du frestar mig att säga: Varför får inte jag må när Råger Mår.
Michael,
tack för länken om ”råge” (från en litauisk sida?)! Den löser visserligen inte frågan om ordets ursprung, men den ger en del andra intressanta upplysningar. Jag citerar ett stycke ur texten:
Genom ett slags höflighetsfördrag emellan säljare och köpare, har man, från urminnes tider, vanligen rågat måttet af torra varor. Denna råge, äfvensom den olika hastighet hvarmed säden infälles i målkärlet, har i alla tider förorsakat en hög grad av osäkerhet i mätning.
Ordet ”roga” (verb) finns i fornsvenskan.
Är ett troligt ursprung till den urgamnla (belagd från 1500-talet), men numera utdöda betydelsen ”att bilda en hög/höjd/topp” för verbet ”råga” i svenskan.
Motsvarande substantiv är ”råge”, som tidigare har anvöänts i betydelsen ”hög, höjd, topp”,
Ett rågat kärl med blåbär blir med nödvändighet topp-format. Kanske en förklaring?
(Källa: SAOB)
Jag kom att tänka på ordet ”koråka” (”komocka” på många håll).
Koråkan är onekligen en liten hög. En ”kohög” på marken.
Ordet ”koråka” tycks vara ovanligt, men jag är ganska säker på (av egen erfarenhet) att det förekommer dialektalt i Halland.
Jag beklagar min kamrerare-aktiga inriktning på ord, ord, ord, … Din fantastiska blogg förtjänar ett bättre öde.
Råge och råga sägs/sades råke och råka dialektalt så koråka betyder säkert ”kohög”.
Jag har alltid tänkt mig att råge kom från att överfylla ett mått av något slag med råg.
Jag hittar dock inte riktigt belägg för att ordet egentligen har med råg att göra. »Twänne Kappar, som giöra en rätt Swensk Råga (på tunnan).« från 1698
Men: »– särsk. (om ä. förh.) i fråga om mätning av varor som erlades ss. avgift av ngt slag (t. ex. tionde l. arrende); ofta med tanke på rågen l. övermålet ss. en särskild del av avgiften, som i vissa fall var anslagen till annat ändamål än avgiften i övrigt;« (1633)
Förr så användes tydligen råga mer allmänt om höjder eller toppar och inte bara om något som var fyllt till brädden eller överfyllt.
Även i olika bildlig betydelse:
Exempel: ”— stoppade, proppade med sin plågade, rågade läsning.” (Ur Dalin: Then Swänska Argus)
Det är den fullkomliga julidagen, den rågade stunden. (Gabriel Jönsson)
Lars,
tack för utredningen om ”roga”, ”koråka”! Jag har absolut inget emot det du här kallar ”kamrerare-aktig” inriktning på ord, tvärtom. När jag gjorde inlägget ”Blå råge” hoppades jag bland annat på just en kommentar av det slag som din är.
Agneta,
jag klistrar in dikten du skickade mig via mail (jag ska se vad jag kan göra åt det här radbrytningsproblemet). Tack!
Råga
En stackars enda gnista
av salighet som farit,
av vad som en gång varit
en fattig glimt en sista
jag mer än rågan skattar
av sällheten och lusten,
ty ädla druvomusten
blott stunden innefattar.
Kanhända blott minuten,
kanhända blott sekunden
min lycka håller bunden,
min sällhet innesluten;
men denna stund skall skänka
mig livets största råga,
en eld som varm skall låga
och sent i minnet blänka.
Och lyckans kraft i själen
skall denna elden gjuta,
och livets sådd skall skjuta
som brodd ur smälta tjälen.
Ur Vårbris (år 1900) av Vilhelm Ekelund
Vårbris var Ekelunds debut som 20-åring.
Och så säger vi i Värmland ”rôge”, men det blir väl lika mycket blåbär för det. Och vad händer när man googlar: http://da.wikipedia.org/wiki/R%C3%A5ge håhåjaja
Samt Råger. Som lustigt nog också heter Moore i efternamn.
Om det klarnar något: http://books.google.lt/books?id=VpA5AAAAcAAJ&pg=PA11&lpg=PA11&dq=r%C3%A5gat+r%C3%A5ge&source=bl&ots=CsSrkhxsZY&sig=mj-pNqDA9j8T80ifBunukR7y3Zg&hl=lt&ei=AYhwSre7CIKgMOzygN0I&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=8
sidan elva, men jag är tveksam…
Gunnar,
du frestar mig att säga: Varför får inte jag må när Råger Mår.
Michael,
tack för länken om ”råge” (från en litauisk sida?)! Den löser visserligen inte frågan om ordets ursprung, men den ger en del andra intressanta upplysningar. Jag citerar ett stycke ur texten:
Genom ett slags höflighetsfördrag emellan säljare och köpare, har man, från urminnes tider, vanligen rågat måttet af torra varor. Denna råge, äfvensom den olika hastighet hvarmed säden infälles i målkärlet, har i alla tider förorsakat en hög grad av osäkerhet i mätning.
Ordet ”roga” (verb) finns i fornsvenskan.
Är ett troligt ursprung till den urgamnla (belagd från 1500-talet), men numera utdöda betydelsen ”att bilda en hög/höjd/topp” för verbet ”råga” i svenskan.
Motsvarande substantiv är ”råge”, som tidigare har anvöänts i betydelsen ”hög, höjd, topp”,
Ett rågat kärl med blåbär blir med nödvändighet topp-format. Kanske en förklaring?
(Källa: SAOB)
Jag kom att tänka på ordet ”koråka” (”komocka” på många håll).
Koråkan är onekligen en liten hög. En ”kohög” på marken.
Ordet ”koråka” tycks vara ovanligt, men jag är ganska säker på (av egen erfarenhet) att det förekommer dialektalt i Halland.
Jag beklagar min kamrerare-aktiga inriktning på ord, ord, ord, … Din fantastiska blogg förtjänar ett bättre öde.
Råge och råga sägs/sades råke och råka dialektalt så koråka betyder säkert ”kohög”.
Jag har alltid tänkt mig att råge kom från att överfylla ett mått av något slag med råg.
Jag hittar dock inte riktigt belägg för att ordet egentligen har med råg att göra. »Twänne Kappar, som giöra en rätt Swensk Råga (på tunnan).« från 1698
Men: »– särsk. (om ä. förh.) i fråga om mätning av varor som erlades ss. avgift av ngt slag (t. ex. tionde l. arrende); ofta med tanke på rågen l. övermålet ss. en särskild del av avgiften, som i vissa fall var anslagen till annat ändamål än avgiften i övrigt;« (1633)
Förr så användes tydligen råga mer allmänt om höjder eller toppar och inte bara om något som var fyllt till brädden eller överfyllt.
Även i olika bildlig betydelse:
Exempel: ”— stoppade, proppade med sin plågade, rågade läsning.” (Ur Dalin: Then Swänska Argus)
Det är den fullkomliga julidagen, den rågade stunden. (Gabriel Jönsson)
Lars,
tack för utredningen om ”roga”, ”koråka”! Jag har absolut inget emot det du här kallar ”kamrerare-aktig” inriktning på ord, tvärtom. När jag gjorde inlägget ”Blå råge” hoppades jag bland annat på just en kommentar av det slag som din är.
Agneta,
jag klistrar in dikten du skickade mig via mail (jag ska se vad jag kan göra åt det här radbrytningsproblemet). Tack!
Råga
En stackars enda gnista
av salighet som farit,
av vad som en gång varit
en fattig glimt en sista
jag mer än rågan skattar
av sällheten och lusten,
ty ädla druvomusten
blott stunden innefattar.
Kanhända blott minuten,
kanhända blott sekunden
min lycka håller bunden,
min sällhet innesluten;
men denna stund skall skänka
mig livets största råga,
en eld som varm skall låga
och sent i minnet blänka.
Och lyckans kraft i själen
skall denna elden gjuta,
och livets sådd skall skjuta
som brodd ur smälta tjälen.
Ur Vårbris (år 1900) av Vilhelm Ekelund
Vårbris var Ekelunds debut som 20-åring.
Och så säger vi i Värmland ”rôge”, men det blir väl lika mycket blåbär för det. Och vad händer när man googlar: http://da.wikipedia.org/wiki/R%C3%A5ge håhåjaja
Ja, det råkade visst bli en…