En långrandig berättelse om ett besök på polisstationen

Nu handlar det om uppehålls- och arbetstillstånd här igen. I fredags hämtade jag några stämplade papper från ”fakulteten” och igår var jag på den centrala polisstationen på Petrinjska för att ta ytterligare ett steg i proceduren. Jag hade satt mig i sinnet att ta mig dit tidigt på morgonen, men gårdagens hetta gjorde att den sista Londi-promenaden inföll efter midnatt, så jag kom inte till Petrinjska förrän vid nio och då flimrade redan luften där det inte föll någon skugga.

Eftersom gatan är under ombyggnad blev den första utmaningen att hitta in i polishuset. När jag väl hittat "hålet från utsidan" gick jag länge längs vindlande korridorer och kom så småningom in i den stora hallen där mängder av människor köade enligt något intrikat system. Många blanka ansikten, många stämplade papper men ingen luftkonditionering och nästan ingen luft.

Efter en stunds håglöst stående vid utlänningsdiskarna 29 och 30 i en kö som svällde ut på bredden kom jag plötsligt oväntat fram till en av luckorna.

Jag räckte fram papper och pass och damen i luckan började bläddra och efter några ögonblick sa hon med ett närmast triumferande tonfall: ”Ni kommer en månad för sent, ni skulle ha varit här i slutet av juli, tillståndet har gått ut.” En kalldusch vill jag inte kalla det för i den tryckande svettiga luften hade det varit skönt med en sådan. Men en chock var det. Jag samlade mig och förnekade och förklarade att jag kommit i precis rätt tid och helt enligt hennes kollegas instruktioner. Detta sista försiggick på engelska via en ”tolk” ur kön. Efter en stunds hetsigt pratande hit och dit gav damen i luckan plötsligt med sig, men det betydde inte att det skulle bli lätt. ”Fyll i det här formuläret”, sa hon och höll upp ett fyrsidigt dokument fulladdat med frågor. ”Och sedan måste ni kopiera det och de övriga pappren och passet och så måste ni köpa en stämpel för 20 kuna.” Jag rafsade ihop pappershögen och gick ner för trapporna till ”stämpelavdelningen”, den kände jag till från förra gången:

Förvånansvärt lätt lyckades jag sedan köpa ett sådant där litet ”frimärke” som är en stämpel eller vad det nu är. Sedan ställde jag mig vid en av skrivpulpeterna vid väggen och gav mig in i dokumentets djungler. Först var det ganska normala frågor: namn, adress, födelseort och liknande. Sedan blev det mer och mer udda. Mina föräldrars förnamn skulle jag skriva. Barnens skolor – tror jag att det var. Det gick ju ännu an kanske, men sedan kom frågor som rörde ”fakta om personen på basis av vars status i Kroatien uppehållstillståndet efterfrågas”. Jag valde att inte fylla i det jag inte alls begrep och det blev massor med luckor så skrev jag under – lite sorglöst. När detta var gjort tog jag mig ut ur polishuset för att leta efter en kopieringsbyrå (eller vad det heter). Jag fann en tvärs över gatan och jag klev in i ett ganska svalt rum:

Tjejen i butiken kopierade med missmodig uppsyn mina papper och mitt pass. Det blev åtta kuna. Sedan var det bara att leta sig tillbaka till den stora hallen i polishuset och där närmare bestämt till šalter 29. ”Det här har gått alldeles för smidigt”, tänkte jag när jag intog min plats i kön. Jag försökte stå så att jag liksom var före mig själv åtminstone. Med en lätt hjärtklappning räckte jag fram papper, pass och ”frimärke”. ”Nu visar det sig att allt är fel”, tänkte jag, men nej, damen bläddrade hit och dit, ganska förnöjt till och med tycktes det. Jag frågade en man i kön om han talade engelska och det gjorde han. Han hjälpte mig sedan att förstå nästa uppmaning. Jag skulle gå ut i ett slags genomgångsrum där det fanns några plaststolar utmed väggen och där det stod en kaffeautomat. Där skulle jag sitta och vänta tills någon kallade på mig. Det kändes inte riktigt övertygande och verkligen inte lockande men jag följde ordern. Jag tog fram en bok och försökte förse mig med tålamod genom att läsa. Medan jag satt där hann jag läsa så gott som hela den lilla novellen ”Die Savanne” av Drago Jančar ur antologin ”Zu zweit nirgendwo – Neue Erzählungen aus Slowenien” som jag köpte på Leipziger Buchmesse för några år sedan. Min läsning var dock inte särskilt koncentrerad och gång på gång tänkte jag att jag befann mig på fel plats – på mer än ett sätt. Men miracolo!, en dörr öppnas och jag hör mitt namn ropas upp. Jag reser mig hastigt och kvinnan som ropat upp mig låter mig förstå att jag ska följa henne. Vi går in i en hiss och far två våningar upp – ”konstigt”, tänkte jag, ”de har ändrat både procedur och platser sedan i höstas, jag som trodde att jag visste hur det här går till.” Vi kommer till en korridor kantad av bruna dörrar som ser mycket avvisande ut. Sådana har jag sett förut men det här är en annan våning. Jag anvisas en stol utanför en av dörrarna. Min ledsagerska öppnar dörren och går in med mina papper och strax kommer hon ut igen, ler vänligt och säger ”Pause” på tyska, ”vielleicht fünfzehn Minuten Pause” och så går hon. Jag sitter där jag sitter och tittar på dörrarna längs korridoren:

Mitt framför mig har jag dörr 320, men det är inte ”min” dörr ska det visa sig så smånigom.

Jag läser färdigt ”Die Savanne”, den slutar ganska otäckt, men egentligen förstår jag inte riktigt vad jag har läst. En man frågar mig något på kroatiska som jag inte är säker på att jag förstår, men jag svarar ändå ”ne znam”, det kan inte vara fel. Några kineser kommer och försvinner. Sedan är det tomt i korridoren en lång stund. Tankarna far hit och dit i huvudet. ”Hur länge är egentligen ‘fünfzehn Minuten’ på en sådan här plats?” Det visar sig förstås att det är längre än femton minuter, men till sist blir jag insläppt, efter att jag ryckt i dörrhandtaget några gånger. Mannen som har hand om mina papper går igenom dem och ställer frågor om sådant som redan står skrivet där. Jag svarar att ”ja, jag arbetar fortfarande eller igen som svensklektor på Filozofski Fakultet och ja, jag bor fortfarande på Hvarska 10”. Jag får ett nytt papper som jag ska ta till en mera lokal polisstation – så småningom, nu är det för tidigt. Kanske kommer poliserna därifrån hem till mig eller så ringer de eller så skulle jag kanske gå dit någon gång före den 15 september. Och nej, jag kan inte få något nytt tillstånd förrän det gamla gått ut i slutet av september. ”Jaha”, säger jag och så frågar jag om det kostar 500 kuna igen. ”Ja, det kostar 500 kuna plus 50 kuna.”

10 tankar om “En långrandig berättelse om ett besök på polisstationen

  1. Att du orkar ! Din utförliga beskrivning av dessa byråkratiska procedurer med eller utan luftkonditionering, med otrevliga eller ibland lite snällare anställda påminner mig om något av Kafka eller Uwe Tellkamps ”Der Turm”.

  2. Du kan ju alltid trösta dig med att människor som du håller hela regimenten av småbyråkrater i arbete… Du är en slags sysselsättningsåtgärd, i princip…

  3. Usch, ja! Att få sina papper stämplade och tillstånd inklistrade är inte helt lätt. Hoppas du återhämtar dig! En scen ur en bok av Kafka är en träffande beskrivning.

    I Spanien tog det mig närmare åtta månader att få mitt residenskort. Detta trots att den polischef som skulle fixa det hela läste engelska för mig. Möjligen nästa vecka, sa han varje vecka. ”Mañana” är en mycket vidsträckt tidsrymd. När jag väl fick det, tvingades jag lämna mina fingeravtryck på polisstationen, som om jag begått ett brott. Kanske såg de det så…

  4. Ja, Kafka är bara förnamnet som jag alltid brukar säga…

    Kroatien är ju bara ett tuppfjät från medlemsskap i EU. Då borde väl en del av formaliteterna ang. uppehålls- och arbetstillstånd falla. Men tyvärr visar erfarenheter från tex Sverige och Österrike att myndigheterna är väldigt fiffiga på att hitta på ersättingsprocedurer som sysselsätter lika mycket folk. Minst.

  5. Men sysselsättningsmanin är inte hela problemet. Folk verkar gilla att peka åt femton olika håll.
    I en svensk vårdsituation kallas man från två dagars-nevrologen, till ETT efterbesök efter fem månader, EN sjuksköterska i förorten (för att det är billigare hyra där), en kurator på annan plats, och en kvartersläkare, samt ett nevrolog-rehab på ytterligare ett utkantssjukhus, där väntetiderna är typ tre till åtta månader. Och allt detta beror på nedskärningar, personalbrist och – ni vet – älsklingsordet ”effektivisering”. Tja, inte så effektivt för den som väntar, och ska åka i en radie runt stan på fem mil. Men nu är det snart över.

    Pity the poor immigrant!

  6. Ha, Ha. Din berättelse låter nästan som plockad från en scen ur filmen ”Asterix 12 Stordåd”, trots att Din historia inte fick samma effektiva avslut. Filmen kom i mitten av 70 talet och denna scen bidrog till att den fick omedelbar (inofficiell) kultstatus i Östeuropa. Jag minns att min professor i kultursociologi tog risken och kommenterade filmen på ett seminarium och berättade bl a att han hade sett den även i Ungern och Jugoslavien och att det var lika långa köer till kassan där som hos oss i Rumänien. Slutsatsen sammanfattades i det något enigmatiska frasen ”det måste bero på något”, men vi krävde inte några ytterligare analyser då vi ansåg att han redan hade tagit en stor risk. Vi älskade denna filmscen för att den beskrev vår vardag och framförallt för att Asterix och Obelix till sist gav alla byråkratioffer upprättelse. Idag är det faktiskt mycket bättre i Östeuropa, men arvet efter kommunisterna uppenbarar sig fortfarande på ett eller annat sätt (usch! det känns olustigt att använda ordet ”bättre” i detta sammanhang, men det finns grader i helvetet). Israels folks ökenvandring tog 40 år. Det säger mycket. Den gamla generationen måste dö ut innan livet kan bli bättre på riktigt. Vi som kanske inte kommer ända fram till Kanaan får titta på Asterix under tiden vi ökenvandrar och fortsätta med att betrakta livet från sin komiska sida.

    Scenen börjar på första länken och fortsätter en bit på den andra.
    http://www.youtube.com/watch?v=_iIsGMmnLbE

  7. Tack för kommentarerna och associationsbanorna som ni visar här! Jo, Kafka tänkte jag också på i korridoren där. Tack speciellt för ”Asterix 12 Stordåd”, Mircea! Ja, den skulle jag gärna projicera på väggen vid nästa besök.

    Naturligtvis är det inte bara vi utlänningar som trakasseras så här. Polisstationen på Petrinjska (och de lokala polisstationerna med för den delen) är en skräck för de flesta vanliga medborgare här. Jag har en väninna som bott i Zagreb i sex eller sju år, men hon kan inte få Zagreb godkänd som sin bostadsort, eftersom hon inte på egen hand ”kan mäta något i sin byggnad”, så hon står skriven på sin mors adress i en slavonsk småstad, vilket förorsakar en hel del krångel för henne varje gång hon ska göra nog ”byråkratiskt”. Hon skulle kunna lösa problemet genom att låtsas att hon bor i en lägenhet hos vänner i Zagreb, där inget behöver mätas i huset, men hon vägrar för hon vill inte bli tvingad att ljuga.

    Som sagt var det här bara första steget i vandringen och jag har dessutom haft en väldig tur, eftersom jag inte kom hit ner någon dag senare. Då hade jag behövt åka tillbaka till Sverige och börja om hela den inledande processen där med advokater, apostille-stämplar, utdrag ur brottsregister och ambassadbesök och ett och annat mer.

    Gunnar, jo jag brukar ibland kommentera den här företeelsen som en form av dold arbetslöshet, vilket väcker förstämning hos en del, egentligen hos mig också.

  8. Bodil, I’m surprised they let you take pictures in there. And look at that cross, so much for the separation of church and state! That is Croatia for you 😉

  9. I don’t think they did actually let me. I took most of the photos when nobody saw it (incredible but true – this is Croatia for you!). Yes, I saw the cross – this is… This line is so perfect!

Kommentera