Kategori: Berättelser ur livet

Den här morgonen blev jag sittande på bänken bredvid Stanko (Londi låg vid våra fötter) ganska länge eller jag vet egentligen inte hur länge, tiden gick in i en annan andning, historieberättandets rörelse. Stanko sa att under den Höga Porten så var kroatiskan det enda slaviska språket som användes inom diplomatin. (Han använde ett gammalt kroatiskt ord för ”diplomati” som liknar ordet ”lyssna” – slušati – och som jag inte hittar i mina ordböcker nu.) Apropå diplomati sa Stanko: ”Man lyssnar, man pratar lite – inte så mycket som jag – man drar in luften och luktar lite.” Jag kunde bara hålla med. Sedan kom vi in på glagolitiskan. Stanko talade om glagolitiska inskriptioner på Istrien och Krk och om den ”glagolitiska vägen”. Först trodde jag det var en metafor, men sedan blev det väldigt konkret: ”Turisterna och jag går i allén och så stannar vi upp och tittar: A! Sedan går vi vidare några hundra meter och så står vi framför ett nytt tecken: B!” Han gav också de glagolitiska namnen för bokstäverna, men dem har jag glömt. Medan vi i tanken vandrade längs denna väg ristade han med sin krycka undan för undan tecknen i den torra jorden vid bänken. Efter sju-åtta tecken stannade han upp och log illmarigt: ”Det kan också bli för mycket.” Jag bad om mer en annan gång och så reste Londi och jag oss och drog vår oglagolitiska morgonrunda bland de små husen i kvarteret.

Mariehimmelsfärdkyrkan, Omišalj i början av oktober förra året

På sträckan Salzburg-Villach satt Londi och jag mitt för en mor och en liten son på väg tillbaka hem till Klagenfurt efter ett besök i Salzburg. Det var spännande att lyssna till dem och se på deras samspel. De samtalade mycket allvarligt och liksom noggrant om det de varit med om. Men allra bäst var det när modern läste om rövaren Hotzenplotz. Vi var många i vagnen som lyssnade spänt på historien om Hotzenplotz’ list och till hur mormodern sydde i alla de 36 uniformsknapparna på poliskonstapelns dräkt. Den lille sonen ställde då och då en fråga som modern svarade på med glad precision. Hon visste!

Det var ingen modern saga utan en saga som byggde på tradition och tro på en absolut ordning samtidigt som Hotzenplotz bröt mot den på ett sätt som kändes befriande – inom denna trygghet.

Just nu finns det många turister här i Zagreb. Under den långa hettan flydde de flesta till havet, men nu när det bara är varmt och vackert väder så är de tillbaka. Igår på spårvagnen hade jag kunnat tro att jag var i Spanien. Nästan alla talade spanska och det högt och ljudligt. Runt omkring mig satt ett gäng unga tjejer och pladdrade och flamsade. Spårvagnen stannar vid parken Zrinjevac och en gammal man stiger på genom dörren närmast oss. Han griper lite fumligt efter stroppen i taket, får tag i den och ställer sig mellan diverse utstickande ben och fötter. En stor rund tjej snett bakom honom reser sig upp och knackar honom försiktigt på axeln. Han vänder sig om och hon visar på platsen hon just gjort ledig. Han bugar lätt och sätter sig. Det spanska ordsvallet fortsätter. Två hållplatser senare, strax före Branimirova, reser sig mannen och går mot dörren, men innan han stiger av knackar han försiktigt den vänliga flickan på axeln. Hon vänder på huvudet, han tar ett steg bakåt och kastar en slängkyss åt hennes håll, bugar lätt och kliver av. Flickan kollar snabbt att hennes väninnor sett och utropar sedan med värme: ”¡Qué macho!”

Igår kväll satt jag en stund på bänken med Stanko efter den sista promenaden. Londi låg framför oss på gången. Luften var ljum men den förberedde sig just för en förändring. Plötsliga vindpustar for genom björkarnas och valnötsträdens lövverk och mörka moln rörde sig hastigt över den mörknande himlen. Stanko berätta som så ofta annars en historia ur sitt liv. Den här gången handlade det om en episod från hans första tid som lärare i en by inte långt från floden Vrbas. Det var maj och han hade gått ner till floden med sin hund Rex (som egentligen borde ha hetat Regina, för det var en tik). Vattnet var kallt – det blir inte riktigt varmt, inte ens på sommaren – men Stanko kastade sig i och simmade ut mot mitten av floden. Där stannade han upp och tittade mot Rex som stod vid strandkanten.

”Han, jag menar hon, iakttog det strömmande vattnet. Sedan riktade hon ena örat mot himlen och lyssnade. Det andra vände hon mot marken och avlyssnade den också. Hennes ansikte var uppmärksamt. Hastigt doppade hon den ena framtassen i vattnet. Kallt! Hladno! Hon drog lika snabbt upp den igen. Men så fattade hon ett beslut och tog ett långt språng ut i vattnet och började simma mot mig. Hon var så klok.”

Under berättelsens gång hade vinden tilltagit och jag fick syn på mitt vidöppna fönster och hur ett papper flög ut och virvlade runt. Jag sa laku noć, vidimo se och Stanko svarade och så rusade Londi och jag iväg och in för att stänga fönstret. Vad det var för papper som givit sig av vet jag inte, men innan jag stängde tog jag en bild:

Igår var vi i Bregana (fast egentligen heter det ”på Bregana”) igen.

Får jag bjuda er på några bilder från detta skönas monotoni? Det är först i upprepningen som man förstår Breganas innersta lockelser. Vi gör egentligen alltid samma saker, fast på olika sätt och med olika accenter. Numera får vi alltid bjuda in Chiara till oss (ägaren har slutat grymta), så hon och Londi leker lite bland buskarna och sedan vilar de i skuggan någonstans. Och så leker de lite igen, ja, och så vilar de.

Sonja och jag pratar och läser och solar benen lite grann. Den här dagen ägnar vi också åt en översättning som Sonja håller på med. Vi tänker och prövar och skrattar. Och så äter vi lite frukt och färskost i sur grädde.

Flera gånger under dagen går vi ner till floden alla fyra. Vattnet har stigit efter några skyfall och hundarna kan simma på allvar den här gången.

Vi går den vanliga vägen utmed Sonjas ägor förbi den gamla fabriken från jugoslavisk tid som befinner sig i ett stillsamt förfall. ”Först började den röda stjärnan på taket hänga snett och så en natt föll den till marken.”

Hundarna springer hit och dit och nosar och ibland tar de ett dopp.

Vi går förbi flera gårdar och folk kommer ut och pratar med oss vid staketen. Det är en mjuk kväll och vi får höra många historier och olycka och lycka. Jag får två äktenskapsanbud längs vägen. Den ena bonden har rätt stora marker, men lite för få tänder…