Kategori: Berättelser ur livet

Sedan länge, sedan någon gång i april, tror jag, finns det stora plakat som talar om påvens (kommande) besök här.

Och den här helgen är det alltså dags, den fjärde och femte dagen i lindens månad juni.
Sedan igår spärras gator av till och med här i min utkant.

Och jag fick min biljett kontrollerad två gånger på spårvagnen igår av bistra storvuxna kontrolllanter. Överallt är det poliser. Folk som bor utmed kortege-vägen är tillsagda att inte gå ut på sina balkonger och om de har gäster den här helgen ska dessa anmälas, så att inga "okända" kommer in i husen där, för det kommer att vara kontroller av in- och utgående i de hus som ligger vid den väg, där processionen ska förbi. Londi och jag kan inte som vi egentligen hade planerat åka ut på landet, eftersom tågtidtabellerna inte gäller och kaos på stationen förutspås. (Hundar får ju ändå inte åka inrikeståg här ens i vanliga fall, men jag hade planerat en ”blindtur”. Nå, den uppskjuts.)

Vi får väl se var vi ska vara den här lördagen. Kanske håller vi oss på fältet vid moskén, kanske går vi och tar en öl på Sofra med Draženka och Buba.

På morgnarna finns det ett slags lätt svalka i luften och ännu är det rosornas tid, fast den kanske kommer tillbaka i vågor under sommaren:

Rosorna är så tunga att stjälkarna dignar under bördan. Men spårvagnen pratar på ett nästan lättsinnigt vis om Turkish Airlines, innan den susar förbi utan att lyfta.

Vid Lopudska inspekterar jag ”mina” bananplantor medan Londi inspekterar annat, men utom räckhåll för kameran. Jo, de stora bladvingarna växer.

Så här på håll ser ”Patriotens hus” nästan diskret ut. Det är utåt gatan det mesta händer just nu. Ett nytt ”lusthus” har vuxit upp som en jättesvamp ur marken. Genom taket sticker det upp ett ganska högt träd, men det kan vi inte se på den här bilden.

Inne i en gränd lyser en husvägg:

Och så är vi tillbaka hemma och svänger in vid sidan av vår närmaste restaurang ”China House”.

Igår var Londi och jag hos veterinären för ett avslutande kontrollbesök. Ja, de har söndagsöppet på djurmottagningen här och tvärs över gatan finns den stora veterinärmedicinska fakulteten som tar emot sjuka djur alla dagar, dygnet runt. Och vi bor en kvarts promenad (fast vi har åkt taxi de här dagarna) från båda och det känns betryggande.

Nu när Londi mår bra igen, visar hon tydligt sin motvilja mot den plats där hon blivit stucken med så många nålar. Så fort man inte håller ögonen på henne, smiter hon på låga ben och med hängande svans ut i väntrummet och tittar man på henne så håller hon sig motsträvigt fast i golvet med alla fyra tassarna och tittar långt bort med frånvarande blick.

Även andra patienter visade tydligt att de hellre ville vara någon annanstans.

Medan vi väntade på provsvaren lät jag blickarna gå över skrivbordet intill. Vad är det där för en bok? ”Kule u zraku”. Varför har Stieg Larsson invaderat världen?

Genom dörrspringan ser jag väntande patienter, otåliga och tålmodiga.

När jag lutade mig ut genom fönstret någon gång mellan sju och åtta den här morgonen kände jag att det kommer att bli en varm dag. Fast kanske bryts värmen av med åskregn. Eftersom det är lördag gick Londi och jag, efter en sväng genom småhuskvarteret här bredvid, till parkeringsplatsen utanför den lite större livsmedelsaffären Union. Där säljer en ung man grönsaker och lite annat från sin lastbil varje lördag. Han har ett mycket begränsat urval, men nästan allt är hemodlat eller hemproducerat.

snart är alla uteplatser här klädda i ett virrvarr av vinrankor

Londi är rätt svårfotograferad, eftersom hon tycker att det är något skumt med kameran

”Goran”, ett av kvarterets många små kaféer

Jag köpte färsklök, färskpotatis, blomkål, purjolök och kiselo vrhnje (sur grädde).

I förrgår eftermiddag och kväll såg det ut som om jag skulle mista min trogna följeslagare i mitt zagrebska liv, men hon blev räddad och nu sover hon lugnt här i fönsterhörnet. Hon vilar från skräcken och smärtan. Och vi lever båda i lättnad.