Kategori: Berättelser ur livet

På morgnarna finns det ett slags lätt svalka i luften och ännu är det rosornas tid, fast den kanske kommer tillbaka i vågor under sommaren:

Rosorna är så tunga att stjälkarna dignar under bördan. Men spårvagnen pratar på ett nästan lättsinnigt vis om Turkish Airlines, innan den susar förbi utan att lyfta.

Vid Lopudska inspekterar jag ”mina” bananplantor medan Londi inspekterar annat, men utom räckhåll för kameran. Jo, de stora bladvingarna växer.

Så här på håll ser ”Patriotens hus” nästan diskret ut. Det är utåt gatan det mesta händer just nu. Ett nytt ”lusthus” har vuxit upp som en jättesvamp ur marken. Genom taket sticker det upp ett ganska högt träd, men det kan vi inte se på den här bilden.

Inne i en gränd lyser en husvägg:

Och så är vi tillbaka hemma och svänger in vid sidan av vår närmaste restaurang ”China House”.

Igår var Londi och jag hos veterinären för ett avslutande kontrollbesök. Ja, de har söndagsöppet på djurmottagningen här och tvärs över gatan finns den stora veterinärmedicinska fakulteten som tar emot sjuka djur alla dagar, dygnet runt. Och vi bor en kvarts promenad (fast vi har åkt taxi de här dagarna) från båda och det känns betryggande.

Nu när Londi mår bra igen, visar hon tydligt sin motvilja mot den plats där hon blivit stucken med så många nålar. Så fort man inte håller ögonen på henne, smiter hon på låga ben och med hängande svans ut i väntrummet och tittar man på henne så håller hon sig motsträvigt fast i golvet med alla fyra tassarna och tittar långt bort med frånvarande blick.

Även andra patienter visade tydligt att de hellre ville vara någon annanstans.

Medan vi väntade på provsvaren lät jag blickarna gå över skrivbordet intill. Vad är det där för en bok? ”Kule u zraku”. Varför har Stieg Larsson invaderat världen?

Genom dörrspringan ser jag väntande patienter, otåliga och tålmodiga.

När jag lutade mig ut genom fönstret någon gång mellan sju och åtta den här morgonen kände jag att det kommer att bli en varm dag. Fast kanske bryts värmen av med åskregn. Eftersom det är lördag gick Londi och jag, efter en sväng genom småhuskvarteret här bredvid, till parkeringsplatsen utanför den lite större livsmedelsaffären Union. Där säljer en ung man grönsaker och lite annat från sin lastbil varje lördag. Han har ett mycket begränsat urval, men nästan allt är hemodlat eller hemproducerat.

snart är alla uteplatser här klädda i ett virrvarr av vinrankor

Londi är rätt svårfotograferad, eftersom hon tycker att det är något skumt med kameran

”Goran”, ett av kvarterets många små kaféer

Jag köpte färsklök, färskpotatis, blomkål, purjolök och kiselo vrhnje (sur grädde).

I förrgår eftermiddag och kväll såg det ut som om jag skulle mista min trogna följeslagare i mitt zagrebska liv, men hon blev räddad och nu sover hon lugnt här i fönsterhörnet. Hon vilar från skräcken och smärtan. Och vi lever båda i lättnad.

Tillsammans med Draženka och Buba genomvandrade Londi och jag en dag förra helgen ett område nere vid Sava eller snarare vid korvsjön Savica som rymmer både kraftverksbyggnader, ett förfallet industriområde, en järnvägssträcka för transporter till och från kraftverket(?), ett naturreservat, en zigensk ”by” och ett rekreationsområde för krigsveteraner (vissa av dem är enligt vad jag har hört beväpnade).

Så snart vi kommit in i sjöområdet förstod eller anade vi att det är så gott som helt befolkat av män i en viss ålder, 45 till 65 ungefär, under helger vid den här vackra tiden av året (Londi och jag har ju tidigare bara varit här under senhöst och tidig vår). De flesta av dem är eller anser sig vara krigsveteraner och de sitter vid vattnet i små klungor med metspön eller flaskor i händerna och stirrar mörkt framför sig. Och åt sidan, om någon som inte hör till deras kategori kommer förbi. Vi fyra hastade förbi så omärkligt som möjligt, fast Londi passade ändå på att ta sig både ett och två dopp, trots att det fanns en skylt som förbjuder hundbad (och medförande av mat ut i vattnet?). Snart var vi vid järnvägen och vi bestämde oss för att följa den ett stycke.

foto Draženka

Buba kom på ett sätt att skydda sina tassar mot de kantiga stenarna. Han tog långa kliv mellan betongplattorna under spåren och snart följde Londi hans exempel.

foto Draženka

Vandringen utmed spåren fick mig att tänka på en film, kanske anar ni vilken. Vi gick och gick. Efter ett tag svängde vi av från järnvägen för att undersöka ett område med moderna ruiner och något som såg ut att vara rester av fruktodlingar:

På tillbakavägen längs spåren frågade Draženka en ung man, som kom cyklande mellan spåren ifrån den zigenska bosättningen, om det här ruinområdet. Han sa att det ännu för kanske 10-15 år sedan hade funnits ett slags restaurang där och det tidigare hade odlats frukt och tomater. Kanske förstördes en del i anslutning till kriget och annat förföll eller förstördes sedan undan för undan.

På ett ställe vid järnvägsspåren hittade vi en vackert slingrande liten stig som förde in i grönskan och sjöområdet. Den tog vi:

Nu var vi inne bland sjöarna igen och till en början såg vi inga andra människor (eller hundar), bara vilda djur, mest fåglar. Det här tror jag är en häger:

Och vi tittade ut över ganska vida vatten:

Näckrosor och liljor blommade i sjökanten och hundarna drack och Londi badade.

Men så hörde vi skrålande röster och vi förstod att vi kommit in i ”rekreationsområdet” igen. Vi slog en vid båge runt platsen som rösterna kom ifrån, men snart dök det upp fler fiskande och drickande veterangruppen och vi travade på med hundarna kopplade för att inte reta någon och efter en stund var vi lyckligen ute ur området. Vi klättrade upp på vallen mot Sava och började gå hemåt. Då fick jag plötsligt syn på en ganska stor sköldpadda alldeles invid stigen:

Vi stannade och tittade på den och Buba försökte sig på att nosa lite. Vad är det för sköldpadda? Är det en inhemsk europeisk kärrsköldpadda eller är det en exotisk sköldpadda som sluppit ut från sitt ”hem”?

°°
PS Salongen bjuder på en ny text ur serien om romanen Arnes kiosk i Zagreb.