Kategori: Berättelser ur livet

Ni vet nog var den här balkongen och det här fönstret med så vitt uppslagna fönsterluckor finns. Det här huset utövar sedan första gången jag såg det i februari i år en stark dragningskraft på mig. Skulle mitt liv se helt annorlunda ut om jag bodde där innanför i stället för i det här moderna eller halvmoderna ganska karaktärslösa huset inte långt från den slamrande, mullrande Vukovarska? Skulle detta sköna mediterrana förfall göra det som händer inom dess väggar helt annorlunda än det som händer här? Skulle jag ändå sitta där framför en dator och skriva texter och texter om texter eller skulle jag hela tiden se ut över husen och havet?

För länge sedan i ”min italienska ungdom” var jag ganska ofta i sådana här hus. Jag vet hur lite det kan finnas där inne. Väggarna är säkert vita eller borde vara det. Några dunkla möbler står utmed väggarna, ett tungt bord i mitten av det större rummet, en stor klumpig säng i det mindre och i båda lyser – de kvällar man behöver tända det – ett hårt vitt ljus ensligt från taket.

Jag skulle leva på fårost och tomater och druvor och äpplen ibland, om jag hittade sådana här goda som hos killen med lastbilen idag. Och åt några hemlösa katter skulle jag som textilkonstnärinna från Darmstadt (eller översättare från Zagreb-Vänersborg) av det rätta virket erbjuda en fristad.

°°

PS Salongen har begåvats med en ny text.

Jag försöker lokalisera min position i världen. Bor jag här ”på allvar” nu? Jag minns en bild jag hade i huvudet sent i höstas. Jag stod med fötterna på varsitt isflak – ja, det där med is var egentligen oviktigt – och jag kände att de här flaken sakta sakta gled isär. Det går inte att stå så hur länge som helst. Någon gång måste man dra över den ena foten till det flak där den andra står, eller hur? Nu har jag kanske nått den punkten. Är det här hemma nu? Jag vet inte, för jag får kanske inte stanna här – mer än ett år, två, tre? Men Sverige känns som borta nu, så är det. Har jag bosatt mig i ett slags hemlöshet? Kanske. Nej, missförstå mig inte, det här är ingen klagolåt, inget nödrop, det är ett försök till analys av en belägenhet.

Och vad talar jag för språk? Min kroatiska är fortfarande ytterst skral och benar jag på skoj upp gårdagen utifrån vilka språk jag använde så såg det ut ungefär så här: minikroatiska – engelska – svenska – italienska – tyska – engelska – minikroatiska – lite italienska i telefonen.

Och – mest som en liten påminnelse till mig själv – detta tänkte jag i december om min bostad här.

Igår var det en fontändag för Londi och på sätt och vis för mig också, som fontänfotograf – och som lockad att hoppa i själv. Kanske borde jag inte ha dragit med Londi in till stan i hettan, men på förmiddagen verkade den ännu ganska hanterlig. Sedan svällde den…

Först drack Londi lutad på armbågarna i den triangulära fontänbassängen framför Nationalbanken – (byggnaden är en skapelse av Viktor Kovačić och den ska jag vid ett annat tillfälle visa upp):

Någon halvtimme senare genomförde hon sin klassiska drickning ur fontänen på Trg bana Jelačića:

Sedan steg värmen och jag bestämde att det var tillåtet för hundar att bada i fontäner, så i parken Zrinjevac klev Londi ner i vattnet:

En kort stund senare tog hon ett dopp i fontänen bakom Tomislavstatyn – ni ser Glavni Kolodvor, Centralstationen, i fonden, statyn kan man väl bara ana:

Och solen fyllde himlen:

Nu här den bästa tiden: sommaren är ännu kvar och häller sol och värme över dagarna, värme över kvällarna. Att nätter och morgnar blivit lite svalare är det ingen som klagar över. Samtidigt är hösten här med all sin överflödande rikedom. De mogna druvorna hänger ner från bersåerna, frukträden tyngs av äpplen, päron, plommon, persikor och aprikoser. Nötterna rasslar på marken. De proppfulla stånden på grönsakstorgen prunkar i överdådiga färger. Tänk vad röda paprikor kan vara!

Londi och jag kom just hem från vår lördagsmorgonpromenad till den unge mannen som säljer sina täppors frukter från en liten lastbil i hörnet av en parkeringsplats inte så långt här ifrån. Det var liv och rörelse där denna morgon. Folk pratade högt och knuffade vänskapligt på varandra i den lilla kön som gick på både längden och bredden. Londi passade på att låta sig klias mitt i röran, hon gillar ju att ha folk omkring sig. Och vi handlade massor. Jag tror jag ska pina er med att berätta precis vad: ett kilo tomater, ett kilo röda paprikor, ett kilo plommon, ett kilo päron, en liter (eller en mera obestämd mängd) kiselo vrhnje (sur grädde, som ni säkert vet) och tio jaja (ägg alltså). Det blev 57 kuna.

Här är alltsammans i mitt kök – bilden är lite mörk för det finns inga fönster i köket, men desto fler här i balkongrummet:

Jag är en ekorre eller i alla fall en plockande varelse och här i mina kvarter i Sigečica finns det mycket gott i träden och på marken under den vackra årstiden. I början av sommaren sträckte jag upp händerna bland klarbärsträdens grenar och lite längre fram i sommaren var det små gula plommon som lockade till plock.

Nu är druvorna mogna i bersåerna och trädgårdarna här omkring. Många druvklasar hänger ut över gatan och då är det svårt att inte åtminstone ibland nypa av en druva eller två. Det här faller förstås inom begreppet ”palla”, fast ”palla druvor” låter ovant.

Efter en blåsig natt ligger det ofta små blåa druvor på trottoaren och då är de väl allas.

ni ser hur perfekt runda de här druvorna är

Och kanske ännu bättre: nu är början av valnötternas långa tid. Vid varje Londi-runda när det inte är mörkt samlar jag på mig en näve eller två. De flesta äter jag direkt och knäcker dem mellan tänderna eller med foten mot gatan, men ett par tar jag med mig hem varje gång.

Londi ägnar sig åt annat samlande. Hon plockar bröd i buskarna.