Stanko

Stanko är en man av ädlaste slag. Jag vet ganska mycket om honom vid det här laget, på ett underjordiskt eller helare sätt än sådant här vetande om människor ofta kan vara. Han har givit mig bilder – inre bilder – av sin barndom och tidigaste ungdom där nere i södern i byn vid en av floden Neretvas tillflöden. Hans barbackaritter på halvvilda hästar invid floden kan jag se för mitt inre öga. Och hans mor som getvaktande liten sjungande flicka uppe på berget i mormoderns berättelse om dagen, då Frans Ferdinand blev skjuten i Sarajevo, finns också bland mina inre bilder. Och denna mormor själv som för hundra år sedan inte bara läste bönerna i sin molitvenik utan också nyheterna i tidningen.

Och jag vet att Stanko som ung lärare levde vid en annan flod, den bosniska Vrbas, med sin hund Rex som egentligen var Regina.

En nattlig tågfärd genom Hercegovina som han gjorde som yngling vet jag också någonting om. Jag vet hur luften luktade, för ibland luktar den nästan just så här i parken i maj eller juni. Det har han sagt.

Jag vet också att han måste ha varit mycket vacker, reslig, rakryggad och bredaxlad med sviktande steg och ett leende som kunde betvinga alla, just för att det inte ville betvinga någon, för att det bestod av ett inre varmt ljus. Javisst, vackra tänder, mörka ögon, rätt profil och allt det där, men det är det varma ljuset som är själva essensen. Jag tror inte att han utnyttjade sin charm och skönhet för att avsiktligt vinna något, de fanns bara där. Han fick en katolsk uppfostran och är nog katolik, fast för inte så länge sedan berättade han att han brukade gå till den ortodoxa kyrkan där nere i sina sydliga trakter – för att riten var vackrare och mer innerlig. Här går han aldrig i någon kyrka, allt har blivit politik. Men han har sin Gud med sig.

En gång ganska tidigt i vår vänskap, när jag egentligen bara förstod brottstycken av hans historier, berättade han att hans fru dött för länge sedan och att de båda döttrarna växte upp med honom. Han bor nu med sin ena dotter och hennes familj här på samma våningsplan som Londi och jag. Och jag kan se honom som omtänksam och klok far till de båda flickorna under de där särskilt svåra åren, när såren var nya.

Ja, historien om Stanko berättar jag om och om på nytt, för er, för mig. Det är också berättelsen om min kärlek till Balkan och min längtan till Hercegovina, där jag tror att Balkans hjärta finns.

Och idag får ni för första gången se honom. Bilden är tagen från mitt fönster i förrgår. Jag aktade mig noga för att visa minsta skymt av mig, för jag vet att han vet vilket fönster som är mitt och jag ville inte riskera att han klev fel på den isiga marken. Med bara ett ben kan ett sådant steg bli slutet. Men jag såg hur han gick där, värdigt och försiktigt, lätt böjd men med den svarta baskern snitsigt på trekvart på det silvriga ännu täta håret. Ja, jag såg inte håret uppifrån fönstret, men jag vet ju. Och när man vet så ser man.

12 tankar om “Stanko

  1. Tack Gabriella, Stanko och hans berättelser är en viktig del av mitt Balkan, det vet du nog vid det här laget. Jag tänker att det är han som bygger det Balkan jag får. Jag har aldrig känt någon så väl utan att kunna tala med honom/henne på riktigt. Fast vi talar förstås, kroatiska och tyska. Ibland säger jag någonting för att jag KAN säga det. Kanske något om de olika träden och deras färger eller om hur solljuset faller eller om vad jag inte kan eller inte minns (sådant kan jag säga mycket om) och vi skojar lite med de där vanliga uttrycken: ”i tako dalje”, ”to je to”, ”stvarno” – de får ett slags nytt liv då och vi skrattar åt språket och de vanor som finns kring det.

  2. (y)
    Du borde ha en sån där ”Gilla”-knapp, Bodil?
    Den skulle behövas här och där rätt ofta.
    Fast då skulle texterna bli lite sönderfejsbokade :-)

    (då återstår det väl att ge sig tillkänna här under)

  3. Hej Wu, tack, det var allt lite halvlänge sedan eller mer än så kanske. Jag hade egentligen speciellt dig i åtanke när jag för en liten tid sedan skickade ut min inbjudan till lite tankeutbyte kring essäerna i Engdahls ”Ärret efter drömmen”, men du (apropå ”gilla” och sådant) märkte ingenting eller så ratade du min inbjudan. Jag tänkte på vår gemensamma tid med Enkells ”Om konsten att älska skriften” och lite, fast på ett annat sätt, på ”Il giardino dei Finzi-Contini”…

  4. Nu har jag legat av mig med att vara på alerten. Tiden rusar på med jobb och annan läsning. F.n. lite slappare igen. Kanske jag borde ta upp ”Ärret…”, kanske.
    Fick ”Haren med bärnstensögon” på födelsedagen, Falladas ”Ensam i Berlin” och vips försvann en del tid.
    Båda dessa fick mig lite ur gängorna. Fallada lämnade lite dåliga vibbar efter sig, kändes som politiskt korrekt för sin tid. ”Haren” däremot får det att isa sig i ådrorna med tanke på att endast ”utvalda” förmögenheter så ”lagenligt” kunde så geschwint få ”försvinna”… och på den vägen är det.
    Igår rapporterade tysk press om ett hus i Salzburg (av alla städer) tillhörande en viss Gurlitt, han med tavlorna…
    Nå, världen förnekar sig inte mycket.
    Men det är inte så metafysiskt, ju.

  5. Wu,
    nej, alert, vad är det? Och det är klart att det var en särskild och oefterhärmlig tid, den där Enkell-tiden (jag minns att vi inte var överens om uttalet), ett slags första tid i världen.

    ”Haren med bärnstensögon” har jag inte läst, vet inget om boken, får väl googla eller hoppas på att du upplyser mig.

    Och sedan måste vi väl tala om gamla platser i Polen igen…

  6. Bodil, ”Haren” finns recenserad hos Karin. Karin hade jag lite meningsutbyte med om boken. Vi kom rätt bra överens i våra tankar, tror jag. Sedan har jag mina käpphästar, detta med ”utvaldheten”, när den ter sig som den gör i boken…

  7. Jag har just läst ”Haren” faktiskt. Det är en intressant kulturhistoria om en judisk bankirfamilj som börjar i Odessa och går vidare till Paris, Wien, England och Japan. Deras enorma förmögenhet försvann i nazisternas händer men författaren går igenom familjens spår (i form av byggnader etc) i de olika städerna. Ett speciellt perspektiv på det sena 1800-talets och 1900-talets historia. Läsvärt, men kanske inte allra högsta prioritet. Litet svårt att hålla reda på alla familjemedlemmar men det finns ett släktträd att orientera sig med.

    (Har någon en länk till ”Karins recension”?)

  8. Tack Bodil, länken fungerade fint.

    Jag läste boken på rekommendation av en god vän vars omdöme jag brukar lita på. Jag hade aldrig hört talas om den förut -troligen hade jag undvikit recensioner o.dyl. på grund av att boktiteln verkade ”offputting” på mig. Nu kan jag säga att jag i stort sett delar både Karins och DN:s uppfattningar.

  9. Lite lustigt var det kanske att boken – trots alla olikheter – så starkt påminde mig om Göran Rosenbergs, den om kort uppehåll på vägen…
    Samma sorts uppbyggnad, med svala uppräkningar, undvikande av känsloyttringar, lite väl disciplinerat för min smak men ändå ganska fängslande.

    Och samma eftersmak med många frågor som aldrig ställts.
    Kanske inte så lämpligt att kalla dem romaner, men ändå: vad skall man kalla dem? Jämföra med kioskvältarlitteratur?

Kommentera