Kategori: Berättelser ur livet

Tillsammans med Draženka och Buba genomvandrade Londi och jag en dag förra helgen ett område nere vid Sava eller snarare vid korvsjön Savica som rymmer både kraftverksbyggnader, ett förfallet industriområde, en järnvägssträcka för transporter till och från kraftverket(?), ett naturreservat, en zigensk ”by” och ett rekreationsområde för krigsveteraner (vissa av dem är enligt vad jag har hört beväpnade).

Så snart vi kommit in i sjöområdet förstod eller anade vi att det är så gott som helt befolkat av män i en viss ålder, 45 till 65 ungefär, under helger vid den här vackra tiden av året (Londi och jag har ju tidigare bara varit här under senhöst och tidig vår). De flesta av dem är eller anser sig vara krigsveteraner och de sitter vid vattnet i små klungor med metspön eller flaskor i händerna och stirrar mörkt framför sig. Och åt sidan, om någon som inte hör till deras kategori kommer förbi. Vi fyra hastade förbi så omärkligt som möjligt, fast Londi passade ändå på att ta sig både ett och två dopp, trots att det fanns en skylt som förbjuder hundbad (och medförande av mat ut i vattnet?). Snart var vi vid järnvägen och vi bestämde oss för att följa den ett stycke.

foto Draženka

Buba kom på ett sätt att skydda sina tassar mot de kantiga stenarna. Han tog långa kliv mellan betongplattorna under spåren och snart följde Londi hans exempel.

foto Draženka

Vandringen utmed spåren fick mig att tänka på en film, kanske anar ni vilken. Vi gick och gick. Efter ett tag svängde vi av från järnvägen för att undersöka ett område med moderna ruiner och något som såg ut att vara rester av fruktodlingar:

På tillbakavägen längs spåren frågade Draženka en ung man, som kom cyklande mellan spåren ifrån den zigenska bosättningen, om det här ruinområdet. Han sa att det ännu för kanske 10-15 år sedan hade funnits ett slags restaurang där och det tidigare hade odlats frukt och tomater. Kanske förstördes en del i anslutning till kriget och annat förföll eller förstördes sedan undan för undan.

På ett ställe vid järnvägsspåren hittade vi en vackert slingrande liten stig som förde in i grönskan och sjöområdet. Den tog vi:

Nu var vi inne bland sjöarna igen och till en början såg vi inga andra människor (eller hundar), bara vilda djur, mest fåglar. Det här tror jag är en häger:

Och vi tittade ut över ganska vida vatten:

Näckrosor och liljor blommade i sjökanten och hundarna drack och Londi badade.

Men så hörde vi skrålande röster och vi förstod att vi kommit in i ”rekreationsområdet” igen. Vi slog en vid båge runt platsen som rösterna kom ifrån, men snart dök det upp fler fiskande och drickande veterangruppen och vi travade på med hundarna kopplade för att inte reta någon och efter en stund var vi lyckligen ute ur området. Vi klättrade upp på vallen mot Sava och började gå hemåt. Då fick jag plötsligt syn på en ganska stor sköldpadda alldeles invid stigen:

Vi stannade och tittade på den och Buba försökte sig på att nosa lite. Vad är det för sköldpadda? Är det en inhemsk europeisk kärrsköldpadda eller är det en exotisk sköldpadda som sluppit ut från sitt ”hem”?

°°
PS Salongen bjuder på en ny text ur serien om romanen Arnes kiosk i Zagreb.

För en tid sedan berättade Güldane, min turkiska kollega här, en vacker liten historia för mig. Jag ska nu försöka berätta den för er:

För länge sedan i Asien ägde en stor konstnärstävling rum. Tävlingen stod mellan indier och kineser och det man tävlade om var vilka av dem som kunde skapa den vackraste bilden.

De två målargrupperna samlades i en stor sal och tilldelades varsin kortvägg att måla på. Genom mitten av salen drogs ett draperi. Och så kunde kraftmätningen ta sin början och strax sjöd det av aktivitet vid de båda utvalda väggarna.

Redan från början hade en tidsgräns bestämts för tävlingen. Ungefär vid halvtid gjorde domargruppen ett besök i salen. Först gick man till den indiska sidan. Väggen flammade i strålande färger och ett myller av gestalter mötte betraktarnas ögon. Domarna noterade och gick sedan över till den kinesiska sidan. Där var man ännu i färd med att putsa och förbereda väggen. Den lyste vit och tom. Domarna tog till sig även detta.

Sedan fortsatte arbetet på båda sidor om draperiet under en lika lång tid igen. Endast svaga ljud trängde ut till intilliggande rum och ingen utomstående visste längre något om väggarnas utseende.

Och så kom då dagen för det slutliga avgörandet. Precis som vid det förra tillfället trädde domarna först in på den indiska sidan. Där täckte nu den sprakande och prunkande färgvirveln hela väggen och all världens färger och former vällde fram ur den som en vild och stark våg. Domarna stod en stund överväldigade inför verket. Sedan drog två vaktmästare undan draperiet som delade salen. Domargruppen vände sig om mot den kinesiska väggen. Först såg de ingenting mer än en blank, tom yta, men strax dök ett skimrande färghav upp ur detta stålblanka ingenting och lyste klarare än någon bild någonsin gjort. Och segern gick till kineserna.

blick genom ett nordligt fönster i salen

Under min tid här har jag bland annat försökt följa bananplantornas faser vid min granngata Lopudska. Under hösten medan grönskan ännu levde här – det var långt in i november – såg de ut så här: Se bild tre. I början av december gjorde vintern sitt första besök och förvandlande i ett nu bananplantorna till gamla regnrockar. Nästa utvecklingssteg blev den hemlighetsfulla nyårsgruppen som vi fantiserade ganska livligt kring. Sedan hände ingenting till någon gång i april, då det började sticka upp tjocka skott ur marken och bananstubbarna. Nu växer de med girig fart, så jag försökte under morgonen springa i fatt dem med kameran. Lite suddigt blev det, men man ser väl ändå vad som är på gång.

Från tågfönstret på vägen mot Ljubljana förra helgen fick jag plötsligt en nästan osannolik inblick i ett hem. Ett ögonblick tvekade jag innan jag tog bilden. Får man göra så här? Fast nu när jag tittar på alltsammans – den rostiga hängrännan, kvastarna och skorna utanför dörren, sprickorna och lagningarna runt dörramen, hyllorna därinne, toalettstolen – så tänker jag att så här ser ett vanligt hem ut. Detta är en bild av den mänskliga tillvaron på jorden. Vi strävar år efter år mot förfallet och lyckas ibland för en stund att hålla det tillbaka. Och just här – på bilden – lyser solen över taket och grönskan runt omkring.

°°

PS I Salongen finns nytt att läsa.

När vi går till stan brukar vi ofta följa Radnička cesta, den enformiga rakan som pekar rätt in mot centrum från Vukovarska. Strax innan vi slinker in under järnvägen och kommer till marknadsplatsen Branimirova tržnica, brukar Londi pila in i en liten alkispark, vars inre rondell nu håller på att förvandlas till ett prunkande lila jättefågelbo.

På bänkarna runt betongcylindern i mitten brukar, sedan den vackra årstiden gjorde sitt inträde, trasiga och brutna män ligga och sova i solskenet. Londi nosar sig hastigt förbi dem och söker brödbitar och annat gott på marken. Järnvägsbanken strax bakom det lila virrvarret som mer och mer döljer de små hopkrupna alkisfåglarna är fylld av ett vimmel av små glada gula bollar.

Vi kastar en blick bakåt in mot den lila dröm- och sömnvärlden. När solen ligger på och det yviga lila ullhåret skuggar lite lätt utan att kyla, går det kanske att vila slitna kroppar och själar här.