Någon gång under senhösten måste någon ha vräkt ut de här stövlarna i diket just där skogsvägen in mot Hovmanstorpet böjer av från bilvägen ut mot golfbanan, kanske i farten genom en bildörr. Londi och jag har gått förbi dem många gånger och tittat och luktat på dem. Först var det ännu fler, men jag såg aldrig något par, bara uddastövlar och -skor.
De som ligger kvar har för dagen fått en extrahud av frost, små små piggar som sticker rakt ut.
Vems var de? Hade alla samma ägare eller bärare? Storleken verkar åtminstone vara ungefär densamma. Vem gick omkring i den där rynkade rosa stöveln med slank svart klack? Och i den där klunsiga svarta platådojan? Jag försöker tänka mig henne – för det måste väl ha varit en hon?
Vad hände egentligen? Var det kanske någon annan än skornas ägare som slängde dem här? Någon som – elakt och listigt – bara hade tagit med sig en av varje par…
*pssst* Det var [Tummeliten](http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Poucet11.jpg)!
🙂
Jag tänkte allt i en helt annan riktning. Det här var ju avgjort bättre. Fast i vilken riktning ska man tänka när man ser en hög stövlar i dikeskanten – på riktigt?
Jag tänkte lite hit och dit och sedan i riktning Danmark ->HC Andersen –>»De röda skorna« och den sagan har jag just nu lästoch det var mycket länge sedan sist.
Intressanta bilder, det ser inte alls särskilt ömkansvärt ut… som när man ser en enda sko. Jag slutar aldrig att påverkas starkt av en enda sko; i ett dike, på en strand…
Plötsligt dyker det upp en tanke här: en installation!
Som rondellhundar; någon har gett sig Den på att ”lansera sig”.
Om några månader blir det ett måste i varje samhälle att ha mystiska högerskolämningar i nejden. Eller vänster dito. Kanske beroende på vilka som för tillfället behöver få en känga?
(Jag ser inget samband med honom, ”hjälten” som kastade en dojja på Bush…)
Tack Agneta,
jag sätter in början av ”De røde Skoe” här:
*Der var en lille Pige, saa fiin og saa nydelig, men om Sommeren maatte hun altid gaae med bare Fødder, for hun var fattig, og om Vinteren med store Træskoe, saa at den lille Vrist blev ganske rød og det saa grueligt.*
(Hur länge skrev man egentligen substantiven med stor bokstav i danskan?)
Nilla,
nej, det verkar liksom inte som om någon människa gått förlorad utan i stället en garderob eller snarare en halv sådan.
Wu,
rolig tanke, fast om du kände till platsen, så skulle du kanske tycka att den inte är helt idealisk för en installation. Installationer vill väl gärna bli sedda och den här, ja, OK den blev nu ganska ordentligt sedd, men egentligen av en tillfällighet.
Nej, och inte heller med Ingvar Carlsson som gav dojan ett ansikte väl?
”Vem älskar Yngve Frej” då?
En skylt vid vägkanten, folkvandring, rykten i omlopp och bums: där har vi en ”fornlämning”… Kriterierna är bevisligen inte så höga alltid. Det lär vara lättare än man tror ”att skapa verklighet” med hjälp av målinriktad marknadsföring.
Nej, ja’ba’skojjar… och har trevligt just nu.
Wu,
kanske har det här redan vandrat vägen från Rondellhund till Vägkantsstövel genom den eminenta marknadsföring det fått. Skojdoja där!
PS Jag anar att jag äntligen tagit upp ett riktigt viktigt tema.
I dessa stöveltrampsdagar förefaller det helt rimligt att det skulle förhålla sig så, Bodil. Vi kanske kan hoppas att denna din lilla ”kupp” får fäste i syfte ”att markera mot…”, ja vilka?
Kanske medierna? I synnerhet som det numera bland alla tricks på marknadsföringens vidsträckta fält mången (skit-)stövel beretts utrymme i publika medier för att iscensätta sina ”installationer”.
Just nu kan jag tänka mig en bunt vänsterträskor framför SVT/SR-huset.
Då ja, min doja.
Måste berätta att jag har varit på en jättekul (och väldigt stor, i omkrets) skoutställning i en skog intill klapperstensfälten vid stranden, på Fårö tror jag det var. Det var två lärare som tog initiativet till detta. Av oändligt många strandfynd satte de ihop roliga skogrupper, la även till lämpligt komplement, och berättade små historier (utan ord), eller visade upp små, vardagsnära scener. Roligast var en grupp med klappers, alltså strandtofflor med en pinne mellan två tår, som var för kul.
Skor och stövlar – särskilt borttappade – är alltså ett slags språk, ett språk som kan tala om kamp (Wukamp i budodojo kanske) eller om små vardagsscener (Nillatofflor med tåpinnar) och säkert om annat också.