Kategori: Berättelser ur livet

Även om jag på min lediga tid mest strövar omkring med Londi här i kvarteret och plockar valnötter på marken och tjuvplockar enstaka druvor ur trädgårdarna, så är det nog så att jag aldrig tidigare levt ett så urbant och kosmopolitiskt liv. Under de senaste veckorna har jag sett en tyskspråkig version av Fröken Julie (Gospođica Julija) på Zagrebačko kazalište mladih, samma teater där mina studenter spelade Strindberg i maj i år för övrigt. Det var Schaubühne i Berlin som var på besök på den internationella teaterfestivalen. Textremsorna i taket var på kroatiska och engelska. Kort där efter var jag på den österrikiske regissören Micheal Hanekes Amour (Ljubav). En skakande film, säger jag kort för nu vill jag främst vara lite praktiskt uppräknande. Den var på franska med kroatisk text och eftersom man inte talade så mycket förstod jag nästan allt, fastän dessa båda inte hör till mina starkare språk. I förra veckan var det sedan dags för den svenske poeten Kjell Espmarks besök här i staden på Knjižnica Hrvatske akademije znanosti i umjetnosti (kroatiska konst- och vetenskapsakademiens bibliotek). Han läste ur samlingen Vintergata och talade om sitt författarskap, mest på engelska men någon dikt läste han på svenska. Studenter från dramaakademien läste dessutom ett antal av dikterna i Sonja Bennets kroatiska översättning. Och i förrgår var jag på en italienskspråkig Antigone-föreställning på Kazalište Gavella. En teaterensemble från Rijeka gästspelade. Publiken verkade till stor del italienskspråk men föreställningen textades på kroatiska.

Allt detta var väl inte lika bra – teaterföreställningarna var båda väl fragmentariserade och flerdimensionella – men inne i mitt huvud har det gett många bilder och mycket att tänka vidare på. Det fragmentariserade blir ju ofta helt i minnet – eller uppdelat och kombinerat på nya sätt…

Fröken Julie ur Kristins perspektiv kunde man kalla föreställningen som för övrigt var mer film än teater.

Och alla de här intrycken låter sig naturligtvis på ett utmärkt sätt kombineras med nötplockning, druvpallning och hundvandringar nere längs Savas lerstränder.

När Londi och jag kom tillbaka till Zagreb i slutet av augusti gjorde jag några tråkiga upptäckter på butiksfronten i våra kvarter. Anitas lilla butik, där jag brukat köpa allt möjligt från pršut och surkål till sockor var stängd och övergiven. Först trodde jag att den var sommarstängd, men veckorna gick och inget livstecken syntes tills det plötsligt dök upp en skylt där det stod något med ”iznajmljuje” – uthyres. Vägg i vägg med Anitas affär fanns tidigare ett bageri, där jag visserligen inte köpt allt mitt bröd men ganska ofta hade jag köpt av deras härliga puterštangice och ibland, när jag inte hade lust att laga mat, någon burek. Vid min återkomst såg jag att lokalen var helt tom, liksom renrakad, bara väggkaklet fanns kvar. I och för sig hade jag vetat ett det här bageriet haft svårt att klara sig, Anita hade väldigt bra bröd i sin affär, bland annat det bröd som blev korat till Kroatiens bästa år 2011, ett fullkornbröd (punozrnati kruh) som jag också köpte av. Dessutom brukade Anita då och då stå på lur utanför sin butik för att med blicken hindra dem av hennes kunder som försökte gå in i bageriet. Jag kände mig alltid som en tjuv när jag smet in där. När jag nu såg att bageriet inte längre fanns tänkte jag något i stil med: ”Typiskt, nu när jag äntligen skulle kunna gå in där helt öppet, så finns det inte längre!” Nå, eländet nådde sin botten när jag några veckor senare plötsligt fick se en skylt på rutan till min frukt- och grönsakshandel: ”Poštovani kupci, zbog bolesti vlasnika voćarna je zatvorena do daljnjeg.” (Ärade kunder, på grund av ägarens sjukdom är fruktaffären stängd tills vidare.)

Plötsligt blev mina inköpsrundor längre och jag tvingades dessutom köpa mer på Mercator. För säkerhets skull slog jag nästan varje dag lovar runt de stängda affärerna på mina promenader med Londi. Och se, i förrgår var fruktaffären plötsligt öppen igen och den sjuke stod där inne frisk: ”Kako ste?” ”Dobro.” Jag köpte massor: äpplen, druvor, tomater, lök, paprika, zucchini och šipak (granatäpple). Frukt- och grösaksbalansen var återställd.

Och nu den här morgonen såg jag en lapp uppklistrad på insidan av det övergivna bageriet: ”Uskoro otvorenje pekarne”. (”Snart öppnas bageriet” eller mer exakt ”Snart öppnande av bageriet”). Så det finns hopp på brödsidan också. Det gäller nu att bageriet bygger upp en stabil kundkrets innan någon tar över Anitas affär, om någon nu vågar sig på det. Kanske vore det en idé för en slaktare att öppna där…

Vi har vackra klara dagar här nu med höga blå himlar och kyliga morgnar. Kanske får vi tillbaka den riktiga sommaren för några dagar igen, men det vi inte förrän vi upplever det. Igår gick Londi och jag en lång runda bland sjöarna i den jättelika parken Maksimir – Sydösteuropas största, ni vet – tillsammans med Steph och Maks. Hundarna, särskilt Londi, badade en hel del, fastän det är förbjudet, men det där med tillåtet och förbjudet är ett sinnrikt spel som man får lära sig att balansera i. Jag tror jag kan det ganska bra, ja, jag kan ibland till och med se fördelar med vissa förbud. De gör att man rör sig försiktigare och man låter bli att ta för sig så där brutalt.

Av någon anledning har sjöarna i Maksimir inga namn utan nummer. Jag ser det som min uppgift att så småningom ge dem namn.

kanske är detta nummer tre…

Londi och Maks

Annars strövar vi mest omkring här hemma i våra kvarter. Londi letar bröd och jag plockar valnötter och ibland nyper jag av en druva som hänger ut på ett frestande sätt. Då och då tittar jag på ett litet hus med vinberså vid Kornatska ulica. Ja, det är alltså bara en halvan som är till salu. Jag vill inget särskilt med detta, men lite nyfiken är jag på vad det kan kosta.

Minns ni det lilla knuttimrade huset på Zlarinska ulica, det med bara tre väggar? Plötsligt fick det en ljuskrona i taket och knallgrönspirande gräsmatta vid sin sida. Vi hamnade hos Beckett och Krapp’s last tape när vi samtalade om detta hus i början av juni. Jag tänkte mig allt möjligt fantastiskt för dess framtid. Nå, imorse gick Londi och jag förbi där och då såg vi eller i alla fall jag att huset fått en oväntad invånare, en amerikanare, skulle man kunna säga. Hm.

ursäkta bildens bleka dålighet

Solen är tillbaka efter några gråa dagar. Londi och jag var nyss på vår morgonrunda bland de små bondstugorna i kvarteret här. Vindruvsklasarna hänger frestande i ansiktshöjd. Ja, jag nöp åt mig en druva eller två…

När vi kom tillbaka till ”vår park” satt Stanko på bänken i solen och rökte en cigarett, så jag slog mig ner bredvid honom och Londi la sig till rätta på stenplattorna framför oss. Vi pratade om druvor och Stanko berättade att han sett ett tv-program om vinodlingarna på ön Hvar, om Vina Tomić. Han vet att min ”kolegica” och ”prijateljica” Janica hör till den familjen. Sedan sa han att de i programmet talat om en vacker gammal tradition från romartiden, en tradition som består i att man lämnar kvar de minsta druvor på vinrankorna så att de fattiga kan gå och plocka där. Den traditionen lever än, sa han och log. ”Lijepa tradicija”…