Kategori: Berättelser ur livet

Det är inte bara jag som intresserar mig för valnötter här i Sigečica, det finns också andra människor som gör det. Yngre människor, oftast män, plockar då och då upp en nöt, jonglerar lite med den och knäcker den sedan på något flott och svårt sätt till exempel med knytnäven mot en lyktstolpe. Äldre människor, ofast kvinnor men även en del män, rotar i löven med käppar och plockar och plockar i stora påsar. Härom dagen såg jag två gummor sitta vid ett träbord i en park. På bordet hade de en jättehög med valnötter och den ena gumman knäckte systematiskt den ena nöten efter den andra med en liten hammare. På bordet stod också en termos och två kaffemuggar.

För en tid sedan upptäckte jag att även kajorna verkar vara lite svaga för dessa nötter. Jag ser ofta en kaja flyga genom luften med en alldeles för stor nöt i den uppspärrade näbben. Vad ska du göra med nöten, har jag tänkt flera gånger. Hur öppnar du den? Kajorna vet ju uppenbarligen att det finns något gott där innanför det hårda knotiga skalet och har säkert en avsikt med sitt nötplockande.

Igår eftermiddag när Londi och jag svängde in på Pašmanska ulica fick jag ett svar på min fråga. Högt ovanför gatan flög en kaja med en valnöt i näbbnypan. Plötsligt öppnade kajan näbben och nöten föll med fart ner genom luftlagren och skalet sprack när den slog i gatan. Vips var kajan där och plockade i sig av nötbitarna. ”Det där är ju en sentida släkting till dinosaurierna”, tänkte jag och tuggade därmed runt på en rätt svårsmält läsefrukt.

Om ni vill se något ni aldrig sett, så föreslår jag att ni tittar någon annanstans för det här blir en inblick i det återkommande. Lördag morgon: Londi och jag går till killen med grönsakslastbilen för att handla.

Det är en grå dag med mjuk mild luft som inte visar upp något särskilt mer än lite höstlöv på marken. Londi tittar hastigt upp från sitt luktande och jag tar en bild:

Jag försöker ta en till i ett obevakat ögonblick men Londi känner när kameran riktas mot henne och hon fyrar snabbt av en lite lurig blick mitt i steget:

Och så är vi vid lastbilen och jag råkar kasta en blick på registreringsskylten: VŽ står det, alltså är min grönsakshandlare från provinsen Varaždin och inte ifrån någon utkant av Zagreb som jag hela tiden tänkt. Han kör kanske några mil för att komma hit och kanske stannar han på flera ställen.

Här kan ni förutom försäljare och kundnacke se lite av varorna. Sikten mot högen med de vackert rödkindade äpplena är tyvärr skymd, men jag har några av dem här.

Detta är inte något paradis för förpackningsindustrin. Man kommer hit med äggkartonger, säckar, glasburkar (för sur grädde) och små kärror (för kålhuvuden).

Vi vänder hem. Det har regnat under natten så det finns gott om leriga vattenpölar på de små grusvägarna. Och mycket att lukta på om man är hund.

°°
PS I Salongen finns en ny text, en text om en resa i Galizien.

Daniela, min italienska kollega här vid Filozofski fakultet i Zagreb, och jag har ibland funderat över och pratat om att det egentligen är både trist och konstigt att vi knappast känner någon av de andra utlandslektorerna här. Nå, härom dagen kom vi på att det som inte är, det kan bli och så satte vi ihop ett litet rundbrev till våra utländska kolleger, en adresslista hade vi redan genom en av sekreterarna. Och smack, så släppte vi iväg det tjocka gruppmailet! Inom några timmar hade vi redan en bunt svar. Men – några av dem som skrev lät oss upptäcka vissa brister i vår organisationstalang. Vi hade satt tidpunkten till fredagen den 29 oktober, men någon sådan finns inte det här året, meddelade oss en kinesisk kollega och hon ville tro att vi menade lördagen som ju verkligen är den 29, men vi menade i stället fredagen den 28 (för eropéer är dagarnas namn det primära, för kineser i Europa känns antagligen datum pålitligare, lärde vi oss av det). Sedan mailade en slovensk kollega att kaféet i arkeologiska museet som vi valt för träffen bara har öppet sommartid och nu har det faktiskt hunnit bli höst.

Vi lyckades alltså med konststycket att föreslå både fel tid och fel plats. Men det som är fel kan ofta rättas till, så nu har vi bestämt att vi ses utanför arkeologiska museet idag klockan ett. Tyvärr har det visat sig att många av våra kolleger undervisning då, så den här första träffen blir en mycket liten försöksballong, men vi vet att det till nästa gång finns intresse från lektorerna från Kina, Ungern, Japan, Slovenien, Slovakien, Spanien, Belgien, Frankrike, Österrike, Tyskland och Portugal och kanske ännu fler – för en del är säkert borta på grund av den stundande allhelgonahelgen, som vi inte heller tänkte på.

Härom dagen var Londi och jag på ”vårt torg” Branimirova tržnica för första gången på länge. Ja, vi hade inte varit sedan försommaren, efter det hade det blivit för varmt för Londi att gå dit och för mig ensam en alltför tråkig väg. Och sedan ”glömde” jag under en tid att gå dit och nöjde mig med min ”lördagslastbil”, fast där finns ju inte ”allt” och det kom jag nu att tänka på. När vi dök upp på torget igen blev vi hälsade välkomna tillbaka. Jag saknade min ”honungstant” men hon är väl inte där varje dag. Kommer hon inte tillbaka får jag väl i värsta fall hämta min honung på Dolac. Jag köpte lite rötter och paprikor och hemgjord ajvar. Och så köpte jag sådana där små mörka druvor med tjocka skal och stora kärnor som är så oerhört söta och goda, men säkert helt omöjliga för export för förutom det här besvärliga med skalen och kärnorna så är de väldigt känsliga och ”färska”. De ska ätas direkt. Och så köpte jag – på Predis inrådan – förförsta gången en påse sådana här halvtorkade fikon.

En spännande ätupplevelse blev de här fikonen. Alla smakade olika. Ja, alla var förstås inte godast, men några var fantastiska – på olika sätt.

Gårdagen var en vandringsdag, den första den här hösten. För två veckor var det ännu sommar här och då var det ännu havet eller någon grön flod som lockade mest. Men nu är det den härliga hösttiden med pricklande frisk luft och ljust och lätt solsken. Vi, det vanliga vandrargänget, Draženka, Predrag, Buba, Londi och jag, gick upp genom bokskogen mot Sljeme. Som en kommentar till bergets namn lägger jag in ett litet självcitat från när vi var i de här trakterna i början av april:

Jag har märkt att nästan ingen här säger Medvednica, nästan alla säger Sljeme, men egentligen är Sljeme namnet på Medvednicas högsta topp (1033 meter). Man säger att man går till Sljeme, men de flesta går inte alls upp till toppen. Det gjorde inte vi heller, fast vi sa också att vi gick till Sljeme.

Nå, vi gick inte heller till toppen eller inte heller denna gång gick vi till toppen, men vi tyckte att vi gick till Sljeme, för det gör man. I alla fall gick vi en helt annan väg än sist och ett tag befann vi oss utanför Zagrebs županija (”provins”), nämligen i Krapinsko-zagorska županija märkte vi av en skylt som hälsade oss välkomna dit.

Till en början följde vi en väg som ”alla andra” också valt, så det var mycket folk omkring oss:

Men efter ett tag svängde vi in på en egen stig och efter det mötte vi bara ett fåtal vandrare. Det fanns gott om vatten i bäckarna, så Londi och Buba kunde ta sig en slurk lite då och då och vi människor fyllde våra vattenflaskor.

Uppe på ”toppen”, alltså en lägre topp en själva Sljeme, finns det två serveringar och diverse andra märkvärdigheter. Hit når också en bilväg, så plötsligt var det bilar längs kanten.

Blicken ner mot slätten skymdes nästan helt av träd, men man anade att det var lägre där bakom.

Vi åt vår medhavda matsäck och köpte lite specialiteter fyllda med ost och äpplen i den ena serveringen och sedan började nedvandringen.

På ett ställe gick det att få en liten utblick över det omkringliggande landskapet:

Bokskogen är ännu mycket grön här: