När snöormen kom till stan

Någon vinter ibland händer detta att temperatur och luftfuktighet genom ett ihärdigt och förfinat samarbetet skapar något nytt och alldeles annat av den för oss rätt välbekanta snön. (Här skulle jag naturligtvis önska mig ett grönländskt snöordförråd som hjälp i beskrivandet.) På murar och rakklippta häckar ligger sedan ett tag ett ganska tjockt lager snö. De senaste dagarna har detta lager genomgått en metamorfos eller egentligen skulle jag säga att det befinner sig i metamorfos. Lagret har förvandlats till en stor tjock vit orm med ett glänsande, skimrande skinn av… ja, av vad? Det är som en seg kallvarm strumpa och när jag såg ormen i den hala skinnstrumpan i halvmörkret genom spårvagnsfönstret igår blev jag förhäxad. På försök formulerade jag en ödesmättad fras i huvudet: ”Ormen har kommit!” Ja, om detta vet en vanlig vinter inget.

Och nu i morse tog jag en bild på den vita kudden (en minisläkting till ormen) som vilar tung på buskarna vid soptunnorna under mitt fönster. Isstrumpan har spruckit, magin är borta, fast om man vill kan man begrunda detta att balkongrummets fönsterrad ligger på snökudden med det spruckna isskinnet uppgivet gapande.

PS Norröver, i Slovenien och Kärnten är det däremot katastrof på ett mer "konventionellt" sätt, elavbrott, isstormar, infrusna hus, träd, bilar…

2 tankar om “När snöormen kom till stan

  1. Den där snön som skulpterar och omvandlar landskap och städer är väl kramsnö.

  2. Kanske en underavdelning av kramsnö, men inte den vanliga sorten. Den där mjuka glasartade påsen kring det vita brukar inte höra till kramsnön. (Bilden säger alltså inte mycket.)

Kommentera