Kategori: Berättelser ur livet

Gårdagen var en vandringsdag, den första den här hösten. För två veckor var det ännu sommar här och då var det ännu havet eller någon grön flod som lockade mest. Men nu är det den härliga hösttiden med pricklande frisk luft och ljust och lätt solsken. Vi, det vanliga vandrargänget, Draženka, Predrag, Buba, Londi och jag, gick upp genom bokskogen mot Sljeme. Som en kommentar till bergets namn lägger jag in ett litet självcitat från när vi var i de här trakterna i början av april:

Jag har märkt att nästan ingen här säger Medvednica, nästan alla säger Sljeme, men egentligen är Sljeme namnet på Medvednicas högsta topp (1033 meter). Man säger att man går till Sljeme, men de flesta går inte alls upp till toppen. Det gjorde inte vi heller, fast vi sa också att vi gick till Sljeme.

Nå, vi gick inte heller till toppen eller inte heller denna gång gick vi till toppen, men vi tyckte att vi gick till Sljeme, för det gör man. I alla fall gick vi en helt annan väg än sist och ett tag befann vi oss utanför Zagrebs županija (”provins”), nämligen i Krapinsko-zagorska županija märkte vi av en skylt som hälsade oss välkomna dit.

Till en början följde vi en väg som ”alla andra” också valt, så det var mycket folk omkring oss:

Men efter ett tag svängde vi in på en egen stig och efter det mötte vi bara ett fåtal vandrare. Det fanns gott om vatten i bäckarna, så Londi och Buba kunde ta sig en slurk lite då och då och vi människor fyllde våra vattenflaskor.

Uppe på ”toppen”, alltså en lägre topp en själva Sljeme, finns det två serveringar och diverse andra märkvärdigheter. Hit når också en bilväg, så plötsligt var det bilar längs kanten.

Blicken ner mot slätten skymdes nästan helt av träd, men man anade att det var lägre där bakom.

Vi åt vår medhavda matsäck och köpte lite specialiteter fyllda med ost och äpplen i den ena serveringen och sedan började nedvandringen.

På ett ställe gick det att få en liten utblick över det omkringliggande landskapet:

Bokskogen är ännu mycket grön här:

Ni vet nog var den här balkongen och det här fönstret med så vitt uppslagna fönsterluckor finns. Det här huset utövar sedan första gången jag såg det i februari i år en stark dragningskraft på mig. Skulle mitt liv se helt annorlunda ut om jag bodde där innanför i stället för i det här moderna eller halvmoderna ganska karaktärslösa huset inte långt från den slamrande, mullrande Vukovarska? Skulle detta sköna mediterrana förfall göra det som händer inom dess väggar helt annorlunda än det som händer här? Skulle jag ändå sitta där framför en dator och skriva texter och texter om texter eller skulle jag hela tiden se ut över husen och havet?

För länge sedan i ”min italienska ungdom” var jag ganska ofta i sådana här hus. Jag vet hur lite det kan finnas där inne. Väggarna är säkert vita eller borde vara det. Några dunkla möbler står utmed väggarna, ett tungt bord i mitten av det större rummet, en stor klumpig säng i det mindre och i båda lyser – de kvällar man behöver tända det – ett hårt vitt ljus ensligt från taket.

Jag skulle leva på fårost och tomater och druvor och äpplen ibland, om jag hittade sådana här goda som hos killen med lastbilen idag. Och åt några hemlösa katter skulle jag som textilkonstnärinna från Darmstadt (eller översättare från Zagreb-Vänersborg) av det rätta virket erbjuda en fristad.

°°

PS Salongen har begåvats med en ny text.

Jag försöker lokalisera min position i världen. Bor jag här ”på allvar” nu? Jag minns en bild jag hade i huvudet sent i höstas. Jag stod med fötterna på varsitt isflak – ja, det där med is var egentligen oviktigt – och jag kände att de här flaken sakta sakta gled isär. Det går inte att stå så hur länge som helst. Någon gång måste man dra över den ena foten till det flak där den andra står, eller hur? Nu har jag kanske nått den punkten. Är det här hemma nu? Jag vet inte, för jag får kanske inte stanna här – mer än ett år, två, tre? Men Sverige känns som borta nu, så är det. Har jag bosatt mig i ett slags hemlöshet? Kanske. Nej, missförstå mig inte, det här är ingen klagolåt, inget nödrop, det är ett försök till analys av en belägenhet.

Och vad talar jag för språk? Min kroatiska är fortfarande ytterst skral och benar jag på skoj upp gårdagen utifrån vilka språk jag använde så såg det ut ungefär så här: minikroatiska – engelska – svenska – italienska – tyska – engelska – minikroatiska – lite italienska i telefonen.

Och – mest som en liten påminnelse till mig själv – detta tänkte jag i december om min bostad här.

Igår var det en fontändag för Londi och på sätt och vis för mig också, som fontänfotograf – och som lockad att hoppa i själv. Kanske borde jag inte ha dragit med Londi in till stan i hettan, men på förmiddagen verkade den ännu ganska hanterlig. Sedan svällde den…

Först drack Londi lutad på armbågarna i den triangulära fontänbassängen framför Nationalbanken – (byggnaden är en skapelse av Viktor Kovačić och den ska jag vid ett annat tillfälle visa upp):

Någon halvtimme senare genomförde hon sin klassiska drickning ur fontänen på Trg bana Jelačića:

Sedan steg värmen och jag bestämde att det var tillåtet för hundar att bada i fontäner, så i parken Zrinjevac klev Londi ner i vattnet:

En kort stund senare tog hon ett dopp i fontänen bakom Tomislavstatyn – ni ser Glavni Kolodvor, Centralstationen, i fonden, statyn kan man väl bara ana:

Och solen fyllde himlen:

Nu här den bästa tiden: sommaren är ännu kvar och häller sol och värme över dagarna, värme över kvällarna. Att nätter och morgnar blivit lite svalare är det ingen som klagar över. Samtidigt är hösten här med all sin överflödande rikedom. De mogna druvorna hänger ner från bersåerna, frukträden tyngs av äpplen, päron, plommon, persikor och aprikoser. Nötterna rasslar på marken. De proppfulla stånden på grönsakstorgen prunkar i överdådiga färger. Tänk vad röda paprikor kan vara!

Londi och jag kom just hem från vår lördagsmorgonpromenad till den unge mannen som säljer sina täppors frukter från en liten lastbil i hörnet av en parkeringsplats inte så långt här ifrån. Det var liv och rörelse där denna morgon. Folk pratade högt och knuffade vänskapligt på varandra i den lilla kön som gick på både längden och bredden. Londi passade på att låta sig klias mitt i röran, hon gillar ju att ha folk omkring sig. Och vi handlade massor. Jag tror jag ska pina er med att berätta precis vad: ett kilo tomater, ett kilo röda paprikor, ett kilo plommon, ett kilo päron, en liter (eller en mera obestämd mängd) kiselo vrhnje (sur grädde, som ni säkert vet) och tio jaja (ägg alltså). Det blev 57 kuna.

Här är alltsammans i mitt kök – bilden är lite mörk för det finns inga fönster i köket, men desto fler här i balkongrummet: