Tidigare under våren förvånades jag över asparnas hängen här. Så stora hade jag aldrig förr sett dem. Nu har hängena vitnat:
och luften är full av vita plymer som sakta singlar ner över gräs, buskar, människor och djur:
Allt emellanåt tar vinden tag i hängena och ruskar om dem och då faller skyar av sommarsnö:
In i skrymslena letar sig det vita och längs kanter av olika slag bildas bårder av flygig ull. Så här mycket snö kom det inte hit under vintern som gick:
…
PS I Salongen har vi inlett en ny serie – som är tänkt att löpa parallellt med allt annat som händer där – en serie texter skrivna av mycket unga skribenter (mellan 15 och 20 år ungefär). Den första är skriven av Sara Öberg och den handlar om ”Kärleken är dödens motsats” av Roberto Saviano.
En grannfru här ondgjorde sig över detta ”skräp överallt” igår och beskyllde vår sälg för snöandet. Vid närmare titt på saken är jag själv nästan benägen att tro henne.
Ja, det kan säkert vara andra träd än aspar som snöar, men här är asparna snövildast eller vildsnöigast.