Och så kan man förstås fundera på ordet ”råge”. ”Nu är måttet rågat!” ”Och det med råge!”

…

Jag råkade faktiskt fånga en råka i flykten häromdagen.

Hälsningar Agneta

Så har jag kommit in i årets ”guldgrävarfas”. Det finns ingen svamp som kantarellen, jag menar den riktiga gula, guldgula. Ett kantarellställe är hemligt, andra svampställen kan man avslöja eller dela med sig av, men innan man bjuder in någon annan till ett kantarellställe, krävs det något alldeles särskilt – om inte den här andra är en långväga gäst, som aldrig skulle kunna söka upp platsen på egen hand.

Att titta in så här i lärkgrenochbarrvimlet är nästan som att titta in i den egna själen…

Under en mellandag i vandrandet i Krkonoše var vi nere i Vrchlabí och köpte böcker. Jag inhandlade bland annat det här lilla häftet:

Det rör sig om en översättning från tjeckiskan och den lilla skriften ger intressanta upplysningar om klimathistoria, geologi, flora och fauna i det här området. Man kan bland annat läsa att Krkonoše/Riesengebirge var täckt av inlandsis under den största nedisningen (för 650 000-200 000 år sedan). Men jag ska nu inte låtsas att jag är någon geolog eller biolog, utan jag vill bara peka på ett par biologiska detaljer jag lagt märke till vid läsning och vandring.

I häftet läser jag att ett möte mellan hjortronet (från norr) och Latschenkiefer (från söder) äger rum här i Riesengebirge. Ingen annanstans möts dessa två, står det.

Latschenkiefer på Getryggen

Och på tundran eller ängen ovanför Luční bouda (på tyska Wiesenbaude) fann jag den här speciella violen, Sudentenveilchen eller Sudetenstiefmütterchen som tydligen är en underart till Vogesen-Stiefmütterchen.

Jag läser i häftet att denna gula bergsviol nu hotas av den vanliga styvmorsviolen:

Es geht nicht nur um Konkurrenz, sondern auch um das Verletzen der genetischen Struktur seltener Arten. Der beste Beweis dafür ist das gelbe Sudetenveilchen, dessen natürliche Erbanlagen durch eine Kreuzung mit einem eingeschleppten, dreifarbigen Stiefmütterchen gestört wurden.

Fast ännu finns det många riktigt gula Sudetenveilchen kvar här på berget. Det har jag sett.

Lupinernas tid är just nu. Många växer längs landsvägar och motorvägar och lyser med rader av färgglada baljor. Men en del finns på mera undangömda ställen inne i skogen, som de här vid det gamla torpet Kaserna, ja, av torpet finns bara grunden och trappan kvar, lagården och hönshuset bara anar man var de en gång stod. Jordkällaren är det enda som fortfarande har väggar. Men överallt blommar lupinerna, för deras tid är nu.