Härom dagen när jag vände blicken mot himlen, fick jag syn på något som sände min tanke till Semiramis’ hängande trädgårdar. Högt uppe i det blå och vitulliga, överst på skyskrapans tak här bredvid bondstugorna och de grådaskiga hyreskasernerna från kommunisttiden, såg jag en lövad gren vinka menande. Den tycktes säga: ”Du tror kanske att det är tomt och sterilt här uppe på taket bland molnen? Du misstar dig, jag är den yttersta vaktposten för en prunkande, lummig trädgård som doftar av myrra och lavendel och sorlar av tusende fågelröster!”
