För en tid sedan berättade Güldane, min turkiska kollega här, en vacker liten historia för mig. Jag ska nu försöka berätta den för er:
För länge sedan i Asien ägde en stor konstnärstävling rum. Tävlingen stod mellan indier och kineser och det man tävlade om var vilka av dem som kunde skapa den vackraste bilden.
De två målargrupperna samlades i en stor sal och tilldelades varsin kortvägg att måla på. Genom mitten av salen drogs ett draperi. Och så kunde kraftmätningen ta sin början och strax sjöd det av aktivitet vid de båda utvalda väggarna.
Redan från början hade en tidsgräns bestämts för tävlingen. Ungefär vid halvtid gjorde domargruppen ett besök i salen. Först gick man till den indiska sidan. Väggen flammade i strålande färger och ett myller av gestalter mötte betraktarnas ögon. Domarna noterade och gick sedan över till den kinesiska sidan. Där var man ännu i färd med att putsa och förbereda väggen. Den lyste vit och tom. Domarna tog till sig även detta.
Sedan fortsatte arbetet på båda sidor om draperiet under en lika lång tid igen. Endast svaga ljud trängde ut till intilliggande rum och ingen utomstående visste längre något om väggarnas utseende.
Och så kom då dagen för det slutliga avgörandet. Precis som vid det förra tillfället trädde domarna först in på den indiska sidan. Där täckte nu den sprakande och prunkande färgvirveln hela väggen och all världens färger och former vällde fram ur den som en vild och stark våg. Domarna stod en stund överväldigade inför verket. Sedan drog två vaktmästare undan draperiet som delade salen. Domargruppen vände sig om mot den kinesiska väggen. Först såg de ingenting mer än en blank, tom yta, men strax dök ett skimrande färghav upp ur detta stålblanka ingenting och lyste klarare än någon bild någonsin gjort. Och segern gick till kineserna.
blick genom ett nordligt fönster i salen