Kategori: Berättelser ur livet

Morgonluften var sval efter nattens regn. Jag såg att träden mist en del av sin blomsterprakt och mindes hur vinden tjutit i fönsterspringorna kvällen innan, men här och där skummade det fortfarande i rosa och vitt.

Londi och jag tog en ny väg förbi urblåsta hus eller moderna ruiner. Vad kommer att hända här? Hur länge har husen stått och gapat så här? Och hur länge till ska de gapa?

Jag ser en förvillande verklighetstrogen graffiti-bil liksom tränga sig förbi ett hörn. Vi går närmare och avväpnar den dess verklighet:

Men vad betyder årtalet strax intill? 1312 står det väl?

Ja, och ”sedan gick vi hem”, som avslutningsformeln lydde i mina allra första skoluppsatser.

Igår kväll kom min son Rudolf hit till Zagreb och vi satt och pratade till långt in på natten. Därför fick det bli sovmorgon den här dagen och en lång frukost. Som avslutning tog vi varsin clementin och när vi skalat dem upptäckte Rudolf att vi hade gjort varsin elefant av skalet. Så här:

Min är i och för sig lite mindre konturskarp än hans, men det är väl ändå ganska märkligt eller lustigt att skalen blev så lika. Kan man ärva sättet att skala en clementin? Hur gör ni, mina läsare, när ni skalar en clementin?

°°
PS Det finns en ny sydslavisk text i Salongen.

Jag har ännu inte blivit kvitt min skräckblandade förtjusning eller kanske snarare min förtjusningsblandade skräck över skorstenen i Trbovlje, som jag upplevde under resan fram och tillbaka mellan Zagreb och Ljubljana i slutet av februari. Den är för hög. Jag tog en bild i kvällsljus:

Visst anar man den förfärliga höjden redan genom ett sådant fotografi, men jag har hittat en mycket hemskare bild här. Den kan jag inte ha framme, utan den får ligga dold som länk för korta tillfälliga tittar. På något vis är den som teckningen av katten som sprack i Arosenius’ Kattresan. Som barn kunde jag inte titta på den mer än något kort ögonblick i taget, men samtidigt lockade den mig tillbaka om och om igen. Det gör Europas högsta skorsten också. Den är för hög; den är högre än allt i landskapet och ändå står den i ett bergslandskap. Jag blir knäsvag av att se den och måste strax titta bort, men sedan måste jag titta igen för att se om det verkligen kan vara sant.

Vi stryker runt i kvarteren här i morgontimmen. Idag har jag tittat på tvätt, Londi har hittat bröd och annat gott i buskarna.

Det är något fridfullt över dessa lakan som hänger så här ute i det allmänna och samtidigt är det något utmanande med dem. De skulle ju hur lätt som helst kunna bli stulna, fast kanske ändå inte. Husen har många ögon. Jag minns en tid i Vänersborg, när det fanns en stor kosovoalbansk flyktingförläggning där; man sa att kosovoalbanerna stal tvätten från linorna i trädgårdarna…

Varje morgon vid halvsjutiden ungefär ger vi oss ut på vår morgonpromenad, Londi och jag. En av våra rundor följer den lilla gatan Čiovska. Där finns en särskilt spännande punkt: Katthuset. Om man kastar en flyktig blick på huset ser det helt normalt ut, men tittar man lite noggrannare, upptäcker man att tegelpannor fattas, att växtligheten i trädgården lever sitt eget vilda liv och att det finns stora sprickor i husväggarna. Sedan en tid vet jag att det inte bor några människor i huset, men att trädgården och trappan till ingången är katternas rike och de har också skyddsänglar som varje dag skjuter in ny mat under staketet eller grinden. Några av katterna verkar härska över trappområdet:

Andra smyger omkring ute i trädgårdens gröna virrvarr:

När jag tittar in över staketet känns det ibland som att slå upp en sida i en riktigt fin gammal sagobok. Och är inte törnroshäcken på väg att växa sig hög?