Vårt Lübeck

Precis som förra sommaren blev Lübeck ett slags ”hempunkt” på resan (nästan i nivå med Ljubljana, men verkligen bara nästan). En av de två kvällar Londi och jag tillbringade där, närmare bestämt den under uppresan, promenerade vi förbi Holstentor och upp till Buddenbrookhaus och jag besåg detta hus och Londi beluktade gatstenarna framför det. Vi var utmattade efter vår natt på disko och i stationshallen i Würzburg, men vid gott mod för vi hade hittat tak över huvudet och behövde bara sträcka på benen lite inför natten. Som en avslutning av vår Thomas Mann-promenad slog vi oss ner i en uteservering vid Obertrave.

Jag åt något med lax (hade visst inte fått nog vid den stora frukosten i Erfurt) och Londi blev bjuden på ”snitsel” av några svenskar. Jag anslöt mig tätt till Tonio Kröger och GAV MIG INTE TILL KÄNNA. Jag svarade än på engelska än på tyska och talade tyska med Londi och hemlighöll – och misstrodde – min svenskhet. Alla var vänliga och jag kände mig fri från band och kanske lite sorgsen ändå. Vem var jag och vart var jag på väg? Nå detta var inte tyngre än att jag kände mig ganska väl till mods när Londi och jag sedan gled förbi Holstentor i kvällsljuset.

Till sist korsade vi – jag med Tonio Kröger i tankarna, Londi med nosen i marken – Lindenplatz och steg in på vårt natthärbärge Hotel Stadt Lübeck (namnet är lite pampigare än hotellet).

Natten for iväg i drömlös sömn och när telefonen väckte mig visste jag inte på vilket språk jag skulle tacka. Jag funderade på att säga ”hvala” men jag hittade inte luren. Londi låg orörlig ända tills jag hade duschat och jag förstod henne så väl.

≈≈

PS Salongen har nu äntligen efter ett långt (tekniskt) stillestånd berikats med en ny text.

2 tankar om “Vårt Lübeck

  1. Man lär sig alltid något när man läser din blogg. Holstentor känner jag igen på bilden men visste inte att den heter så. Tonio Kröger är en väldigt bra bok – någon gång kanske man skulle läsa Bergtagen men jag är rädd att den går mig spårlöst förbi, att den alltför mikroskopiskt analyserar saker som är mig lika flyktiga som doften av en parfymerad dam på promenad i höststormen. Men då kan man åtminstone säga till sig själv: Jag har läst Tonio Kröger. Den är en mycket bra berättelse, likt ett träd med djupa rötter som överlever det värsta blåsväder.

Kommentera