Kategori: Berättelser ur livet

Igår eftermiddag hade svenskinstitutionen här besök av Richard Swartz och Slavenka Drakulić. Swartz skulle tala om Sverige, Kroatien och Europa och det gjorde han också, men på ett lite… ska jag säga okonventionellt sätt. Han uppehöll sig en inte så kort stund vid den strängt reglerade dukningen i familjer han var gäst hos under sina studieår i Prag, en borgerlig dukning som han så småningom kom att tolka som en protest mot kommunistregimen. (Först hade han tyckt att det var onödigt mycket tjafs med dessa saker.) Sedan funderade han en stund över vad en europeisk identitet kan tänkas vara och egentligen kom han mest fram till vad detta inte är och kanske till slut att det nog inte finns så mycket av en sådan. När han är i USA känner han sig europeisk och kanske någon stund i Wien, fast det sista sa han kanske inte. Han bara tänkte det. Swartz talade också lite om svenskarnas ljumma eller kylslagna förhållande till Europa och EU. Sverige uppfattar sig som någonting annat och Europa är nästan alltid ”därnere på kontenten”.

Angående EU frågade en student: ”Vill ni i EU verkligen ha oss?” Svaret blev ja, men studenten lät sig inte övertygas, utan sa att hon förstått det som att till exempel Storbritannien uppfattar Kroatien som Balkan och Balkan betyder då inget tilldragande utan oordning och brister. Swartz log och svarade: ”För Storbritannien är också Sverige Balkan.”

Richard Swartz

Efter drygt halvtid blinkade Swartz åt sin hustru och sa på kroatiska att nu kunde det vara hennes tur att säga något, kanske om hur Sverige ser genom kroatiska ögon. Drakulić log lite avvisande men reste sig samtidigt och gick fram till katedern (ja, det går inte att kalla det för en talarstol). Hon tog ordet på kroatiska och taltempot blev plötsligt mycket högre och pauserna krympte. Jag förstod att hon talade om möjligheten till ett gemensamt språk i Europa och så berättade hon några anekdoter om Sverige, som gick mig förbi, men alla andra förstod. Jag befann mig i den märkliga situationen att jag förstod nästan allt mellanpratet, ifyllnadsuttrycken och småorden, men själva budskapet svischade gång på gång förbi mig. Nå, det sagda kan jag få veta mer om senare. Jag har många att fråga.

Slavenka Drakulić

Så bytte Swartz och Drakulić plats igen och samtalet fortsatte – för nu var det ett samtal – på en blandning av svenska, kroatiska och engelska. ”Är ni ett europeiskt par?” Ja, det kom nog inget svar på den frågan, men den fick ligga några ögonblick i luften eller i tankarna.

°°

När jag nu tänker tillbaka på det här evenemanget, så slår mig att det inte var de enskilda delarna som var det väsentliga utan den varma och smått uppsluppna atmosfär som uppstod i rummet medan alltsammans pågick. Kanske var vi tillsammans Europa en stund – på det där sättet som egentligen inte går…

Ständigt närvarande i trafiken: Zagrebparking. Det går inte en dag utan att jag ser dess lastbilar eller bortsläpningsfordon på stadens gator. Rutinerat och raskt släpas felparkerade bilar undan som på löpande band.

Igår eftermiddag bestämde jag mig för att stunden var kommen för en fotodokumentation av en sådan här bortsläpningsscen.

Här hänger bilen ännu i luften:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Här står den fast på flaket:

Jag såg RI på registreringsskylten. Rijeka. Ingen lyckad utflykt till huvudstaden. För sådant här är dyrt. Jag undrar om det här bortsläpandet är en av kommunens stora inkomstkällor.

Under den gångna sommar- och solhelgen passade vi på att vandra utmed Sava ut till Savica. Där ute i det märkliga område som är en blandning av våtmark för fåglar, gamla delvis övergivna industrier och rekreationsområde för krigsveteraner upptäckte vi för en tid sedan en liten ”restaurang” där man kan äta en rejäl måltid med grillat kött, ćevapi, kobasice (korv), rå lök och lepinje (bröd) för bara 20 kuna (kanske 24 kronor).

Vi satte oss på små ”salongsstolar” vid ett litet runt bord med korgkant på betongplattan utanför ”restaurangen”. Solen gassade så kraftigt att vi fick ett slags försommarsolbränna igen. Och så kom då restaurangens själ ut med ett jättefat med alla de här läckerheterna. Steph, Toma och jag fick varsin gaffel, beställde en flaska Karlovačko var och så var måltiden igång. Londi och Maks låg i skuggan och väntade på sina godbitar.

”Och sen gick vi hem.” (som mina uppsatser i småskolan brukade sluta)

Maks, Steph, Londi och Toma

där på andra sidan ligger det vilda Hrelić

Bablje ljeto. Ja, det är det vi har nu, brittsommar, Altweibersommer, indiansommar… Igår hade vi 25° i skuggan och hela dagen var bara sol och blå blå himmel och värmen låg kvar långt in i kvällen. Londi och jag vandrade runt i Gornji grad med några vänner, människor och hundar. Vi satt någon timme i restaurangen Didov san (Farfars dröm), ja, utomhus förstås. Och sedan gick vi i planlösa slingor utmed Gradec’ gator och gränder, ner till parken Ribnjak och runt bland träden där. En härlig dag. Och den här ser ut att ta en liknande form med samma ljus och samma värme.

Grič – här finns en av väderstationerna i Zagreb

utsikt från Didov san

Markuskyrkan

Härom dagen när jag vände blicken mot himlen, fick jag syn på något som sände min tanke till Semiramis’ hängande trädgårdar. Högt uppe i det blå och vitulliga, överst på skyskrapans tak här bredvid bondstugorna och de grådaskiga hyreskasernerna från kommunisttiden, såg jag en lövad gren vinka menande. Den tycktes säga: ”Du tror kanske att det är tomt och sterilt här uppe på taket bland molnen? Du misstar dig, jag är den yttersta vaktposten för en prunkande, lummig trädgård som doftar av myrra och lavendel och sorlar av tusende fågelröster!”