På krogarna förr i tiden i Tjeckien eller snarare Tjeckoslovakien fick man sitt ölglas framställt på ett tjockt porslinsfat.
På kanten av detta fat markerade kyparen med ett pennstreck varje öl man konsumerade.
Det finns en historia som går så här:
En ryss kommmer in på en krog och tar en öl. Han beställer en till och när kyparen kommer med ölen ser han att fatet är borta. Han hämtar ett nytt och drar ett streck på kanten. Ryssen beställer en ny öl. Kyparen kommer med den och ser då att också det nya fatet är borta. Han hämtar ett till och drar två streck. Efter en stund beställer ryssen ytterligare en öl. Kyparen kommer med den tredje ölen och upptäcker att också det senaste fatet är borta. Han hämtar ett nytt och drar tre streck i kanten.
Efter ytterligare några ölvarv har kyparen till sist tröttnat och ställer nu fram ölglaset utan fat. Ryssen tittar förvånat och frågar: Keksikov njet? – Småkex nej?
För kanske 40-45 år sedan hörde jag denna historia, fast då handlade om ryssar i Berlin (soldater på besök i Västberlin?). Faten var inte så ”hårt gräddade”, utan snarare var de såna där färglada pappbrickor som än idag serveras under immande glas.
Din variant känns grymt svårsmält…
Jo, den tjeckiska varianten av kexryss är hårdare än den (väst)tyska, vad det nu kan bero på? Fast när jag tittar på det tjocka porslinsfatet på bordet här framför mig, får jag lust att bita i det.