förbi dem många gånger och tittat och luktat på dem. Först var det ännu fler, men jag såg aldrig något par, bara uddastövlar och -skor.

De som ligger kvar har för dagen fått en extrahud av frost, små små piggar som sticker rakt ut.

Vems var de? Hade alla samma ägare eller bärare? Storleken verkar åtminstone vara ungefär densamma. Vem gick omkring i den där rynkade rosa stöveln med slank svart klack? Och i den där klunsiga svarta platådojan? Jag försöker tänka mig henne – för det måste väl ha varit en hon?

Vad hände egentligen? Var det kanske någon annan än skornas ägare som slängde dem här? Någon som – elakt och listigt – bara hade tagit med sig en av varje par…