Kategori: Berättelser ur livet

Jag är en ekorre eller i alla fall en plockande varelse och här i mina kvarter i Sigečica finns det mycket gott i träden och på marken under den vackra årstiden. I början av sommaren sträckte jag upp händerna bland klarbärsträdens grenar och lite längre fram i sommaren var det små gula plommon som lockade till plock.

Nu är druvorna mogna i bersåerna och trädgårdarna här omkring. Många druvklasar hänger ut över gatan och då är det svårt att inte åtminstone ibland nypa av en druva eller två. Det här faller förstås inom begreppet ”palla”, fast ”palla druvor” låter ovant.

Efter en blåsig natt ligger det ofta små blåa druvor på trottoaren och då är de väl allas.

ni ser hur perfekt runda de här druvorna är

Och kanske ännu bättre: nu är början av valnötternas långa tid. Vid varje Londi-runda när det inte är mörkt samlar jag på mig en näve eller två. De flesta äter jag direkt och knäcker dem mellan tänderna eller med foten mot gatan, men ett par tar jag med mig hem varje gång.

Londi ägnar sig åt annat samlande. Hon plockar bröd i buskarna.

Johannesbrödträdet hör till de mytomspunna träden i vår värld. Trädet självt i sin eviga grönska där det står på en torr hård jord, men särskilt dess märkligt formade frukter talar till fantasin och inbillningskraften. I litteraturen finns detta träd redan i Gilgamesheposet och sedan förstås på många andra ställen: I Giovanni Vergas I Malavoglia finns på gården en mäktig carrubo. Och så här säger Fernando Pessoa en gång:

Ibland promenerade vi arm i arm under cedrarna och

johannesbrödträden och ingen av oss tänkte på att leva.
Vi trodde oss vara odödliga.

Igår blev jag rikligen beskänkt med johannesbröd från den vackra solöversköljda ön Hvar.

Jag kommer att äta dem – och mäta mitt guld med dess frön.

För ni känner väl till historien om sambandet mellan johannesbrödfröet och mätning av gulds renhet och massa? Ordet ”karat” kommer från grekiskans keration som betyder just johannesbrödfrö. Dessa frön är sinsemellan mycket lika också från frukt till frukt och en gång i tiden var man säker på att alla vägde exakt lika mycket. Och kanske gör de det. Vi är väl inte här för att räkna undantagen?

Här kan ni läsa lite mer och lite sakligare om den här karathistorien.

Igår kväll när jag stod och degade i värmen med några bekanta på gång- och cykelvägen som leder förbi moskén var det någon som började pratade om sniglarna. Hon pekade på ett träd alldeles bakom oss och då såg jag med en känsla av starkt obehag att stammen var klädd med snäckor. Alla utom jag verkade vara bekanta med fenomenet. Några påstod att det beror på hettan och torkan – sniglarna letar efter fukt på träden. Andra menade att träden är sjuka eller att marken är sjuk eller förgiftad. Det intressanta är att sådana här snigelträd bara finns utmed Ulica Frane Krste Frankopana, där vi stod, och längs Ulica Grada Chicaga som utgör fortsättningen på den gatan i riktning ner mot Sava. Jag tittade och tänkte att det här måste jag undersöka. Imorgon går jag hit och tar bilder.

Under natten svepte en enorm vind in över Zagreb och blåste ut värmen ur gatorna och husen. Jag öppnade fönstren åt båda hållen, band fast sovrumsförstret med hundkopplet i byrån och fönstret jag öppnat i balkongrummet höll jag fast med båda händerna. Vinden ilade genom rummen och allt blev friskt och svalt. Och jag kände att jag äntligen utan möda kunde föra en tanke till slut.

På morgonen travade Londi och jag iväg till gatan med snigelträden. Jag hade kameran med mig och tog bild efter bild. Då upptäckte jag en ny underlighet: sniglarna hade inte bara krupit upp på träden utan också på lyktstolparna! Där kan väl ändå inte finnas någon fukt att hämta?

Jag petade lite på snäckskalen och märkte då att de här sniglarna är döda.

Duvorna singlar ner i kvällen genom den ljumma luften utan ett uns av möda och jag står vid mitt fönster och känner att nu, nu kan vi snart gå ut igen. Dagen svalnar utan att bli sval, men hettan rinner undan så smått.

Denna kväll väljer jag att åka in till stan (Londi har inget val) i stället för att ströva omkring vid moskén eller vid ”bunar”, brunnen, eller den före detta brunnen. Vi går till vår hållplats. Människorna känns igen på de ljusa kläderna. Ansiktsdragen döljs av dunklet.

I Donji grad är många på väg mot nöjen eller ingenting särskilt. I luften hörs ett svagt men oavbrutet sorl av röster. Då och då lägger sig suset av en spårvagn ovanpå röstbruset.

Stenläggningen på det stora torget, Trg bana Jelačića, sänder fortfarande ut värme och luften står stilla eller lutar sig över människorna.

En svettdroppe rinner genom mitt öga och världen blir till punkter av mörker och ljus:

Bilden klarnar igen och jag ser spårvagnen mot Borongaj fara förbi. I Borongaj har jag aldrig varit.

Här är fortfarande hett eller hetare: 36-36-37-38-37° etc etc. I alla fall den här veckan ut ska denna hetta pågå. Sådant påverkar naturligtvis ”livsstilen”. Numera promenerar Londi och jag mera nattetid än på dagen. Efter tio på kvällarna sjunker temperaturen oftast under 30-strecket och då tycker Londi det är drägligt att vara ute. Vi träffas med hundgänget på fältet vid moskén eller vid ”bunar”, brunnen, som inte längre är någon brunn men där det är lite svalare. Jag lagar ingen mat. Det enda jag kokar är te eller neskaffe. Så här ungefär äter jag i dessa dagar:

På dagarna gör jag inte mycket.