Kategori: Berättelser ur livet

För en tid sedan berättade Güldane, min turkiska kollega här, en vacker liten historia för mig. Jag ska nu försöka berätta den för er:

För länge sedan i Asien ägde en stor konstnärstävling rum. Tävlingen stod mellan indier och kineser och det man tävlade om var vilka av dem som kunde skapa den vackraste bilden.

De två målargrupperna samlades i en stor sal och tilldelades varsin kortvägg att måla på. Genom mitten av salen drogs ett draperi. Och så kunde kraftmätningen ta sin början och strax sjöd det av aktivitet vid de båda utvalda väggarna.

Redan från början hade en tidsgräns bestämts för tävlingen. Ungefär vid halvtid gjorde domargruppen ett besök i salen. Först gick man till den indiska sidan. Väggen flammade i strålande färger och ett myller av gestalter mötte betraktarnas ögon. Domarna noterade och gick sedan över till den kinesiska sidan. Där var man ännu i färd med att putsa och förbereda väggen. Den lyste vit och tom. Domarna tog till sig även detta.

Sedan fortsatte arbetet på båda sidor om draperiet under en lika lång tid igen. Endast svaga ljud trängde ut till intilliggande rum och ingen utomstående visste längre något om väggarnas utseende.

Och så kom då dagen för det slutliga avgörandet. Precis som vid det förra tillfället trädde domarna först in på den indiska sidan. Där täckte nu den sprakande och prunkande färgvirveln hela väggen och all världens färger och former vällde fram ur den som en vild och stark våg. Domarna stod en stund överväldigade inför verket. Sedan drog två vaktmästare undan draperiet som delade salen. Domargruppen vände sig om mot den kinesiska väggen. Först såg de ingenting mer än en blank, tom yta, men strax dök ett skimrande färghav upp ur detta stålblanka ingenting och lyste klarare än någon bild någonsin gjort. Och segern gick till kineserna.

blick genom ett nordligt fönster i salen

Under min tid här har jag bland annat försökt följa bananplantornas faser vid min granngata Lopudska. Under hösten medan grönskan ännu levde här – det var långt in i november – såg de ut så här: Se bild tre. I början av december gjorde vintern sitt första besök och förvandlande i ett nu bananplantorna till gamla regnrockar. Nästa utvecklingssteg blev den hemlighetsfulla nyårsgruppen som vi fantiserade ganska livligt kring. Sedan hände ingenting till någon gång i april, då det började sticka upp tjocka skott ur marken och bananstubbarna. Nu växer de med girig fart, så jag försökte under morgonen springa i fatt dem med kameran. Lite suddigt blev det, men man ser väl ändå vad som är på gång.

Från tågfönstret på vägen mot Ljubljana förra helgen fick jag plötsligt en nästan osannolik inblick i ett hem. Ett ögonblick tvekade jag innan jag tog bilden. Får man göra så här? Fast nu när jag tittar på alltsammans – den rostiga hängrännan, kvastarna och skorna utanför dörren, sprickorna och lagningarna runt dörramen, hyllorna därinne, toalettstolen – så tänker jag att så här ser ett vanligt hem ut. Detta är en bild av den mänskliga tillvaron på jorden. Vi strävar år efter år mot förfallet och lyckas ibland för en stund att hålla det tillbaka. Och just här – på bilden – lyser solen över taket och grönskan runt omkring.

°°

PS I Salongen finns nytt att läsa.

När vi går till stan brukar vi ofta följa Radnička cesta, den enformiga rakan som pekar rätt in mot centrum från Vukovarska. Strax innan vi slinker in under järnvägen och kommer till marknadsplatsen Branimirova tržnica, brukar Londi pila in i en liten alkispark, vars inre rondell nu håller på att förvandlas till ett prunkande lila jättefågelbo.

På bänkarna runt betongcylindern i mitten brukar, sedan den vackra årstiden gjorde sitt inträde, trasiga och brutna män ligga och sova i solskenet. Londi nosar sig hastigt förbi dem och söker brödbitar och annat gott på marken. Järnvägsbanken strax bakom det lila virrvarret som mer och mer döljer de små hopkrupna alkisfåglarna är fylld av ett vimmel av små glada gula bollar.

Vi kastar en blick bakåt in mot den lila dröm- och sömnvärlden. När solen ligger på och det yviga lila ullhåret skuggar lite lätt utan att kyla, går det kanske att vila slitna kroppar och själar här.

Morgonluften var sval efter nattens regn. Jag såg att träden mist en del av sin blomsterprakt och mindes hur vinden tjutit i fönsterspringorna kvällen innan, men här och där skummade det fortfarande i rosa och vitt.

Londi och jag tog en ny väg förbi urblåsta hus eller moderna ruiner. Vad kommer att hända här? Hur länge har husen stått och gapat så här? Och hur länge till ska de gapa?

Jag ser en förvillande verklighetstrogen graffiti-bil liksom tränga sig förbi ett hörn. Vi går närmare och avväpnar den dess verklighet:

Men vad betyder årtalet strax intill? 1312 står det väl?

Ja, och ”sedan gick vi hem”, som avslutningsformeln lydde i mina allra första skoluppsatser.