Kategori: Berättelser ur livet

Jag har lärt mig något nytt om månen, tror jag, men kanske är det bara ett missförstånd. Fast det kan ju också vara ett sätt att lära sig något. I alla fall såg jag någonstans att det är fullmåne bara under ett ögonblick eller ska vi säga en ”otid” och inte alls under en hel natt, som jag alltid tänkt mig. Denna månadens och månens speciella natt finns enligt detta sätt att se saken inte. I stället är fullmånen något som ”far förbi” och ha inte alls har en fast existens. Och ändå ser den så stilla ut. Jag läste att det var fullmåne någon minut in i den femtonde februari, strax efter midnatt i förrgår alltså. Eller blir det igår? Ja, nog är den rund och nog rullar tiden kring den. Så här såg den ut vid min husknut ”härom natten”:

Utan månen hade människan genom årtusendena vetat mycket mindre om jorden, dess form, dess färd genom rymden.

Läs inte det här! Det är en tilltufsad, halvdant genomtänkt och illa strukturerad ”bekännelse”. Jag försöker dessutom lite fult dra ut texten på längden, så att nästan ingen ska orka läsa den till slut. Ändå vill jag ha sagt detta, sannolikt mest för att kunna titta tillbaka på det sagda ur ett annat ljus, för det kommer kanske en dag ett annat ljus.

Jag försöker förstå hur mycket jag egentligen tål av otrygghet och hot mot det dagliga eller vardagliga. Är jag stark eller är jag svag? Vari består den eventuella styrkan? Och svagheten?

Ibland tror jag att min styrka består i ett slags sorglöshet, i att inte titta så noga och glatt snubbla vidare, när det blåser snålt eller blir halkigt. Och svagheten består i detta att inte klara av hot från mer än ett håll samtidigt. Också mycket små hot, om de blir flera, får mig att tappa balansen. Detta gör att jag – lite irrationellt kanske – ofta försöker lösa små problem först.

Och hur ser det då ut på detta ”otrygghetens hav” som är mitt liv? Jag somnar lugnt nästan varje kväll och tänker stilla tankar om ditt och datt strax innan jag somnar. Ibland känner jag mig till och med så där bångstyrigt uppsluppen mitt i insomningsögonblicket. Lite obegripligt, kanske. Men plötsligt vaknar jag ”mitt i natten”, klockan tre eller fyra, och sätter mig rakt upp i sängen och tänkter förskräckt över mitt liv. Det som jagar mig mest nu är det här med arbetet och sådant går inte att skoja bort. Först blev jag av med lönen, nå, nu har den droppat in igen, segt och grinigt. Men nu gungar själva tjänsten. Hur länge får jag ha kvar den? Jag uppmanas att ta det lugnt, åtminstone någon vecka till. Och mycket ofta tar jag det löjligt lugnt och jag tröstar mig med sådant som att det kan hända större olyckor än så, om man är död behöver man ingen tjänst och så vidare. Men så börjar det rassla runt diverse löstankar i huvudet. Det är klart att det inte borde vara omöjligt att få ett arbete i Sverige, men jag kan ju inte ta mig dit, nu när Londi är så här bräcklig. Nej, hon är inte sjuk, men hon kan inte resa genom hela Europa igen och i ett flygplanslastrum sätter jag henne inte. Dessutom vill jag inte till Sverige. Jag vill ju vara här eller i alla fall i närheten av detta här. Men om jag måste bort, hur ska jag berätta det för Stanko? Och hur ska jag orka med att alltid förstå vad folk säger? Och ja, sedan är jag rädd för att om jag redan nu måste lämna den här platsen, kommer det att vara som om jag aldrig varit här, eftersom jag kom hit för sent i livet. Jag måste stanna här för att ha en möjlighet att ha ens det kortaste förflutna här! Jag måste leva här för att ha levat här.

”Utflykter”: Jag drömmer att jag är en rysk storgodsägare i en annan tid, en storgodsägare som hamnat på obestånd. Allt är sålt, men pengarna är borta. Det är högsommar, himlen är knallblå och jag går längs en slingrande väg med gyllene veteåkrar på båda sidor. De är inte mina, men en gång var de mina. Jag stannar vid den stora floden och försöker med blicken nå över till den andra sidan och hitta någon detalj att fästa den vid. Men så bred är floden att jag inte får tag i annat än lite färger, grönt och gult.

Och jag försöker något annat. Jag försöker mig på det där som består i att vända blicken i tiden eller att vända tiden genom blicken, att inte se framåt utan bakåt. Att se hur min tid blir längre och längre. Det gäller bara att hitta ett ställe att ta spjärn mot. Har jag väl det – hur ska då tiden komma förbi mig och beröva mig det som den i stället kan ge mig?

Någon vinter ibland händer detta att temperatur och luftfuktighet genom ett ihärdigt och förfinat samarbetet skapar något nytt och alldeles annat av den för oss rätt välbekanta snön. (Här skulle jag naturligtvis önska mig ett grönländskt snöordförråd som hjälp i beskrivandet.) På murar och rakklippta häckar ligger sedan ett tag ett ganska tjockt lager snö. De senaste dagarna har detta lager genomgått en metamorfos eller egentligen skulle jag säga att det befinner sig i metamorfos. Lagret har förvandlats till en stor tjock vit orm med ett glänsande, skimrande skinn av… ja, av vad? Det är som en seg kallvarm strumpa och när jag såg ormen i den hala skinnstrumpan i halvmörkret genom spårvagnsfönstret igår blev jag förhäxad. På försök formulerade jag en ödesmättad fras i huvudet: ”Ormen har kommit!” Ja, om detta vet en vanlig vinter inget.

Och nu i morse tog jag en bild på den vita kudden (en minisläkting till ormen) som vilar tung på buskarna vid soptunnorna under mitt fönster. Isstrumpan har spruckit, magin är borta, fast om man vill kan man begrunda detta att balkongrummets fönsterrad ligger på snökudden med det spruckna isskinnet uppgivet gapande.

PS Norröver, i Slovenien och Kärnten är det däremot katastrof på ett mer "konventionellt" sätt, elavbrott, isstormar, infrusna hus, träd, bilar…

Stanko är en man av ädlaste slag. Jag vet ganska mycket om honom vid det här laget, på ett underjordiskt eller helare sätt än sådant här vetande om människor ofta kan vara. Han har givit mig bilder – inre bilder – av sin barndom och tidigaste ungdom där nere i södern i byn vid en av floden Neretvas tillflöden. Hans barbackaritter på halvvilda hästar invid floden kan jag se för mitt inre öga. Och hans mor som getvaktande liten sjungande flicka uppe på berget i mormoderns berättelse om dagen, då Frans Ferdinand blev skjuten i Sarajevo, finns också bland mina inre bilder. Och denna mormor själv som för hundra år sedan inte bara läste bönerna i sin molitvenik utan också nyheterna i tidningen.

Och jag vet att Stanko som ung lärare levde vid en annan flod, den bosniska Vrbas, med sin hund Rex som egentligen var Regina.

En nattlig tågfärd genom Hercegovina som han gjorde som yngling vet jag också någonting om. Jag vet hur luften luktade, för ibland luktar den nästan just så här i parken i maj eller juni. Det har han sagt.

Jag vet också att han måste ha varit mycket vacker, reslig, rakryggad och bredaxlad med sviktande steg och ett leende som kunde betvinga alla, just för att det inte ville betvinga någon, för att det bestod av ett inre varmt ljus. Javisst, vackra tänder, mörka ögon, rätt profil och allt det där, men det är det varma ljuset som är själva essensen. Jag tror inte att han utnyttjade sin charm och skönhet för att avsiktligt vinna något, de fanns bara där. Han fick en katolsk uppfostran och är nog katolik, fast för inte så länge sedan berättade han att han brukade gå till den ortodoxa kyrkan där nere i sina sydliga trakter – för att riten var vackrare och mer innerlig. Här går han aldrig i någon kyrka, allt har blivit politik. Men han har sin Gud med sig.

En gång ganska tidigt i vår vänskap, när jag egentligen bara förstod brottstycken av hans historier, berättade han att hans fru dött för länge sedan och att de båda döttrarna växte upp med honom. Han bor nu med sin ena dotter och hennes familj här på samma våningsplan som Londi och jag. Och jag kan se honom som omtänksam och klok far till de båda flickorna under de där särskilt svåra åren, när såren var nya.

Ja, historien om Stanko berättar jag om och om på nytt, för er, för mig. Det är också berättelsen om min kärlek till Balkan och min längtan till Hercegovina, där jag tror att Balkans hjärta finns.

Och idag får ni för första gången se honom. Bilden är tagen från mitt fönster i förrgår. Jag aktade mig noga för att visa minsta skymt av mig, för jag vet att han vet vilket fönster som är mitt och jag ville inte riskera att han klev fel på den isiga marken. Med bara ett ben kan ett sådant steg bli slutet. Men jag såg hur han gick där, värdigt och försiktigt, lätt böjd men med den svarta baskern snitsigt på trekvart på det silvriga ännu täta håret. Ja, jag såg inte håret uppifrån fönstret, men jag vet ju. Och när man vet så ser man.

En sen eftermiddag för inte så länge sedan kom en man i slokhatt (fast nu är jag osäker på vad en slokhatt är) och lång rock emot Londi och mig strax intill vår port. Han sa några vänliga ord till Londi och så vände han sig till mig och ställde en fråga. Jag tyckte att jag egentligen förstod precis vad han sa, men något med detta att fråga efter en zigenarklubb gjorde mig lite osäker. Hade jag förstått rätt? För säkerhets skull drog jag min gamla ramsa ”govorim samo malo hrvatski” (som jag nästan släppt på senare tid). Då frågade han om jag talade tyska och detta bejakade jag och så upprepade han sin fråga. ”Kennen Sie einen Zigeunerklub hier in der Nachbarschaft?” Jag funderade ett ögonblick och svarade sedan att jag nog inte gjorde det, men att jag visste några hus inte långt ifrån platsen där vi befann oss, där det bor zigenare, kanske finns det en klubb där… Jag pekade ut riktningen och förklarade hur han skulle gå. Han tackade och sa något vagt om att han ville ha zigenarklubben, ”als Ausgangspunkt”, som utgångspunkt. Ja, tänkte jag, det kan man onekligen vilja ha.