Kategori: Berättelser ur livet

Här i Sigečica börjar klarbärens tid gå mot sitt slut, men det gör alls ingenting för en ny fruktsäsong är redan i gång: ”Die Zeit der Mirabelle” kallar jag den och tänker på en bok som jag inte säger vad den heter och som jag aldrig läst, men som jag nog en gång ska läsa. Vi går under plommonträd, små mirabeller, tror jag att det är och då och då sträcker jag in en hand i bladverket och hämtar ner ett litet guldgult klot – de här plommonen är faktiskt nästan helt runda. Ibland ger jag Londi en halva, men om den inte är alldeles perfekt mogen spottar hon ut den igen.

De här plommonträden står nästan alla utanför trädgårdarna. Ut ur trädgårdarna tittar i stället en för mig okänd sort av blommande träd. Ja, jag har säkert sett dem förr, men jag känner inte deras namn. Så här kan de se ut:

I ena handen håller jag en käpp, för nu löper Londi igen och de lösgående hanhundarna följer Londi i hasorna. I morse fick jag fäktas ordentligt med två gråraggiga bestar i ett gathörn. Londi är naturligtvis inte nöjd med mitt vaktande, men hon finner sig i det. Vad ska hon göra? Som tröst får hon träffa den lille trebente för han når ju inte upp.

När vi inte går under lindar och catalpa går vi ofta under klarbärsträd. Vi går under gröna tak med punkter av solgenomlysta röda klot.

Klarbäret hör för mig ihop med min barndoms småländska somrar. Det fanns en buske invid den ena väggen på Greta Anderssons hus i den lilla byn Ingeryd, som ligger ungefär mitt emellan Gränna och Jönköping. Vi hyrde huset om somrarna och under några år var detta paradiset för mina syskon och mig, kanske också för våra föräldrar. Kanske allra mest för mig, sådant är svårt att veta. Ingeryd var sommaren. Och även om klarbären var sura, så var de de vackraste av alla bär och frukter.

Här tror jag att de kallas ”višnja”, fast kanske är det namnet för alla surkörsbär. Flickor kan heta Višnja här, fast det verkar inte vara något särskilt vanligt namn.

Londi ratar klarbären, hon äter bara söta körsbär och dem måste vi köpa. Men jag äter varje morgon av de nedersta grenarnas klara klara bär.

Här lever vi nu i lindens månad, lipanj, och lindarna blommar i kapp med sig själva och överallt där vi går strömmar en nästan bedövande sötma ner över oss och sveper in oss i en tät doftväv. Särskilt magisk är doften under sena ljumma kvällar, när vi inte alls ser att det är under lindar vi går.

Det surrar av humlor och bin uppe i kronorna och livet skiftar fram och tillbaka mellan lövgrönt och blomgrönt.

Det är en vanlig försommarmorgon. Det är måndag i den sista undervisningsveckan; sedan kommer tentamensperioden på ett par veckor. Lite hektiskt är det, men det märks inte så här på morgonpromenaden. Londi går och nosar och jag strosar eller släntrar fram.

Så möter vi Val eller snarare är det väl så att Londi möter Val. Det är hans familj som har fläktaffären i bottenvåningen på huset där vi bor.

Mötet blir kort.

På vägen in igen försöker jag att ta en bild av svalboet, som sitter på lampan i entrén, med svalor i, men det lyckas förstås inte. De flyger förbi strax ovanför mitt huvud.

Jag tar en närbild på själva boet i alla fall och funderar lite över mötet mellan materialen:

Sedan länge, sedan någon gång i april, tror jag, finns det stora plakat som talar om påvens (kommande) besök här.

Och den här helgen är det alltså dags, den fjärde och femte dagen i lindens månad juni.
Sedan igår spärras gator av till och med här i min utkant.

Och jag fick min biljett kontrollerad två gånger på spårvagnen igår av bistra storvuxna kontrolllanter. Överallt är det poliser. Folk som bor utmed kortege-vägen är tillsagda att inte gå ut på sina balkonger och om de har gäster den här helgen ska dessa anmälas, så att inga "okända" kommer in i husen där, för det kommer att vara kontroller av in- och utgående i de hus som ligger vid den väg, där processionen ska förbi. Londi och jag kan inte som vi egentligen hade planerat åka ut på landet, eftersom tågtidtabellerna inte gäller och kaos på stationen förutspås. (Hundar får ju ändå inte åka inrikeståg här ens i vanliga fall, men jag hade planerat en ”blindtur”. Nå, den uppskjuts.)

Vi får väl se var vi ska vara den här lördagen. Kanske håller vi oss på fältet vid moskén, kanske går vi och tar en öl på Sofra med Draženka och Buba.