Näcken och älvorna

Jag sitter och tittar på en tavla av den dalsländske målaren Olle Rudolf.

tavla

Motivet eller motiven är djupt nordiska – älvorna och näcken. Men brukar man se dem tillsammans? Näcken är väl alltid ensam, han är ju ensamheten. Och älvorna ÄR väl egentligen inte. Dem anar man bara, men de har själva inget väsen. Näcken känner smärtan, men älvorna vad känner de?

En mening formas i mitt huvud: ”Älvorna på ängen dansa”. Jag letar lite och finner Stagnelius’ dikt ”Näcken”.

Näcken

Kvällens guldmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
Och den bladbekrönta Näcken
Gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar
I violens ånga vilar,
Klangen hör från källens vatten,
Ropar i den stilla natten:

”Arma Gubbe, varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
Skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
Ljusets änglar i det höga -
Aldrig skådar dem ditt öga.”

Tårar Gubbens anlet skölja,
Ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig Näcken
Spelar mer i silverbäcken.

22 tankar om “Näcken och älvorna

  1. Tack Keri,
    för Slas-texten som får mig att tänka på några rader i en viss visa:

    *Strömkarlen spelar, sorgerna delar
    vakan kring berg och dal.*

    Här är [hela.](http://www.bodilzalesky.com/blog/2008/04/26/varvindar/)

    Och Ekmans bok (vi vet vilken vi talar om): Blommérs älvor.

    Slas-texten för mig också till slutraderna i den här dikten av Ekelund:

    *Kastanjeträden trötta luta
    efter regnet sina tunga
    hvita spirors blom.
    Syrenernas
    stora våta klasar
    sakta gunga.
    Skyggt och tvekande
    börjar redan
    näktergalen sjunga.*

    *Hjärta, och du känner
    pånyttfödelsens,
    stillhetens oändliga lisa
    strömma över dig:
    hjärta, och dock är din sång
    denna molltons-
    denna stumma längtansvisa.*

  2. Oj, så pass vemodiga rader! Jag ska fråga Måsen om han kan sjunga visan för mig.

    Och det är ju fint det också, att näckrosorna har fått sitt namn efter Näcken. Här i Tyskland heter de ju bara Seerosen . Inte så magisk benämning, tycker jag. På målningen där uppe lyser de så vackert på sjöns mörka yta…

  3. Ja, Keri,
    jag tittade också på näckrosorna på skogssjöns yta här.

    Vemodet i de här texterna är nästan som en drog för mig.

  4. Ooo, så fint. Jag föredrar nog att vara här. Lite knäsvag, nästan drömsk blir jag och det är mycket mera verkligt på något vis än detta vardagliga gnat och tjat.
    Tack Bodil för dessa, nästan andliga, pauser.

  5. Stagnelius ”Näcken” påminner mig om att jag plågade mina små barn med högläsning av bra dikter, som omväxling till mer gångbara saker. Den här dikten dock gav upphov till intressanta diskussioner om religiösa, etiska och moraliska frågor. De tyckte att pilten var elak mot Näcken.

  6. Att man kan uppleva sig själv som ”pilten” där, det tycker jag känns märkligt. Det händer mig ofta.

  7. Är det inte medlidande med den ur gemenskapen uteslutne som drivet den lille pojken att säga det han säger?

  8. Något säger mig, Bodil, att den lille pilten skulle hellre ha en mera ”påtaglig” närvaro bland de riktiga, av kött och blod, levande medmänniskorna. Pilten är mera på barnets vis skeptisk mot ”trollkonsterna”, tror jag.
    Piltens klarsynta rop skickar Näcken hem till sitt.

  9. Bodil:
    Det var nog mest gubbens tårar som rörde mina barn… att han aldrig spelade mer i silverbäcken. Pilten sa som sant var, men ska man alltid säga det? Det var en fråga. Och hade förresten pilten rätt? Finns paradisets månskensnätter, där Näcken inte får vara med? Och varför får han inte det? Frågor, frågor, frågor – för barn och vuxna.

  10. Jo, om ”pilten” nu menade de paradisiska stunderna i våra jordeliv, dessa stunder som vi högre upp i åren ännu minns från barndomen. Idealiserat förstås, men finns det något finare än skogsgläntor i solsken, smultron på ett strå och fågelläten ikring?
    Jag vet inte riktigt. Kanske också någon där att hålla i handen då.
    :-D

  11. Lennart,
    nej paradisets månskensnätter finns nog inte för någon, men en del av oss tror eller hoppas att de finns.

  12. Nog har vi alla näckat någon paradisisk månskensnatt i ungdomens dagar? :D

  13. Jag läser dikten helt annorlunda. Pilten är för mig representanten för det etablerade, för ”conventional wisdom”, för religiös förblindelse. I sin oreflekterade och sjävgoda dogmatism -som han väl får tänkas ha ärvt från föräldrar och kyrka- fördömer han den oliktänkande, den som lever lycklig utan religiös övertygelse. Och vi får inte längre höra näckens trolska och hedniska toner.

    En av Stieg Trenters bästa böcker heter f.ö. ”Aldrig näcken”.

  14. Jag håller med Bengt O. ;-)
    Det ligger något fint i att åkalla trolleri i hednisk betydelse. Kyrkan har trollat bort hedendomen i oss. Eller så har den inte det?
    Säger jag emot mig själv nu?

  15. Jag vet inte, Britta, kanske gör jag det också: Jag tror att vi vill ha Näcken just så där smärtsamt bortom det som vi ser med vårt nyktra vardagsöga. Eller varför säger jag ”tror” och ”vi”?, jag menar mig själv.

  16. För mig är Näcken (Strömkarlen, Bäckahästen etc.) i första hand inte tragisk, ensam och melankolisk utan ett av människorna påfunnet naturväsen med i de flesta fall onda avsikter. Någon som lurade i synnerhet barn och kvinnor ner i vattnet till en säker död och som i andra fall kunde få spelmän att spela så att dansande tappade allt vett och all sans. Det finns väl också i näcksammanhang något om att Näcken skulle vara en fallen ängel som inte kunde tas till nåder igen och det är kanske därifrån ensamheten och melankolin kommer.

  17. Vi brukar en gång om året se ”Näcken” på Waldemarsudde och jag tycker att han ser lite stel ut på sin sten i forsen när han filar på sin fela. Ond verkar han inte så värst, lite otänkbar kanske, eller något annat…? Jag medger att han fascinerar mig en aning.
    Män är inte så här, alltså riktiga män, menar jag. Kan han vara en sorts poetiskt förkroppsligande av en homosexuell? Ofta läser man om, och märker själv, att homosexuella män tilltalar något visst hos kvinnor, vissa kvinnor i alla fall.
    Har försökt tala om sådant med en väninna en gång. Sedan dess har jag aldrig mer vågat ta upp det med någon.
    Någon här som tänkt som jag? Kanske lite tokigt detta?

  18. @Agneta: Ont förtal ;-)

    @Britta. Att sitta och spela fiol i en iskall bäck är supermacho, kom inte och säg något annat, ;-)

  19. Ont förtal? Snarare en myt som hade sitt berättigande. I Skandinavien med dess många och ofta kylslagna vattendrag behövdes nog berättelserna om Näcken eller Bäckahästen (vanlig i Skåne). Ett porlande eller på annat sätt ljudande vattendrag har ju onekligen förmågan att locka till att gå nära och berättelserna om att det var den farlige Näcken som åstadkom den här musiken hade i bästa fall avskräckande effekt. Framför allt var det ju kvinnor och barn som blev Näckens byten. Kanhända var simkunnighet inte vanlig bland dem.

    Kanske uppstod det melankolsiska och sorgsna berättelseinslagen om Näcken som följd av tragedin vid drunkningsolyckor.

  20. Agneta verkar ha en poäng här.
    Folkliga myter kan ha rätt förödande konsekvenser i vissa sammanhang. Aidsdebatten i Afrika skulle kunna vara ett exempel… Livsfarliga sagoväsen kan bland allmogen leda till yttringar av häxprocesskaraktär.

Kommentera