Stanko berättar

Den här morgonen blev jag sittande på bänken bredvid Stanko (Londi låg vid våra fötter) ganska länge eller jag vet egentligen inte hur länge, tiden gick in i en annan andning, historieberättandets rörelse. Stanko sa att under den Höga Porten så var kroatiskan det enda slaviska språket som användes inom diplomatin. (Han använde ett gammalt kroatiskt ord för ”diplomati” som liknar ordet ”lyssna” – slušati – och som jag inte hittar i mina ordböcker nu.) Apropå diplomati sa Stanko: ”Man lyssnar, man pratar lite – inte så mycket som jag – man drar in luften och luktar lite.” Jag kunde bara hålla med. Sedan kom vi in på glagolitiskan. Stanko talade om glagolitiska inskriptioner på Istrien och Krk och om den ”glagolitiska vägen”. Först trodde jag det var en metafor, men sedan blev det väldigt konkret: ”Turisterna och jag går i allén och så stannar vi upp och tittar: A! Sedan går vi vidare några hundra meter och så står vi framför ett nytt tecken: B!” Han gav också de glagolitiska namnen för bokstäverna, men dem har jag glömt. Medan vi i tanken vandrade längs denna väg ristade han med sin krycka undan för undan tecknen i den torra jorden vid bänken. Efter sju-åtta tecken stannade han upp och log illmarigt: ”Det kan också bli för mycket.” Jag bad om mer en annan gång och så reste Londi och jag oss och drog vår oglagolitiska morgonrunda bland de små husen i kvarteret.


Mariehimmelsfärdkyrkan, Omišalj i början av oktober förra året

6 tankar om “Stanko berättar

  1. Bodil, jag har många gånger förundrats över det byråkratiska helvete du måste gå igenom varje gång du återvänder till Zagreb. Men så läste jag en krönika i DN av Richard Swartz (som du väl känner?). Plötsligt tycktes det för mig som förklaringen fanns där. Hur ändrar man på denna situation, jag citerar:

    ”En av mina kroatiska väninnor är sedan början av året minister. Inte ett av de tyngsta och viktigaste ministerierna; men ändå. Jag frågar henne hur många fast anställda hon har på ministeriets lönelista. Femhundra. Femhundra? Det låter som oroväckande många för ett så litet land som Kroatien. Och hur många skulle hon behöva för den politik hon vill genomföra? Svaret kommer som skjutet ur en kanon: trettio.

    “Alltså tänker du avskeda de andra fyrahundrasjuttio?”

    Ministern ser medlidsamt och samtidigt spotskt på mig, denne transalpine, men inte ens blonde dumskalle. Nej. Så bokstavligen dödsföraktande är hon ändå inte. Dessutom har hon en son som varje dag går till skolan. Och olyckor händer så lätt.

    Alltså kommer nästan femhundra anställda att också efter det att min väninna inte längre är minister kunna fortsätta att varje dag gå till det kontor som inte finns för att utföra det arbete som där inte väntar på dem. Bara den lön de uppbär för detta existerar i sinne­världen.”

  2. Hej Thomas,
    jag känner (till) Richard Swartz och det slår mig att jag borde göra ett nytt försök att bjuda in honom att föreläsa här.

    Jag förstår ju att alla de här byråkratiska irrgångarna och trögheterna är en form av dold arbetslöshet. Å andra sidan finns det ju mängder av områden där det verkligen behövs arbetskraft (om jag får vädra min naivitet lite). Tack och lov att det finns filosofer eller visa och goda män som Stanko. Allt det där som händer på polisstationen verkar så löjligt och futtigt, så utan all betydelse, när jag lyssnar på Stankos ord om den Höga Porten och den Glagolitiska Vägen.

  3. Bodil, det är så fint, det du säger om Stanko – och det är en fröjd att läsa om era samtal där i hettan. Och både märkvärdigt och vackert att du orkar ha det perspektivet på ”omständigheternas diktatur”.

  4. När jag inte är på polisstationen så känns den där absurda världen väldigt fjärran och då är det lätt att i tanken sparka undan den som en dålig boll.

  5. I anglosaxiska sammanhang kallas den där arbetslinjen för ”The Indian Railways”, världens största arbetsgivare… Här i England kallas det dock för Hackney Council.

  6. Och här kallas den väl MUPP (polisen) eller HZZO (försäkringskassan) eller något grövre som jag sparar till ”a rainy day”.

Kommentera