Det är vinterstilla i skogen nu. Vi ser frusna avtryck av klövar från rådjur och älg i marken. Frosten glittrar i fjolårsgräset, i nedfallna löv och på trädens grenar. Mossan är hård och fast att gå på. Det luktar nästan igenting (tycker jag, fast Londi tycker säkert något annat), bara lite kallt. Solljuset är vekt.
Jag önskar pausträdets läsare ett gott nytt år.
I sakta mak har jag börjat leta mig in i skogen igen. Det gäller att sätta ner fötterna rätt. Ramla får jag inte med den här ryggen. Visserligen förstår jag inte riktigt hur de här kotbrotten ser ut, men jag fattar att jag absolut måste hålla mig upprätt och inte snava över grenar och kvistar. Annars brukar jag ju snubbla rätt sorglöst.
Den här dagen vågar vi oss ner till kärrkanten. Londi undrar nog över min långsamhet eller så vet hon vid det här laget hur det hänger ihop. Hon stannar ibland till och iakttar mina saktfärdiga rörelser. Så här går du nu, tänker hon kanske.
Det är en ljus dag även om ljuset är vekt och liksom tvekande och letande. Mosstuvorna är vitluddiga och en vissnad örnbräken drar till sig nästan all färgen.
Fast mellan granstammarna brer solljuset plötsligt ut sig som om det vore en annan och rikare årstid.
Londi blir till ett blanksvart skogsdjur.
Det knastrar om den spröda isen under hennes tassar där hon går i tjärnens kant.
Gerstl Wimmer Zalesky
Klockan är strax efter sju och det ljusnar sakta över hav och land. Vi strövar omkring på Subbeberget och ser ut över de yttersta klipporna där. Sedan fortsätter vi mot söder, mot Stora Apelviken. Längst ut i fjärran skymtar Rödskär. Vi går och går, ner till vattnet, upp till det gamla vattentornsparet Albert och Frida, runt bland låga krypekbuskar. På hemvägen går vi i sanden utmed Lilla Apelviken. Så här om senhösten får också hundar vara här och man märker nästan inte att det stora fashionabla Kusthotellet finns där bakom dynerna…
Det är en stilla lycka att vandra så här – hund och människa – långt bort ifrån allt egendomligt balanserande på tunna slippriga spänger av ”folklighet”, ”elitism”, ”blabla-normativitet”, ”maktordningar”, ”mångfald”, "mingel", ”vanliga människor” och ”segregering”.
…
PS I Salongen har vi just påbörjat en liten textserie som har sin utgångspunkt i Kerstin Ekmans essäsamling ”Herrarna i skogen”. Fler skribenter är välkomna att skicka in texter.
Om du en månkväll går upp i skogsbrynet här bakom huset, möts du av urtid, också avverkningsmaskinerna och telegrafstolparna halkar under månstrålarna ur tiden och blir till blanka jätteskelett och skimrande trådleder på marken och i luften. Du känner jordklotets runda ensamhet i världsrymden och du är själv en skugga. I månskivan ser du samma bild som en gång den första människan. I månskenet har du ingen historia, men månens strimma binder dig.
Angelo Branduardi: La luna