Kategori: Berättelser ur livet

Johannesbrödträdet hör till de mytomspunna träden i vår värld. Trädet självt i sin eviga grönska där det står på en torr hård jord, men särskilt dess märkligt formade frukter talar till fantasin och inbillningskraften. I litteraturen finns detta träd redan i Gilgamesheposet och sedan förstås på många andra ställen: I Giovanni Vergas I Malavoglia finns på gården en mäktig carrubo. Och så här säger Fernando Pessoa en gång:

Ibland promenerade vi arm i arm under cedrarna och

johannesbrödträden och ingen av oss tänkte på att leva.
Vi trodde oss vara odödliga.

Igår blev jag rikligen beskänkt med johannesbröd från den vackra solöversköljda ön Hvar.

Jag kommer att äta dem – och mäta mitt guld med dess frön.

För ni känner väl till historien om sambandet mellan johannesbrödfröet och mätning av gulds renhet och massa? Ordet ”karat” kommer från grekiskans keration som betyder just johannesbrödfrö. Dessa frön är sinsemellan mycket lika också från frukt till frukt och en gång i tiden var man säker på att alla vägde exakt lika mycket. Och kanske gör de det. Vi är väl inte här för att räkna undantagen?

Här kan ni läsa lite mer och lite sakligare om den här karathistorien.

Igår kväll när jag stod och degade i värmen med några bekanta på gång- och cykelvägen som leder förbi moskén var det någon som började pratade om sniglarna. Hon pekade på ett träd alldeles bakom oss och då såg jag med en känsla av starkt obehag att stammen var klädd med snäckor. Alla utom jag verkade vara bekanta med fenomenet. Några påstod att det beror på hettan och torkan – sniglarna letar efter fukt på träden. Andra menade att träden är sjuka eller att marken är sjuk eller förgiftad. Det intressanta är att sådana här snigelträd bara finns utmed Ulica Frane Krste Frankopana, där vi stod, och längs Ulica Grada Chicaga som utgör fortsättningen på den gatan i riktning ner mot Sava. Jag tittade och tänkte att det här måste jag undersöka. Imorgon går jag hit och tar bilder.

Under natten svepte en enorm vind in över Zagreb och blåste ut värmen ur gatorna och husen. Jag öppnade fönstren åt båda hållen, band fast sovrumsförstret med hundkopplet i byrån och fönstret jag öppnat i balkongrummet höll jag fast med båda händerna. Vinden ilade genom rummen och allt blev friskt och svalt. Och jag kände att jag äntligen utan möda kunde föra en tanke till slut.

På morgonen travade Londi och jag iväg till gatan med snigelträden. Jag hade kameran med mig och tog bild efter bild. Då upptäckte jag en ny underlighet: sniglarna hade inte bara krupit upp på träden utan också på lyktstolparna! Där kan väl ändå inte finnas någon fukt att hämta?

Jag petade lite på snäckskalen och märkte då att de här sniglarna är döda.

Duvorna singlar ner i kvällen genom den ljumma luften utan ett uns av möda och jag står vid mitt fönster och känner att nu, nu kan vi snart gå ut igen. Dagen svalnar utan att bli sval, men hettan rinner undan så smått.

Denna kväll väljer jag att åka in till stan (Londi har inget val) i stället för att ströva omkring vid moskén eller vid ”bunar”, brunnen, eller den före detta brunnen. Vi går till vår hållplats. Människorna känns igen på de ljusa kläderna. Ansiktsdragen döljs av dunklet.

I Donji grad är många på väg mot nöjen eller ingenting särskilt. I luften hörs ett svagt men oavbrutet sorl av röster. Då och då lägger sig suset av en spårvagn ovanpå röstbruset.

Stenläggningen på det stora torget, Trg bana Jelačića, sänder fortfarande ut värme och luften står stilla eller lutar sig över människorna.

En svettdroppe rinner genom mitt öga och världen blir till punkter av mörker och ljus:

Bilden klarnar igen och jag ser spårvagnen mot Borongaj fara förbi. I Borongaj har jag aldrig varit.

Här är fortfarande hett eller hetare: 36-36-37-38-37° etc etc. I alla fall den här veckan ut ska denna hetta pågå. Sådant påverkar naturligtvis ”livsstilen”. Numera promenerar Londi och jag mera nattetid än på dagen. Efter tio på kvällarna sjunker temperaturen oftast under 30-strecket och då tycker Londi det är drägligt att vara ute. Vi träffas med hundgänget på fältet vid moskén eller vid ”bunar”, brunnen, som inte längre är någon brunn men där det är lite svalare. Jag lagar ingen mat. Det enda jag kokar är te eller neskaffe. Så här ungefär äter jag i dessa dagar:

På dagarna gör jag inte mycket.

Nu handlar det om uppehålls- och arbetstillstånd här igen. I fredags hämtade jag några stämplade papper från ”fakulteten” och igår var jag på den centrala polisstationen på Petrinjska för att ta ytterligare ett steg i proceduren. Jag hade satt mig i sinnet att ta mig dit tidigt på morgonen, men gårdagens hetta gjorde att den sista Londi-promenaden inföll efter midnatt, så jag kom inte till Petrinjska förrän vid nio och då flimrade redan luften där det inte föll någon skugga.

Eftersom gatan är under ombyggnad blev den första utmaningen att hitta in i polishuset. När jag väl hittat "hålet från utsidan" gick jag länge längs vindlande korridorer och kom så småningom in i den stora hallen där mängder av människor köade enligt något intrikat system. Många blanka ansikten, många stämplade papper men ingen luftkonditionering och nästan ingen luft.

Efter en stunds håglöst stående vid utlänningsdiskarna 29 och 30 i en kö som svällde ut på bredden kom jag plötsligt oväntat fram till en av luckorna.

Jag räckte fram papper och pass och damen i luckan började bläddra och efter några ögonblick sa hon med ett närmast triumferande tonfall: ”Ni kommer en månad för sent, ni skulle ha varit här i slutet av juli, tillståndet har gått ut.” En kalldusch vill jag inte kalla det för i den tryckande svettiga luften hade det varit skönt med en sådan. Men en chock var det. Jag samlade mig och förnekade och förklarade att jag kommit i precis rätt tid och helt enligt hennes kollegas instruktioner. Detta sista försiggick på engelska via en ”tolk” ur kön. Efter en stunds hetsigt pratande hit och dit gav damen i luckan plötsligt med sig, men det betydde inte att det skulle bli lätt. ”Fyll i det här formuläret”, sa hon och höll upp ett fyrsidigt dokument fulladdat med frågor. ”Och sedan måste ni kopiera det och de övriga pappren och passet och så måste ni köpa en stämpel för 20 kuna.” Jag rafsade ihop pappershögen och gick ner för trapporna till ”stämpelavdelningen”, den kände jag till från förra gången:

Förvånansvärt lätt lyckades jag sedan köpa ett sådant där litet ”frimärke” som är en stämpel eller vad det nu är. Sedan ställde jag mig vid en av skrivpulpeterna vid väggen och gav mig in i dokumentets djungler. Först var det ganska normala frågor: namn, adress, födelseort och liknande. Sedan blev det mer och mer udda. Mina föräldrars förnamn skulle jag skriva. Barnens skolor – tror jag att det var. Det gick ju ännu an kanske, men sedan kom frågor som rörde ”fakta om personen på basis av vars status i Kroatien uppehållstillståndet efterfrågas”. Jag valde att inte fylla i det jag inte alls begrep och det blev massor med luckor så skrev jag under – lite sorglöst. När detta var gjort tog jag mig ut ur polishuset för att leta efter en kopieringsbyrå (eller vad det heter). Jag fann en tvärs över gatan och jag klev in i ett ganska svalt rum:

Tjejen i butiken kopierade med missmodig uppsyn mina papper och mitt pass. Det blev åtta kuna. Sedan var det bara att leta sig tillbaka till den stora hallen i polishuset och där närmare bestämt till šalter 29. ”Det här har gått alldeles för smidigt”, tänkte jag när jag intog min plats i kön. Jag försökte stå så att jag liksom var före mig själv åtminstone. Med en lätt hjärtklappning räckte jag fram papper, pass och ”frimärke”. ”Nu visar det sig att allt är fel”, tänkte jag, men nej, damen bläddrade hit och dit, ganska förnöjt till och med tycktes det. Jag frågade en man i kön om han talade engelska och det gjorde han. Han hjälpte mig sedan att förstå nästa uppmaning. Jag skulle gå ut i ett slags genomgångsrum där det fanns några plaststolar utmed väggen och där det stod en kaffeautomat. Där skulle jag sitta och vänta tills någon kallade på mig. Det kändes inte riktigt övertygande och verkligen inte lockande men jag följde ordern. Jag tog fram en bok och försökte förse mig med tålamod genom att läsa. Medan jag satt där hann jag läsa så gott som hela den lilla novellen ”Die Savanne” av Drago Jančar ur antologin ”Zu zweit nirgendwo – Neue Erzählungen aus Slowenien” som jag köpte på Leipziger Buchmesse för några år sedan. Min läsning var dock inte särskilt koncentrerad och gång på gång tänkte jag att jag befann mig på fel plats – på mer än ett sätt. Men miracolo!, en dörr öppnas och jag hör mitt namn ropas upp. Jag reser mig hastigt och kvinnan som ropat upp mig låter mig förstå att jag ska följa henne. Vi går in i en hiss och far två våningar upp – ”konstigt”, tänkte jag, ”de har ändrat både procedur och platser sedan i höstas, jag som trodde att jag visste hur det här går till.” Vi kommer till en korridor kantad av bruna dörrar som ser mycket avvisande ut. Sådana har jag sett förut men det här är en annan våning. Jag anvisas en stol utanför en av dörrarna. Min ledsagerska öppnar dörren och går in med mina papper och strax kommer hon ut igen, ler vänligt och säger ”Pause” på tyska, ”vielleicht fünfzehn Minuten Pause” och så går hon. Jag sitter där jag sitter och tittar på dörrarna längs korridoren:

Mitt framför mig har jag dörr 320, men det är inte ”min” dörr ska det visa sig så smånigom.

Jag läser färdigt ”Die Savanne”, den slutar ganska otäckt, men egentligen förstår jag inte riktigt vad jag har läst. En man frågar mig något på kroatiska som jag inte är säker på att jag förstår, men jag svarar ändå ”ne znam”, det kan inte vara fel. Några kineser kommer och försvinner. Sedan är det tomt i korridoren en lång stund. Tankarna far hit och dit i huvudet. ”Hur länge är egentligen ‘fünfzehn Minuten’ på en sådan här plats?” Det visar sig förstås att det är längre än femton minuter, men till sist blir jag insläppt, efter att jag ryckt i dörrhandtaget några gånger. Mannen som har hand om mina papper går igenom dem och ställer frågor om sådant som redan står skrivet där. Jag svarar att ”ja, jag arbetar fortfarande eller igen som svensklektor på Filozofski Fakultet och ja, jag bor fortfarande på Hvarska 10”. Jag får ett nytt papper som jag ska ta till en mera lokal polisstation – så småningom, nu är det för tidigt. Kanske kommer poliserna därifrån hem till mig eller så ringer de eller så skulle jag kanske gå dit någon gång före den 15 september. Och nej, jag kan inte få något nytt tillstånd förrän det gamla gått ut i slutet av september. ”Jaha”, säger jag och så frågar jag om det kostar 500 kuna igen. ”Ja, det kostar 500 kuna plus 50 kuna.”